Kompromisser krävs
I Januariavtalet utlovas att ”en omfattande skattereform genomförs”. Det har behövts länge, så det är välkommet. Men i punkten utlovas också delar som verkar svårförenliga, exempelvis både att utjämna dagens växande ekonomiska klyftor och att sänka marginalskatten.
Debatten om vad en skattereform ska innehålla har startat så smått, men framför allt finansminister Magdalena Andersson har klokt nog varit försiktig med att utlova vad som ska och inte ska ingå i en uppgörelse. Den avgående L-ledaren Jan Björklund har varit mer ultimativ i sina krav på att vare sig arvsskatt, förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt ska återinföras. Sådana låsningar är onödiga innan förhandlingarna ens har startat.
Arvsskatt och förmögenhetsskatt är, trots ambitionen att utjämna klyftor, olämpliga. Det var Göran Persson (S) som avskaffade arvsskatten och inledde avvecklingen av förmögenhetsskatten. Hans motiv var att dessa skatter var mer eller mindre frivilliga för de rikaste. Bara småföretagare och vanliga löntagare måste betala förmögenhets- och arvsskatt, i den mån de hade någon förmögenhet. Därför är det ingen gångbar lösning att återinföra dem.
Andra sätt att minska klyftorna behövs. Då faller blicken på fastighetsskatten. När alliansregeringen avskaffade den och ersatte den med en kommunal avgift med ett lågt satt tak (i dag drygt 8000 kronor för en villa taxerad till en dryg miljon) gav det en jätteskattesänkning till de rikaste med dyra villor, mest i storstäderna. Ska klyftorna minska är höjt tak en rimlig åtgärd, som inte drabbar många på landsbygden.
Sänkta marginalskatter bör kombineras med att höja grundavdraget för alla, vilket gynnar låginkomsttagare.
Målet om ökad sysselsättning kan klaras om arbetsgivaravgifterna sänks, när nya miljöskatter ska införas. Om en del omvandlas till pensionsavgift kan pensionerna för dem som får minst höjas, vilket också är viktigt för minskade klyftor.
Alla gillar inte allt, men alla måste kompromissa.
