Patrik Oksanen: Medierna måste hålla gränsen mot den ryska propagandan
I veckan grep den polska säkerhetstjänsten nio personer som misstänks tillhöra en rysk spionring med sabotage som uppdrag. Händelsen kan läggas till en lång lista av omfattande subversionsaktiviteter av rysk underrättelsetjänst mot EU-länder.
Den polske inrikesministern Mariusz Kaminski har uppgett att de misstänkta förberedde ”sabotageaktiviteter som syftar till att paralysera leveranserna av utrustning, vapen och hjälp till Ukraina”. I samband med gripandet har polackerna beslagtagit övervakningsutrustning, som kameror. De gripna ska ha korsat polska gränsen från Belarus och enligt polska medieuppgifter ska de ha samlat in information om en militär flygplats i sydöstra Polen som är viktig för stödet till Ukraina. När USA:s president Joe Biden besökte Ukraina var det just den här flygbasen han landade på innan han tog tåget vidare till Kyiv.
Gripandet är inte förvånande. Ryssland utförde redan 2014 sabotage mot ett EU-land för att lamslå leveranser till Ukraina. Den 16 oktober exploderade ett ammunitionsförråd nära den slovakiska gränsen och två personer omkom. 50 ton exploderade och omkring 100 personer fick evakueras. Mindre än tre månader senare exploderade ett annat ammunitionsförråd i närheten. Ingen omkom den gången, men några hundra personer fick evakueras. Enbart upprensningen efteråt beräknas ha kostat en halv miljard kronor.
”Norska medier, VG och Faktisk.no, har radat upp felen som helt sänker publiceringen.”Patrik Oksanen
Det tog sju år innan tjeckerna pekade ut operatörer från GRU:s enhet 29155 för att ha legat bakom attentatet. Motivet då, såsom nu, var att stoppa vapenleveranser enligt tjeckiska medieuppgifter. Ammunitionen skulle säljas till Ukraina via Emilian Gebrev, en bulgarisk vapenhandlare. Gebrev har hemma i Bulgarien råkat ut för sprängningar och förgiftning.
Gebrev utsattes 2015 för ett mordförsök av GRU. Under en middag på en restaurang i Bulgariens huvudstad Sofia började Gebrev plötsligt att kräkas och drabbas av hallucinationer. Dessutom blev Gebrevs son och vd:n för Gebrevs vapenföretag också dåliga. Fem av vapenhandlarens ammunitionsförråd i Bulgarien sprängdes också 2011–2020.
Det var först efter GRU:s novitjukförgiftning av far och dotter Skripal i Salisbury 2018 som de tjeckiska och bulgariska myndigheterna kunde lägga ihop pusselbitarna, mycket tack vare det arbete som Bellingcat gjorde med att kartlägga operatörerna. GRU-avhopparen Skripal och hans dotter överlevde förgiftningen av det kemiska stridsmedlet, men en kvinna som kom i kontakt med giftet dog. Att använda massförstörelsevapen mot Storbritannien var inte heller det en engångshändelse. Redan 2006 förgiftades FSB-avhopparen Alexander Litvinenko med det radioaktiva ämnet polonium i London.
I Gävle överlevde en tjetjensk bloggare en hammarattack som är som hämtad ur dålig agentroman, med en honungsfälla som förfört offret först. Kvinnan öppnade dörren medan offret sov och släppte in gärningsmannen. Bloggaren hade bättre tur, och övermannade gärningsmannen, än en landsman i Berlin som sköts ihjäl i en park. En person tillhörande FSB greps.
Till listan av infrastrukturattacker kan också kapade internetkablar läggas, som Ryssland misstänks ha förstört.
Att attacker mot infrastruktur och mord- och mordförsök genomförs med hög risknivå är en del av bilden av det ryska operativa mönstret. Samtidigt så har flera av de här händelserna fått relativt liten uppmärksamhet i västerländsk press. I alla fall i jämförelse två mycket spekulativa och spektakulära publiceringar. Denna märkliga publicistiska dissonans spelar den ryska informationskrigföringen rakt i händerna. Både i att den får oss att tänka att ”alla är lika goda kålsupare” och att det riskerar att trötta ut vårt stöd för Ukraina. Så sabotagen har också en kognitiv effekt och inte bara effekter i den fysiska världen.
Den rapportering som åsyftas är förstås den uppmärksamhet i svenska och internationella medier som märkliga påståenden, byggda på anonyma källor, att Norge, USA eller fristående ukrainska aktörer skulle ligga bakom attentatet mot Nordstream i höstas.
Det började med den 85-årige amerikanske journalisten Seymour Hersh i sin egen kanal, utan redaktör, pekade ut Norge och USA som ansvariga.
”Annars suddas gränserna ut mot ryska propagandasajter och konspirationsbloggarna, det är precis det som Ryssland vill.”Patrik Oksanen
Uppgifterna bygger på en enda källa. Trots det har de citerats av en lång rad redaktioner världen över: Expressen, The Times, Svenska Dagbladet, Washington Post, Aftonbladet, Reuters och Omni. Genomslaget var enormt. Men andra medier lät bli, eller faktagranskade som i Norge.
Norska medier, VG och Faktisk.no, har radat upp felen som helt sänker publiceringen: som att påstådda fartyg och flygplan inte ens var i närheten av platser som Hersh beskrivit. Påståendet att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg redan under Vietnamkriget skulle ha varit en CIA-tillgång faller på sin egen orimlighet. Stoltenberg var 16 år året då kriget slutade.
Ännu mer uppmärksamhet fick New York Times publicering om att anonyma källor pekade ut en fristående ukrainsk grupp, också det utan några konkreta bevis.
I en tid av informationskrig och rysk reflexiv kontroll utgör mediernas förmåga att förstå och beskriva det som händer den viktigaste försvarslinjen för demokratierna.
För det krävs att nyhetsjournalistiken strävar efter att så långt som det är möjligt tar reda på fakta och själva verifierar uppgifter, och att man slutar vara megafoner som sprider vidare andras anonyma källor med vilda påståenden. För annars suddas gränserna ut mot ryska propagandasajter och konspirationsbloggarna, det är precis det som Ryssland vill.
Den ryska subversiva krigföringen är brutalt hänsynslös, men har också en psykologisk komponent som kan vara minst lika farliga som att spränga ammunitionsförråd, använda kemiska stridsmedel eller att försöka slå ihjäl folk med en hammare.
Patrik Oksanen är fristående kolumnist på ledarsidan, senior fellow på tankesmedjan Fri värld samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien.