Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Omfamna gigarna och vad de bär med sig
Arbetsmarknaden har förändrats snabbt de senaste åren och tillkomsten av gig-plattformar – appar som erbjuder smidig beställning av matleveranser, taxi och hämtning och bortkörning av skräp och bråte – har växt fram vid sidan av den svenska modellen. De som tar engångsuppdrag via den typen av appar, så kallade gigare, är inte anställda i traditionell bemärkelse.
Steget in för att ta ett gig är ofta hyfsat lågt, i praktiken kan man skapa sitt eget arbete, men det är i regel dåligt betalt och det utgår ingen ersättning för den dötid som uppstår mellan väntan på gig. Någon garanti att det finns uppdrag under tiden gigaren arbetar finns inte heller, och på vissa appar gör komplicerade algoritmer det svårt att veta på förhand hur mycket ett gig ger, vilket gör att gigare har en väldigt osäker inkomst.
När Foodora, ett av de största gig-företagen, tecknade kollektivavtal med Transport 2021 lyftes det fram som historiskt. Den dåvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S) kallade händelsen ett ”styrkebesked”. Avtalet gällde dock bara cykel- och mopedbud. Sedan det tecknades har verksamhetens utveckling lett till en ökning av bilbud och lageranställda, vilka istället är anställda av ett systerbolag. I fjor rapporterade SVT (15/11 2021) att om företaget fortsatte expandera i samma riktning skulle antalet anställda utan kollektivavtal snart gå om antalet med. Kanske inte det styrkebesked som många hade hoppats på.
”Gig-ekonomin ger också en service som annars inte skulle finnas.”
Det är ofta just att gig-ekonomin innebär otrygga jobb som kritiken vänsterifrån tar fasta på. Men som nationalekonomen Andreas Bergh och forskaren Joakim Wernberg, båda vid Lunds universitet, skriver i den nyligen utgivna essän ”Till gigekonomins försvar” (Timbro förlag) finns även en konservativ kritik, som menar att det rör sig om ovärdiga jobb som inte alls bör finnas på arbetsmarknaden.
Det är lätt att instämma med författarna att det dessutom har saknats ett liberalt försvar av gig-ekonomins möjligheter. Gig-ekonomin levererar något som svensk arbetsmarknad desperat behöver: enkla jobb med låga trösklar. Annars blir det svårt att få lågutbildade, som utgör en stor del av de långtidsarbetslösa, i arbete. Den behöver även ta fasta på att ”giggande” innebär precis den typ av experimenterande och innoverande som ska pågå i en marknadsekonomi. Gig-ekonomin ger också en service som annars inte skulle finnas.
Utöver ett liberalt försvar behövs också liberala regleringar av området. En statlig utredning från augusti föreslår en utvidgad syn på vilka som anses ha ett arbetsgivaransvar, vilket skulle innebära att en del appar till skillnad mot i dag anses ansvariga för gigarnas arbetsmiljö. Om det är rätt lösning kan diskuteras, men det behövs varsamma reformer för att värna gig-ekonomins fördelar.
