Pontus Almquist: Socialism är problemet med invandringspolitiken

Det huvudsakliga krutet i regeringens reformagenda för invandringspolitiken härrör dock inte arbetskraftsinvandringen utan den som relateras till asyl, skyddsbehövande och framför allt deras anhöriga. På den senare punkten är Tidöavtalet glasklart: Sverige ska inte acceptera fler anhöriginvandrare än EU:s absoluta minimikrav vad gäller rätten till anknytning.

I förhållande till de flesta jämförbara länder har vi haft en öppen migrationspolitik. Numera råder dock nästan konsensus i det politiska samtalet om att ansvaret vi har tagit på oss har blivit övermäktigt.

För att uttrycka det krasst innebär det att vi behöver bli strängare kring vilka som framöver ska ha rätt att uppehålla sig och få tillgång till välfärdsstaten här.

Att skärpa de sociala förmånerna för anhöriginvandrare och att som huvudregel ställa krav på att den som invandrar som anhörig inte ska försörjas av staten är ett bra sätt att minska invandringen utan att kränka asylrättens hårda kärna. Fler reformer i den riktningen är helt berättigade. Att i positiv mening – genom polis och gränsvakter – förhindra anhöriga från att komma hit är däremot en annan sak än att strama åt sociala förmåner.

Denna principskillnad bryr sig regeringen dock inte om. I det utkast till lagrådsremiss som nu ligger på bordet föreslås att en anknytningsperson – det vill säga den som tar emot en anhörig – minst måste vara 21 år istället för det nuvarande kravet på 18. Kravet avses gälla oavsett om anknytningspersonen kan säkra försörjningen. Praktiskt sett medför förslaget inga långtgående effekter, men det är sekundärt i sammanhanget.

I debatten om slopad strafflindring för yngre vuxna som döms för brott har huvudargumentet varit att man är myndig vid 18 år och att man därför ska behandlas på samma sätt som dem som har fyllt 21. Men här spelar det uppenbart ingen roll. "Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra", som den amerikanska skådespelaren Grucho Marx lär ha sagt.

Invandrare som försörjer sig själva är en tillgång för samhället och förvärrar inte sociala problem. Migrationspolitikens centrala problem har egentligen aldrig varit att den varit för liberal, utan att uppehållsrätten praktiskt har fungerat som en social rättighet som effektivt kedjat fast folk i utanförskap. Och just där borde det politiska fokuset ligga istället för att stänga ute folk som kan försörja sig själva.