Petter Birgersson: Det handlar inte om koranbränningar

Utrikesminister Tobias Billström (M) framförde den diplomatiska vägen att Irak måste garantera säkerheten för den svenska ambassaden och dess personal. Irak svarade med att be den svenska ambassadören åka hem och med handelsrestriktioner mot svenska företag (SVT, DN). Det alltså efter att en svensk ambassad satts i brand på irakisk mark.

Attacken uppges vara arrangerad av Muqtada Sadr, religiös shiitisk auktoritet, politiker och milisledare. Men det var det irakiska parlamentet som klubbade den vidgade diplomatiska attacken mot Sverige.

För ett par veckor sedan var det Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif som uppviglade den egna befolkningen och manade till protester mot Sverige för ”skicka ett budskap till skurkarna”. Pakistan har hårdföra blasfemilagar, där minoriteter som den muslimska undergruppen ahmadiyyier, kristna och hinduer är extra utsatta för statens förtryck av oliktänkande. Men det var Pakistan som i FN:s råd för mänskliga rättigheter fick till ett fördömande mot att Sverige tillåter koraneldning (Reuters UD, SVT 5/7, SR 12/7).

I Sverige stöts och blöts det om det är att döda yttrandefriheten att förbjuda koranbränningar eller om det tvärtom är ett brott mot religionsfriheten och hets mot folkgrupp att bränna den.

Det är inte enbart en handling i sig som avgör vad som utgör hets. En aktion – som att bränna koranen – ska bedömas i sitt sammanhang och motiven för den beaktas. En protest mot en religion som man anser skadlig är en sak, en aktion som syftar till att hota en religiös grupp i samband med en gudstjänst något annat och en eldning för att sätta käppar i hjulet för en Nato-ansökan en tredje.

Det går inte att inbilla sig att om Sverige inför ett strikt förbud mot att bränna vissa böcker på offentlig plats så kommer Sverige att vara fredat från arrangerade protester och upplopp. Lars Vilks Rondellhundar, Jyllands-Postens karikatyrer, franska Charlie Hebdos satir, Salman Rushdies roman Satansverserna – allt har lett till fatwor, mord, mordförsök, ambassader i brand och handelsbojkotter (Wikipedia, Yle, SVT, SR, Arla). Det är att förledas rejält att tro att islamistiskt hat mot väst handlar om eldningar av koranen och att det skulle ta slut med ett sådant förbud.

Det hindrar inte att det finns realpolitiska hänsyn att ta. Demokratiska rättigheter hänger ihop med svensk säkerhet och måste skyddas på lång sikt. Det är inte alltid viktigast vad man kan göra här och nu, det måste också ställas mot vad man kan göra i morgon. Krasst måste det värderas om riskerna för Sverige, i form av terrorhot eller uteblivet Natomedlemskap, gör det nödvändigt med tillfälliga inskränkningar av yttrandefriheten.

Man kunde önska att svenska medborgare – i de fall koraneldarna är svenska medborgare – tog sitt ansvar för svensk säkerhet i ett känsligt läge. Nu är så inte fallet. Det gör att inte ens den mest inbitne yttrandefrihetsförespråkare bör utesluta tillfälliga begränsningar eller snävare tolkning av nuvarande lagstiftning, hur stark man än ogillar dem. Vi kan, precis som under andra världskriget (med alltför snäva censurlagar), komma att ställas inför fler sådana drastiska ställningstaganden – och det tidigare än vi vill föreställa oss.