Stig-Björn Ljunggren: Vi som älskar ”Öppna landskap” får det hetare om öronen
Det är svårt att hålla huvudet kallt när någon politiskt korrekt snöflinga byter titel på Pippis pappa, eller när det hela tiden ändras i HBTQ-beteckningarna för olika sexuella minoriteter eftersom alltid någon inte är nöjd.
Det vi sett den senaste tiden är främst diskussionen om Roald Dahls böcker där förlaget exempelvis bytt ut ”fet” mot ”enorm”. Nu har dock förlaget backat och det går inte att undgå misstanken att tilltaget har gjorts medvetet för att väcka liv i försäljningen av Dahls produktion.
Det är uppenbart att vi nu är inne i en period där den goda moralens kämpar har luft under vingarna. Tidsandan svänger, från frihet till kontroll.
”Tidsandan svänger, från frihet till kontroll.”
Vi som uppskattar friheten att tala fritt och titta på filmer och bilder som tangerar gränserna för det sedliga kommer att ha en svår tid framför oss.
Och man undrar hur långt detta – som kallas för ”kulturkriget” – kommer att gå?
Ty makt utövas mest effektivt genom mjuka metoder, som att exempelvis ta kontroll över orden. Klassikern är att vi säger ”arbetsgivare” om den som är arbetsköpare, och att den som tvingas sälja sitt arbete benämns ”arbetstagare”. Det senare indikerar mer att det är en stackare som borde vara tacksam över att den snälle givaren betalar ut en skvätt lön ...
Alla som jagar nyfascism i alla hörn och kanter kommer kanske snart att upptäcka farorna med Ulf Lundells klassiker ”Öppna landskap”.
Det är en sång, som förvisso inte blev en ny svensk nationalsång, men som innehåller en intressant dos ideologi.
Den är ytligt sett uppbyggd kring traditionella svenska markörer som ängar och hav, fågelsång och havsmusik i snäckskal. Det är samma tradition som Bellmans ”Humlan surrar, fjäriln prålar, lärkan slår i skyn sin drill”, allt detta änglamarksvibrerande om blåsippor, fågelsång och sommarhimmel.
Men vi kan också i texten hitta något mycket mer intressant, nämligen försöket att slå en bro mellan individualism och kollektivism. Jag vill, säger texten, vara långt från andra, men inte längre än att jag vissa kvällar kan höra andras festande.
Det är definitivt inte en hyllning till höghusmiljöer som Lundell skrivit.
Det finns också ett anarkistiskt budskap i ”Öppna landskap”, om att vi ska bränna vårt brännvin själva (och krydda det med Johannesört).
Slutligen finns en strömning i texten som kan tolkas mer auktoritärt. Det är längtan efter en tydligare befälslinje som bekämpar osäkerheten: ”När det klara och det enkla, får råda som det vill, när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still.”
Denna slags hyllning till klara budskap kan förstås ses som en hyllning till den starke härskaren, som pekar med hela handen och gör gränsdragningar utan pjåsk.
Frågan är om kulturkrigarna i sina rensningsaktioner kommer att nöja sig med att märka ord – eller kommer de också att kasta sig över poesins och texternas inre mening?
Då får vi som älskar ”Öppna landskap” det ännu hetare om öronen.
