Katarina Erlingson: Sjukvården är ett ekonomiskt slukhål
Var går gränsen för hur många anställda Region Skåne kan ha och behöver? Var går gränsen för hur hög skatt regionen kan ta ut av de skånska skattebetalarna? För någon gräns måste rimligen finnas, även om sjuka måste få den vård de behöver.
Som KB/NSk har uppmärksammat tidigare har regionen numera 10 000 fler anställda, 37 000, än när regionen bildades för 25 år sedan. Omsättningen har ökat från nästan 19 miljarder till 53,6 miljarder kronor. Svindlande summor. Antal läkarbesök och vårdtillfälle per tusen invånare har minskat de senaste 25 åren. Det förstnämnda kan vara rimligt om besök hos andra yrkesgrupper har tagit över, men att det andra måttet minskar verkar oroväckande.
Att försöka styra sjukvård är som att valla katter. Antagligen ligger det mycket i det, för vilka förändringar och effektiviseringar regionpolitikerna än föreslår går sjukhusen med stora underskott varje år. Det verkar nästan inte vara möjligt att nå ett nollresultat. Sjukhusen är som självspelande pianon – förhoppningsvis hyfsat stämda – där det är svårt att peta in extra tangenter i form av nya arbetssätt eller förbättringar. Ibland får någon sjukhusdirektör feeling och drar igång jätteprojekt för att förändra organisationen. Men patienterna brukar sällan märka av detta, mer än att det under projekttiden kan bli lite rörigt och oklart vem som gör vad. Det är underligt, för det borde ju vara patienterna som är i fokus, inte de anställda.
Isolerade öar av förbättringar skvalpar runt i miljardhavet, för hur det än går vet sjukhusledningen att de alltid får pengar nästa år. Det finns ingen regionpolitiker som vill eller vågar göra några radikala förändringar, för de anställda kan alltid skjuta patienterna framför sig och skylla på att dessa drabbas om något radikalt görs.
”Ingen regionpolitiker vill eller vågar göra några radikala förändringar.”
De anställda inom vården ser till att patienter botas och man försöker beta av köer så gott det går. Läkarna får bra betalt, men sämre är det med de kvinnodominerande yrkena som sjuksköterska och undersköterska. Men högre lön kostar mer pengar och då behöver skatterna höjas. Säger politikerna för att försöka hålla emot kraven.
Det är lätt att peka på besparingsmöjligheter hos den så kallade överbyggnaden inom sjukvården. Administratörer och handläggare finns det säkert för många av, men hur ska man få reda på det då de knappast har incitament att utreda och avskeda sig själva. Kommunikatörer är en annan yrkesgrupp som är lätt att skylla på, men hur många är för många?
Politikerna väljs om vart fjärde år, majoriteterna förändras men personerna verkar vara kvar. Det saknas incitament för politikerna att göra något radikalt, för vill de sitta kvar på sin post efter nästa val vågar de inte göra en för stor revolution. Frågan kvarstår, hur länge kan skatten höjas innan gränsen är nådd? Att, som bland andra KD-ledaren Ebba Busch vill, förstatliga sjukvården skulle knappast göra den billigare.
Oavsett beslutsnivå för sjukvården borde pengarna användas på bästa möjliga sätt. Den svenska sjukvården har ett relativt gott rykte, särskilt hos patienter som fått hjälp men sämre hos dem som tvingas köa. Nog finns mycket kvar att förbättra och effektivisera, inte minst behöver digitaliseringen komma längre, men då behövs modiga politiker som ser längre än fyra år.
