Sofia Nerbrand: Varför räcker ingen upp handen när det krisar?
Misslyckandet på E22:an i januari leder förhoppningsvis till en viktig lärdom: Gör något på plats kvickt! Man ska inte invänta andras ordergivning eller förvilla sig i diskussioner om ansvarsfördelning, såsom skedde under snöstormen.
Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), som givit MSB i uppdrag att undersöka hur myndigheterna agerat vid tre större samhällskriser på senare tid är tydlig: Vi måste komma bort ifrån en kultur av handlingsförlamning (SR 27/8).
Fler måste ta till sig att det är viktigare att agera snabbt än att allt blir 100 procent rätt. Medarbetare behöver veta att de har ett mandat att hantera situationen så som de finner bäst.
Våga fatta beslut! Man måste inte stämma av allt om det är bråttom. Det kommer aldrig att finnas en särskild plan för alla scenarier, konstaterar statsrådet helt riktigt.
Carl-Oskar Bohlin poängterar också i ett inlägg på X att kulturförändringen ”ställer stora anspråk på ledarskapet i alla myndigheter med operativa roller”.
Det är bra att regeringsföreträdare inser att slutresultat inte bara beror på ekonomiska resurser, organisationsscheman och explicita instruktioner, utan i stor utsträckning även på enskilda människors agerande – eller icke-agerande.
”Rädslan att göra fel eller att ta risker ligger som en våt filt över Sverige.”
Detta gäller inte bara i nödsituationer, utan kanske i ännu högre grad i samhället i stort.
För hur kan vi ha så stora problem med tågtrafiken i det här landet? Vårdinrättningar som inte håller måttet. Energikris. Hög arbetslöshet. Låg tillväxt. Plus stök i skolan och gängkriminalitet.
Något har hänt värderingsmässigt i vårt land, med en påtaglig stagnation som följd.
Rädslan att göra fel eller att ta risker ligger som en våt filt över Sverige.
Dagens Nyheter fångade något centralt häromdagen i en intervju med SJ:s vd Monica Lingegård. Hon fick, enligt tidningen, något svart i ögonen när hon fick frågan om varför tågförseningarna bara ökar: ”Det stora problemet är att vi är på väg mot en nationell härdsmälta och jag ser ingen som räcker upp handen och tar ansvar och ser till helheten.”
SJ-chefen har rätt i att alldeles för få anmäler sig frivilligt att verkligen ta tag i saker där de står och verkar. Det är dock uppenbart att den borgerliga regeringen, med Ulf Kristersson i spetsen, har föresatt sig att göra något åt en lång rad surdegar. Regeringen är mer en krislösande ministär än en visionär ledning, på grund av allt som inte fungerar tillräckligt väl.
Men som sagt var. Inte ens en statsbudget på 1 300 miljarder kronor och regleringsbrev till myndigheterna kan fixa allt.
Michelle Obama framhöll i sitt tänkvärda tal på Demokraternas kongress i förra veckan hur avgörande hennes nyss bortgångna mammas arbetsmoral var. Hon jobbade frivilligt i skolan, och höll efter barnen i kvarteret.
”Hon var glad över att göra det otacksamma, oglamorösa arbete som i generationer har stärkt denna nation. Övertygelsen att om du gör gott för andra, om du älskar din nästa, om du arbetar och gör uppoffringar så kommer det att löna sig. Om inte för dig, så kanske för dina barn eller dina barnbarn.
Du förstår, dessa värderingar har förts vidare via familjer och fabriksstäder, via trädkantade gator och trånga hyreshus, via bönegrupper och nationalgardets enheter och klassrum. Det är dessa värderingar som min mamma överförde till mig, till sitt allra sista andetag.”
Michelle Obama påminde också om vad Kamala Harris mor, som invandrade till USA från Indien vid 19 års ålder och blev en framgångsrik forskare i biomedicin, uppmanade sin dotter: Sitt inte och klaga över saker. Gör något!
Jag tror vi måste tillbaka till dessa ambitioner även i Sverige.
