Elin Larsson: Valkompasser är för snurriga
Svenska väljare har blivit mer rörliga. Det är allt färre som slentrianröstar och fler tenderar att flytta sina sympatier såväl mellan val som på den faktiska valdagen. Rörligheten skapar en osäkerhet för de politiska partierna som i ännu lägre utsträckning än förr kan räkna med säkra väljare. Under valet 2018 var det rekordmånga svenskar som bytte parti och inför höstens val gäller det att övertyga väljarna med en allt mer ombytlig politik.
För den som då inte längre röstar på samma parti av ren vana utan är benägen att ändra sig och förväntas lägga sin röst i ett politiskt landskap där även partierna kan vända på en femöring blir en valkompass ett viktigt verktyg. Tidningarnas valkompasser ger väljaren, genom att svara på 25–30 frågor, en indikation om vilka partier som ligger närmast. Den rörighet och det politiska spel som varit under nuvarande mandatperiod gör dock att politik och att välja parti handlar så mycket mer än att ta ställning i vanligt förekommande frågor.
När en väljare fattar sitt beslut finns det en mängd faktorer som vägs in, däribland förtroendet för partiet och dess ledare och inställningen i regeringsfrågan. Forskning har visat att sakfrågor är det viktigaste men när partiet, partiledarna och regeringsfrågan väger allt tyngre krävs det mer än 25 övergripande frågor för att välja.
”Som medborgare och väljare lägger man sina skattepengar, mormors omvårdnad och barnens skola i någon annans hand.”
Ingens val avgörs på frågan om gårdsförsäljning och Nato-frågan är mer komplex än att ta ställning för eller emot. Men ingenstans fördjupas frågorna till att handla om den bredare aspekten av säkerhetspolitiken och hur politikerna ställer sig till den globala livsmedelskris vi står inför.
Vi lever i en tid där tv-programmet Gift vid första ögonkastet dominerar den populärkulturella diskussionen. Men demokratin är aldrig en perfekt match där experter kan räkna ut vad man borde rösta på. Det handlar om värderingar, förtroende, känslor och drömmar. Lika mycket handlar det om att lita på företrädarna bakom politiken och att ställa sig bakom idéer och visioner. Som medborgare och väljare lägger man sina skattepengar, mormors omvårdnad och barnens skola i någon annans hand. Demokratin ska inte bli svårare och mer otillgänglig men den får inte vara banal.
I Gift vid första ögonkastet gifter man sig direkt, och finalen utspelar sig på ett sätt redan i första avsnittet. Politik är inte snabbt utan är mer som Big Brother – den tar lång tid, är ofta långtråkig och ingenting är direkt enkelt. Ska väljarkompassen fungera som ett bra verktyg borde de hjälpa väljaren att tröska igenom frågor även av den svårare typen.
