Låt sommar-OS alltid vara i Aten

Under mina år som riksdagsledamot lanserade jag en del dödsdömda förslag. Den mest brutalt avslagna motionen var nog den som jag och centerpartisten Rigmor Ahlstedt skrev och som handlade om att sommar-OS borde placeras permanent i Aten.

Jag gillar verkligen all idrott och höll tummarna för att jag äntligen skulle få chansen att uppleva ett olympiskt spel i Sverige. När värdskapet turnerar runt i världen är det rimligt att vi i Sverige gör vad vi kan för att få stå som inbjudare. Vi är förvisso ett litet land, men med stolta idrottstraditioner och med en hel del anläggningar och övriga resurser.

Som bekant, det blev inget OS i Sverige den här gången heller. Den som vill uppleva OS live får ta sig till Italien 2026. Beslutet är emellertid inte bara en besvikelse. Stockholm och Sverige slipper den ekonomiska risk som ett spel betyder. Och det var just den risken som var bakgrunden till vår riksdagsmotion.

Sveriges ansökan beskrevs som en lågbudgetsatsning. Kostnaderna var uppskattade till i det här sammanhanget blygsamma drygt 13 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att bara förlusten för Sotji-OS var nästan tio gånger större. Det lär för övrigt bara vara ett OS som har gått med vinst för arrangören genom alla år, nämligen OS i Los Angeles 1984.

Det sistnämnda är möjligt, men oavsett om det är landets eller värdstadens eller kommersiella företags pengar som betalar spelen, ingen kan komma ifrån att turnerandet runt jordklotet kostar en massa pengar. Pengar som borde kunna användas bättre än att bygga idrottsanläggningar med mera, som efter själva spelen är kraftigt överdimensionerade i förhållande till de vardagliga behoven. Särskilt absurt blir det förstås när relativt fattiga länder lägger enorma belopp på cykelvelodromer och bobbanor samtidigt som befolkningen saknar det mest nödvändiga.

Därför tycker jag fortfarande att vår motion har en poäng. Visst skulle OS förlora en del lyskraft om färre fick en chans att konkurrera om spelen. Spelen har bidragit till ett sportsligt uppsving på många ställen. Men det ska alltså ställas mot kostnaderna.

Valet av sommarstad är givet. Det var spelen i antikens Grekland som inspirerade de modernas spelens grundare Pierre de Coubertin. För att åstadkomma någon slags global jämvikt är det därför rimligt att placera vinter-OS i Asien eller Amerika. Väl medveten om de kommersiella krafternas betydelse säger nog logiken att det borde bli typ Lake Placid.

En ytterligare fördel skulle vara att den olympiska rörelsen skulle befrias från mer eller mindre osportsliga och kostsamma kandidatkampanjer. Kraften och engagemanget kunde istället läggas på att solidariskt etablera två riktigt bra mötesplatser för världens alla elitidrottare.

Vår idé var som sagt dödsdömd när vi skrev motionen, och det är nu drygt 20 år sedan. Den lär vara minst lika dödsdömd i dag. Men vem vet, sedan Coubertins dagar har det skett en gradvis kommersialisering av spelen men det finns ingen naturlag som säger att den måste fortsätta i evighet.

För undvikande av missförstånd vill jag betona att denna krönika skrivs helt utan förlorarens bitterhet och att den mycket väl hade kunnat skrivas innan det blev klart att Italien får OS 2026.