Jasenko Selimovic: Jasenko Selimovic: Blickarna vänds bort när nationalisterna skramlar med vapnen
Jag reste nyligen kors och tvärs i Bosnien-Hercegovina. Det var slående att så många människor pratade om en kommande väpnad konflikt som ett faktum. Unga människor sökte desperat ett ställe att emigrera till. Äldre mindes att retoriken lät likadant på 1990-talet. Alla lyssnade skrämt på det allt mer högljudda vapenskramlet. Åter i Sverige slogs jag av tystnaden. Från EU:s sida.
Milorad Dodik, ledare för entiteten Republika Srpska – den serbiska republiken – i Bosnien, har under de senaste månaderna eskalerat sina försök att destabilisera Bosnien. Han hotar att etablera ett separat skatteväsen och juridiskt system samt återuppbygga en separat bosnienserbisk armé. Målet är att åstadkomma en splittring av Bosnien i allt förutom namnet. USA har redan reagerat och infört sanktioner. Storbritannien välkomnar sanktioner och väntas snart följa efter. Men EU?
”Det är oanständigt att se upprepningen av EU:s agerande från Balkankriget på 1990-talet.”
Inte ett pip. Tyskland säger att de vill ha sanktioner, Frankrike benämner Dodik som huvudproblemet. Men den kollektiva EU-aktionen saknas. Varför? För att Viktor Orbán, Ungerns premiärminister och Dodiks ideologiska bror, blockerar en sådan aktion och inget EU-land är berett att ta fajten. Till råga på allt har Orbán utlovat en miljard kronor till Dodik.
Nationalisterna backar upp varandra. Orbán skyddar Dodik och de båda omfamnas av Rysslands president Vladimir Putin. Det är oanständigt att se upprepningen av EU:s agerande från Balkankriget på 1990-talet. Européerna väntade tills ett folkmord skedde innan de beslutade sig att agera. Hur länge tänker vi vänta nu?
Inte heller i Sverige finns någon större debatt. Sveriges politiker brukar kritisera Orbán för mycket. Men när han stödjer nationalister på Balkan och underblåser en konflikt, då är det tyst. Vart försvann den obevekliga viljan att motsätta sig en populist? Finns det ingen svensk politiker som tycker att det är problematiskt att Ungern utlovar en miljard till Dodik? Med tanke på att Ungern är en stor nettomottagare av EU:s medel betyder det att svenska skattebetalare i praktiken finansierar bosnienserbisk nationalism.
Det råder även tystnad kring det faktum att EUFOR-styrkan i Bosnien har minskat så mycket att den inte längre kan uppfylla sitt uppdrag. 600 soldater skapar ingen säkerhet. Snarare väcker det minnen från Srebrenica, då omvärlden vände bort blickarna när dödandet började. Men i Sverige försöker man snarare tona ner risken för en väpnad konflikt.
Agerandet följer ett mönster: när det gäller att ställa krav på Balkan har EU och västvärlden varit snabba. Man tvingade alla parter acceptera Dayton-avtalet (trots att ingen inhemsk politiker trodde på avtalet), man tvingade fram otroligt många nivåer av makt (trots berättigad fruktan att det skulle paralysera landet) och tvingade fram en internationell politisk överrock i form av den ”höga representanten” (som inte är vald i något val men som ändå har den yttersta makten i landet).
I utbyte lovade omvärlden att stå för ”landets säkerhet”, bevara landets ”odelbarhet” och inte tillåta ”destabilisering”. Men när Bosnien destabiliseras och nationalisterna vapenskramlar, vad gör man då? Då vänder man återigen bort blicken.
Det är dags att leverera det man har förbundit sig till. Sanktioner mot Dodik måste införas, nationalistiska försök att splittra landet måste få konsekvenser, och EUFOR-styrkan måste utökas för att skapa säkerhet. Svårare än så är det inte.
Jasenko Selimovic är regissör, författare och före detta Europaparlamentariker (L). Detta är en gästkrönika på ledarsidan.
