Låt skolor profilera sig med både pedagogik och ordningsregler
Den senaste tiden har tre bokstäver dominerat debatten om skolan: IES. Skolkoncernen Internationella Engelska Skolan har fått statuera exempel på mycket av det som anses vara fel med det svenska skolsystemet.
Delvis är det en följd av att kritiken allt mer kommit att fokusera på skolkoncerner, och IES är mycket riktigt en av de största. En uppmärksammad intervju i Dagens Nyheter (12/1) med koncernens grundare Barbara Bergström blev mer ved på elden. Bilderna på henne i turkos tvådelad dräkt och fuskpäls spreds som en löpeld över internet.
Aftonbladets artiklar om IES klädkoder blev sen som att hälla på en dunk bensin. Barn vittnade om hur de tvingats låna extraplagg när de kommit till skolan i kläder som bedömdes vara för utmanande. Debatten kantrade över helt, till att handla om huruvida skolor ska få mäta längden på elevers kjolar. När Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni fick frågan i SVT:s 30 minuter svarade hon: ”Svensk skola har för få ordningsregler snarare än för många”.
Efter det skrev Alex Schulman i DN (31/1) att han inte längre vågar se när Nyamko Sabuni intervjuas. Ett lämpligare svar, enligt honom, hade varit att L ”tror på människors frihet att klä sig hur de vill”. Minst lika uppmärksammat blev författaren Lotta Lundbergs försvar för klädkoder i SvD. Hon menar att kraven förbereder eleverna för arbetslivet – och utmålade alternativet som att låta eleverna gå runt och visa ”kussimurran”.
”Friskolor är bundna till samma läroplan, möjligheten att konkurrera med alternativa metoder och läroplaner finns nästan inte.”
Det gemensamma misstaget är att debatten tillåtits kretsa kring rätt specifika innehållsfrågor, där svaret rätt ofta kokar ner till omständigheter i enskilda fall eller personliga preferenser. Att klä sig precis som man vill kan vara olämpligt, och att ha uttalade regler kan skapa tydlighet kring vad som annars är mer subtila förväntningar och oskrivna regler. Motiveras koderna med att killar inte klarar av att koncentrera sig i närheten av en tjej i kort kjol, låter det plötsligt mer tveksamt i mångas öron. Det är inte svart eller vitt, men poängen med friskolor är ju att föräldrar kan välja.
Detaljreglering anses med rätta vara ett fult ord i politiken. Ändå fastnar debatten om just skolan gärna vid detaljer. Att det är upp till den enskilda skolan tycks dessutom ha blivit ett mer otillfredsställande svar. Symptomatiskt är att retorik om att man måste ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över skolan blivit allt mer förekommande. Den vinstkritiska vänstern har medvind, delvis för att alternativen mest har framstått som visionslösa systemförsvarare.
Konkurrensen mellan skolor kritiseras ofta för att inte handla om kvalitet, utan i bästa fall lockas det med ytliga markörer som skoluniform och klädkoder – i värsta med glädjebetyg. Att det ser ut så är dock en naturlig följd av lagstiftningen. Friskolor är bundna till samma läroplan, möjligheten att konkurrera med alternativa metoder och läroplaner finns nästan inte. Utgångspunkten är fortfarande centralplanering och likriktning, och att politiker snarare än rektorer och lärare bäst vet hur undervisning bedrivs.
Att ifrågasätta det skulle kunna bli en utgångspunkt för en framåtsyftande borgerlig skolreform. Och en motvikt mot en debatt som allt mer domineras av detaljmani och pekpinnar.
