Sofia Nerbrand: Hatstormar ska inte få ett Lööf att falla

Det är Annie Lööf väl värd efter elva år i hetluften. Men hon förklarar att hon känner lättnad över att rent bokstavligen ha överlevt valrörelsen, efter skarpa mordhot och trakasserier i sociala medier. Det är inte klokt att debattklimatet har blivit så hätskt att politiker arbetar med livet som insats. Annie Lööf är värd en eloge för att hon idogt har stått upp för liberala värderingar i stark motvind och sagt ifrån när det flugit intoleranta och invandrarkritiska grodor ur Jimmie Åkessons (SD) mun.

Tonläget måste ner i svensk politik. Polariseringen är ett gift. Vi måste hitta tillbaka till en situation där folkvalda beslutsfattare klarar av att skilja på sak och person, bemöta meningsmotståndarnas bästa argument, inte förvanska andras förslag, förhandla och skaka hand med varandra. Kriget i Europa, energikrisen, inflationen, klimatomställningen, gängvåldet och den förestående lågkonjunkturen kräver det.

Därför var det gott att höra moderatledaren Ulf Kristersson på valnatten när han sade att han respekterar Magdalena Andersson och tackade för god match. Nu när det står klart att han kommer att försöka bilda en regering som vilar på de 176 mandat som väljarna givit ”hans sida” är det angeläget att han blir en statsminister för alla svenska medborgare. Från höger till vänster. Det verkar han också medveten om. I en ny video lovar han att gå från ”ett delat land till ett enat land.”

Magdalena Anderssons presskonferens på onsdagskvällen när hon meddelade sin avgång var sansad. Man hade kunnat tro att mer besvikelse och bitterhet skulle skina igenom. Socialdemokraterna och Magdalena Andersson har en självbild att de är som gjorda för att alltid ha makten och att förlora mot Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson måste vara svårt för dem.

Men hon kunde inte avhålla sig ifrån att säga att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna har ett särskilt ansvar för att se till att det inte blir mer våldsamt framöver.

Man kan ogilla Sverigedemokraternas hårda politik och retorik. De förtjänar ofta kritik. Men att ilsket twittra att SD är ”fascister” och att allt kommer att gå åt helvete med en ny regering, som avgående miljöminister Annika Strandhäll (S) har gjort till vana, är föga konstruktivt.

Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson kommer inte att släppa in fascism. Att ens antyda att det om den kommande borgerliga regeringen är fult och bidrar bara till att öka polariseringen. Och faktum är att S har närmat sig SD:s migrations- och kriminalpolitik med stormsteg på senare år, så det ska bli intressant att se vad Magdalena Andersson kommer att invända emot när den M-ledda regeringen väl lägger sina propositioner.

Socialdemokraterna borde erbjuda Ulf Kristersson stöd i riksdagen om de menar allvar med att SD är ett säkerhetshot. Men efter att Magdalena Andersson träffat talmannen på torsdagen gjorde hon klart att S tänker rösta emot Kristersson som statsminister och att man inte ska lägga någon tankekraft på att fundera på ett närmare samarbete mellan S och M.

Hon valde också på en rak fråga från en journalist att inte gratulera Ulf Kristersson till att hans regeringsunderlag vann flest röster. Det hade varit gentlemannamässigt och visat på den goda ton och öppenhet som hon säger sig efterlysa. Show, don´t tell brukar vara elegant och effektivt.

Samtidigt är det sant att många människor känner stor oro inför att ett främlingsfientligt missnöjesparti som SD kommer att få stort och institutionaliserat inflytande över svensk politik. I och kring partiet finns en lång svans av sympatisörer som piskar upp den olustiga stämning som Annie Lööf vittnar om. Främst vilar ansvaret på var och en att uppföra sig respektfullt. Men i synnerhet Jimmie Åkesson behöver hålla rent i sina led och inte släta över övertrampen.

Statsminister Ulf Kristersson har en gedigen uppgift att leda landet på ett sätt som gör att alla som lever i vårt land känner sig välkomna och trygga.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör. Följ henne på Twitter.