Patrik Oksanen: Debatten om kärnvapen är en medieanka
Så har Försvarsmakten lämnat över ÖB:s militära råd till försvarsminister Pål Jonson (M). Mediedebatten kom omedelbart att handla om icke-frågan kärnvapen, så till den grad att det överskuggade allt annat.
Svensk försvarspolitik har en obehaglig vana att vara ur takt med vad som krävs. Först efter åtta år av krig i Europa har Sverige kommit till nivån med som borde ha varit ambitionen redan i mars 2014. Att vi inte tänkte och agerade då lider vi av i dag.
I ÖB:s militära råd handlar mycket om att bygga en försvarsmakt som ska kunna verka över tid som medlem i Nato. Råden är rediga, genomtänkta och tydliga, om än inte särskilt uppseendeväckande. Logistikförband och ledningsförmåga ger inte rubriker, men krävs för att striden ska kunna föras uthålligt. Att omsätta materiel där gammalt och slitet blir nytt behövs verkligen. Och det är stora pengar som kommer att gå åt till att få helheten att fungera.
”Svensk försvarspolitik har en obehaglig vana att vara ur takt med vad som krävs.”
Förband som kan skydda flygbaser och marinbaser, byggandet av divisionsledningsförmåga med tillhörande stödförband, finns på ÖB:s lista. Raketartilleri och drönare är andra investeringar som Rysslands anfallskrig på Ukraina visat ett stort värde av och som finns med bland förslagen. Militärregionernas säkerhetsförband tillförs kontinuerligt tjänstgörande personal. Dessutom får militärregionerna ledningskompanier som ska förbättra förmågan till territoriell ledning, värdlandsstöd och totalförsvarsamverkan. Det ökar uthålligheten mot hybridhot i gråzonen mellan krig och fred.
En mycket välkommen satsning är den på rymden. Här kan Sverige tillföra stora värden som Natoallierad med fler satelliter för kommunikation och övervakning, egen uppskjutningskapacitet och rymdlägesbild. Rymden visar också vikten att kunna använda digitalisering, AI, kvantteknik, maskinlärning och obemannade system, något som kommer att prägla krigföringen på 2030-talet och framåt.
”Ett nytt regemente i Kristianstad, som Liberalerna lanserade i våras, säger ÖB tvärt nej till.”
De kommunalråd som hoppades på fler regementsorter blir besvikna. Ett nytt regemente i Kristianstad, som Liberalerna lanserade i våras, säger ÖB tvärt nej till. För dyrt. Befintliga orter räcker mer än väl för att utbilda de över 10 000 värnpliktiga som det väntas bli till 2035. Då ska krigsorganisationen uppgå till 121 000 personer. Enda undantaget är det av den förra regeringen beställda Kalixfors, utanför Kiruna, som föreslås få en logistikfunktion och ett detachement. Här är det Nato-behov som styr, med en förmåga att kunna ta emot stöd från andra länder för strid på Nordkalotten.
ÖB:s råd är alltså inte flashiga med nya regementsorter. Kanske bidrog det till att medielogiken löpte amok kring kärnvapenfrågan vid ett Natomedlemskap. ÖB:s råd till regeringen är nämligen, att liksom Finland, säga att man inte går in i de slutliga medlemskapsförhandlingarna med några förbehåll inför diskussionerna. Det vantolkades som att ÖB och Försvarsmakten vill planera för kärnvapen på svensk mark.
Det hela är en mediegroda och en icke-fråga. USA kommer inte vilja att förhandslagra kärnvapen i Sverige eller Finland, även om vi skulle säga att vi aktivt vill det. Polens uttryckta önskan om att få ha kärnvapen på polsk mark har inte bejakats av Washington. Det finns inga strategiska skäl eller amerikanska planer att sprida kärnvapen på fler länder än de som i dag har kärnvapenlagring.
De enda amerikanska kärnvapen som finns i Europa är omkring 100 taktiska laddningar för det amerikanska flygvapnet. US Army och US Navy har inte längre taktiska kärnvapen. Den som sammanfattade debatten bäst på Twitter var Miljöpartiets förre försvarspolitiske talesperson Anders Schröder som konstaterade att Nato inte vill ha kärnvapen i Sverige: ”Debatten om att Sverige ska slippa kärnvapen är mest en pseudodebatt om den svenska självbilden.”
Trots att ÖB:s rådslunta är en gedigen läsning så hanterar den bara dagens situation och inte morgondagens utmaningar. Här riskerar Sverige att göra om misstaget från 2014, att inte se längre in i framtiden. Det blir nu en viktig uppgift för försvarsberedningen att höja blicken och komma ikapp hotbilden.
Med smältande isar i Arktis måste vi ta höjd för att Kina blir en aktör. Kinesiska flottupprustningen har redan gått om USA i antal skrov. Tänk att en tiondel av den kinesiska flottan skulle börja uppträda i Arktis, tillsammans med den ryska flottan. Det borde vara dimensionerande för vad Nato har att möta i norr eftersom Norden är helt beroende av öppna sjövägar och globala handelsleder, samt att alla nordiska länder har områden som tillhör Arktis.
Den svenska marina ambitionen matchar alltså inte utmaningen. Visst är det välkommet med en större korvettklass med utökad luftvärnsförmåga som kan ingå i Natos flottinsatser. Men fyra nya korvetter till 2035 är alldeles för lite. Nya minröjningsfartyg dröjer också bortom 2035. Och bara två nya amfibiekompanier till 2035 imponerar inte heller. Amfibieförbanden kan också snabbt sättas in för att bistå grannländerna i Östersjön, samtidigt som behovet av en arktisk amfibieförmåga bara komma att öka.
Visst är det välkommet med beslut om halvtidsmodifieringar av Visbykorvetter, vidmakthållande av plattformar, planering för en ny ubåtsklass efter 2035, satsningar på understödsfartyg, uppbyggandet av marinbaser, och marinspecifik ammunition. Men det borde ha gjorts tidigare, och det hanterar inte framtidens risker, bara dagens huvudvärk.
För ett säkrare Sverige nästa årtionde måste svensk försvarspolitik klara av att vara mer framsynt med pengar och handlingskraft än vad Försvarsmakten skissar på. För det krävs en större marin satsning än vad som ryms i ÖB:s råd. Gör inte om misstaget från 2014.
Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.