Ola Tedin: Ukrainabrev: Hjälpsändningen från Sverige

Men den ukrainska befolkningens försvarsvilja ska heller inte tas för given eller att den ska vara för evigt. Att få följa med till det krigsdrabbade landet med en sändning humanitär hjälp är därför både lärorikt och insiktsfullt. Det tusentalet par vintersockor, halvt dussin lådor fodrade uniformsrockar och några tjog av brittiska arméns tältsängar jag hjälpte till att köra till landet gör givetvis nytta vid fronten. Bilen vi kom med stannar också kvar och ska göra tjänst som sjuktransport. Dessvärre måste den kamouflagemålas – fordon med röda kors på vit botten är särskilt utsatta mål för en angripare som verkar ha släppt alla hämningar.

Efter 22 timmars körning från Swinoujcie i Polen är vi vid gränsen. Klockan är omkring två på morgonen och vår värd möter upp. En timme senare kör vi in i Tjernivtsi. Det råder utegångsförbud och strömavbrott, men mobilnätet fungerar. Värden visar först källaren – skyddsrummet – och sedan vårt rum.

Tjernivtsi ligger i västra Ukraina och att Natolandet Rumänien ligger mellan oss och Svarta havet, varifrån ryska missiler avfyras mot Ukraina, ger en viss säkerhet. Den som besökt Sarajevo känner igen sig i Tjernivtsi. Staden tillhörde mycket riktigt även det Österrikiska kejsardömet fram till 1919 och har snarlik arkitektur. Mellankrigstiden gjorde regionen tillfälligt rumänsk, innan Stalin 1945 bestämde att den här delen av Karpaterna skulle vara sovjetisk.

I dag huserar den lilla staden fler än 100 000 interna flyktingar. Det ställer stora krav på skolorna, som måste agera flyktingförläggningar samtidigt som antalet elever skjutit i höjden. Lösningen har blivit att halva elevkåren undervisas på distans varannan vecka.

Liksom i Sarajevo är Tjernivtsiborna petiga med sitt kaffe – det är starkt och vällagat. På kaféerna syns nästan bara kvinnor. Männen är i armén, många av dem vid fronten. På stadens enda gågata står en elgenerator och brummar utanför varje affär.

Vi besöker en utställning om kriget. En monter visar dokument som hittats på fallna ryska soldater. Foton på barn, flickor och mammor. Brev hemifrån. Amuletter. Krognotor. Budskapet är tydligt: även fiendens soldater är människor, vars liv nu släckts för att tillfredsställa en galen presidents maktambitioner.

Dagen efter är vi på en välgörenhetskväll för den ukrainska armén. Återigen är det nästan bara kvinnor och äldre män närvarande. Alla vi pratar med är glada att vi har tagit oss till Ukraina och för att människor långt borta i Sverige skänkt pengar till vår lilla hjälpsändning. Kvällen avslutas med auktion. Många i lokalen kommer från stadens elit – vilket märks på de höga buden. Pengarna går oavkortat till arméns omättliga behov. Stämningen är uppsluppen och sammanbiten på samma gång. Nästan alla i publiken har en vän, släkting eller bekant som dött vid fronten eller i terrorbombningarna av befolkningen.

Vi tar oss hem via Rumänien – att åka till Lviv och vidare till Polen anses för farligt för oss och vår värd avråder bestämt. Att vi, till skillnad mot honom, kan lämna landet och kriget känns lite som ett svek. ”Er hjälp behövs, så kom tillbaka så fort ni kan”, säger han glatt.

På planet hem bestämmer vi oss att samla ihop pengar till två bilar till att fylla med humanitär hjälp för Ukraina.

Ola Tedin är frilansande liberal opinionsjournalist med EU som specialintresse. Han har varit ledarskribent i Sydsvenskan och Expressen, politisk redaktör på Ystads allehanda samt arbetat för Liberalerna i Europaparlamentet.