Anders Gustafsson: Vem är det som ska sluta kulturkriga, egentligen?

Det saknas inte frågor som vållat hetsig debatt de senaste åren och som kan etiketteras som kulturkrigsfrågor. Samtidigt finns det de som menar att kulturkriget borde läggas ner; som vill att det offentliga samtalet istället ska ägnas åt ”riktig politik”.

Några veckor efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina menade Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att i skuggan av kriget så ”framstår mycket av det senaste decenniets politiska poserande som lika solkigt som futtigt” (14/3 2022). Efter den senaste partiledardebatten i SVT klämde DN:s kulturchef Björn Wiman i besvikelse ur sig att ”man byter ut de viktiga sakfrågorna mot symboliska skitsaker som är roligare och mer underhållande att vara oense om” (TV4 10/5). Och nu i dagarna menade en centerpartistisk ledarskribent i Södermanlands Nyheter att ”det här med kulturkrig är inte bara absurt, utan också skadligt”.

Men om ”kulturkriget” ska upphöra, vem är det då som ska lägga ner vapnen, frågar sig vän av ordning.

Är det vegetarianerna som ska börja äta kött i skolan? Ska förskoleflickorna från muslimska hem ta av sig slöjan? Är det drag-artisterna som ska sluta hålla i sagostunder? Ska imamerna sluta propsa på böneutrop? Ska de kommunala strategerna sluta med sina propåer om normkritiska nyord?

Den som tror att kulturkriget är oviktigt har inte förstått någonting, skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö tidigare i vintras i en utmärkt betraktelse om kulturkriget (DN 10/1). ”Det är dags att sluta avfärda debatter om statyer, pronomen, luciatåg och flaggor, för att ta några av de mest framträdande exemplen från senare år, som lättviktig symbolpolitik”, menade han.

Ja, för spörsmålen som kulturkrigsfrågorna handlar om är inte oviktiga. Kulturkrigsfrågorna är lika mycket ”riktig politik” som inkomstskatter, bidrag, bistånd eller höghastighetståg. För den flicka som vill ta av sig slöjan på förskolan, men inte får för föräldrarna, är ett slöjförbud något viktigt. För den som efter ett helt yrkesliv och självständighet på livets sluttamp hamnat på ett äldreboende är det inte en struntsak om kostenheten helt plötsligt i vegonormens namn ersätter pannbiffarna med sojakorv.

Det är något förmätet – ja, för att inte säga oförskämt – att vissa debattörer använder sina elfenbenstorn i offentligheten åt att hytta med fingret och säga åt folk, politiska motståndare eller redaktioner som anordnar debatter att vissa frågor – som dessutom engagerar många – är ”oviktiga”.

Kulturkrigsfrågorna finns och är viktiga, den som tvivlar bör fråga allmänheten.