Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Prussiluskpolitik, nej tack
Dyrare läsk kan vara positivt för folkhälsan, menar Livsmedelsverket. ”Vi kan inte lägga allt ansvar på individerna utan det måste bli lättare att äta hälsosamt”, säger Åsa Brugård Konde, nutritionist på myndigheten till Sveriges Radio. Därför undersöker man möjligheterna att införa sockerskatt i Sverige.
Att vi äter mindre hälsosamt, och fler i dag är överviktiga är ett problem ur folkhälsosynpunkt. Det innebär dock inte att en sockerskatt är rätt väg att gå. Förutom att en sådan skatt, som de flesta andra konsumtionsskatter skulle vara regressiv och alltså slå hårdast mot låginkomsttagare, skapar det ännu ett undantag i ett momssystem som borde gå mot ökad enhetlighet snarare än fler punktskatter som gör helheten svåröverskådlig. Dessutom är det empiriska underlaget för att en sådan skatt faktiskt uppnår önskvärd effekt – alltså inte bara minskad konsumtion av sötade drycker, utan minskad övervikt hos befolkningen – allt annat än solklart.
”Sockerskatt en sorts förmynderi.”
Till saken hör också att marknaden redan i dag tillhandahåller alternativ till sötad läsk. Light-alternativ där olika sötningsmedel ersätter sockret har blivit vanligare, eftersom konsumenter efterfrågar mindre kaloritäta alternativ. Enligt branschorganisationen Sveriges Bryggerier har faktiskt den sockrade läsken tappat i marknadsandelar, till fördel för just lightläsk. Nästan hälften av den läsk som säljs i landet är numera sockerfri.
Det om något visar på individens förmåga att fatta rationella beslut. Lightläsk är visserligen omtvistat, och den trista sanningen nog är att det är allra bäst att bara dricka vatten. Men samtidigt har den sämre rykte än den förtjänar. I djurstudier där råttor fått cancer har mängden sötningsmedel varit så extremt hög att det motsvarar en konsumtion på flera liter dagligen för en människa, och olika populationsstudier kan inte slå fast några tydliga samband. Att de som dricker lightläsk har sämre hälsa beror troligtvis på att det är de som redan lider av övervikt som väljer det alternativet.
Frågan är också varför myndighetsanställda ska bilda opinion för ökad statlig inblandning i folkets vardag. I slutändan är sockerskatt en sorts förmynderi och prussiluskpolitik, som riskerar att bli rent skadlig när den kraftigt förenklar ett komplext problem – och fråntar individen ansvar genom att behandla henne som ett barn snarare än en vuxen individ kapabel att fatta sina egna beslut. Rätten att som vuxen bestämma själv innefattar dessutom den att välja ohälsosamma, sockrade – men godare – alternativ.