Succé! 👏👏👏👏

Pjäsen Drottning Sophia Del III – Fångens testamente som Marcus Enochsson har skrivit, är nu över! Efter fyra föreställningar på Kulturhuset i Hässleholm så vill vi i Teaterkompaniet Connect tacka alla ni som kom och tittade och stöttade oss som teatergrupp. Ni stöttade inte bara oss utan ni stöttade även kulturen i vår stad. Tack till all personal på Kulturhuset som tog hand om oss och fick oss att trivas. Vår ljus och ljud-tekniker var så professionella och trevliga och lättsamma att jobba med. Tusen Tack!

Vår resa har inte varit den lättaste. När vi fick manuset första gången var tanken att någon skulle gestalta ”Drottning Sophia”. Hon skulle finnas med i pjäsen som en karaktär. Jag valde snabbt ut en skådespelare som skulle spela rollen som ”Sophia”. När manuset var klart upptäckte vi att manusförfattaren tänkt om och valt att rollen som ”Drottning Sophia” inte alls skulle gestaltas av någon skådespelare. Vi tog oss an manuset ändå då vi var så inställda på att sätta upp pjäsen. Då upptäckte vi att manuset inte riktigt var skrivet för en teaterscen, utan det var skrivet mer som ett filmmanus. Vi hade svårt att förstå allas roller och syfte, samt vad för relationer vi skulle ha mellan oss. Manusförfattaren hade inte utgått från Konstantin Stanislavskijs kända V-metod då man ställer frågor som börjar på bokstaven V. Frågor som: Vem är jag? Vart kommer jag ifrån? Vilken relation har jag till de andra? Vad har jag gjort innan? Osv…

Om man som manusförfattare och även som skådespelare utgår från Stanislavskijs kända V-metod, när man ställer frågor som börjar på bokstaven V, blir det lättare att arbeta med karaktärernas uppbyggnad. Det blir desto lättare att utveckla sin rollkaraktär och förstå varandras relationer. Vilket såklart är mycket viktigt. Den biten var tyvärr otydlig.

Manuset fick igen skrivas om och förtydligas. Vilket Marcus förstod och skrev om. Sedan fick vi ett nytt manus att ta oss an, vilket gjorde att vår tid blev knapp. Allt blev som förskjutet. Vi hade fortfarande lite svårt att förstå rollkaraktärernas relationer och det var många namn som dök upp i pjäsen, som vi inte förstod vad de hade för relationer mellan varandra. Vilket förvirrade oss. Vi frågade Marcus om det var okej att vi fick ändra lite i manuset, och förtydliga vissa repliker, vilket vi fick. Vi  försökte göra det till det allra bästa för oss alla. Vi fick helt enkelt repa extra på helger och sena kvällar för att hinna ikapp den tiden vi förlorade då manusförfattaren fick skiva om.

Med tiden började vi sakteliga hitta den ”röda tråden” i handlingen och karaktärerna blev allt tydligare. Jag valde i de tunga momenten med mycket text där texten var svår att ta in och kanske svår att förstå för en publik som är ovan att se teater, där valde jag att lägga in komik. Samt en tydlig rollkaraktär som gestaltades som ”osynlig” radioreporter fick förtydliga vad som skedde endast genom en radioröst. Där hade Marcus vår manusförfattare gjort ett fantastiskt jobb när vi bad honom i all hast igen förtydliga manuset och skriva små radioinlägg som kunde guida publiken genom handlingen.

Tillslut närmade vi oss premiären och det var nog då som vi alla kände att vi kunde landa och ta till oss manuset på allra bästa sätt. När all regi var satt och karaktärerna hade en tydligare bild var det bara att köra.

Våra långa repetitioner och alla de helger vi repat var verkligen så värda när vi nu tänker tillbaka. Tack vare det kände sig alla skådespelare så trygga och säkra när det väl var dags för premiär. De var så väl förberedda. All regi satt säkert i var och en. De njöt på scen. Man riktigt såg hur de älskade spela teater ihop. De spelade så professionellt. Jag törs nu kalla dem för professionella amatörskådespelare. Helt klart!

Publiken reste sig upp och applåderade. Det är nog det bästa betyget man kan få. Så trots vår tuffa resa med otydligheter och en manusförfattare som fick kämpa lite extra med manuset, så blev det tillslut väldigt BRA! Jag tror Marcus Enochsson har lärt sig massor på vår resa. Även vi! Det blev succé tillslut!

Nu väntas nya utmaningar för teaterkompaniet Connect. Redan nästa vecka ska vi besluta oss för ett nytt manus. Troligtvis blir det något av Strindberg, vilket hade varit spännande. Vad det blir får jag återkomma med senare. Håll utkik. I höst intar vi scen igen!

Här ser ni två bilder från vårt genrep:

Tack vår manusförfattare Marcus Enochsson som tog sig till vår önskan och finslipade manuset då vi hade svårt att förstå karaktärernas relationer med varandra och gjorde så handlingen blev enklare. Som även tillät oss att ändra på vissa repliker och ändra på vissa stycken. Tack för att du har haft tålamod med mig som regissör. Jag vet att vi har lärt oss massor av varandra. Tack för att du erbjöd oss i Teaterkompaniet Connect att sätta upp Drottning Sophia Del III – Fångens testamente för publik. Detta blev vår första teaterproduktion tillsammans som nybliven teatergrupp. Vi i Connect vill önska dig Marcus Enochsson all lycka till i fortsättningen som manusförfattare inom film och teater.

 

* Konstantin Sergejevitj Stanislavskij, född 17 januari 1863 i Moskva, död 7 augusti 1938 i Moskva, var en rysk skådespelare och teaterdirektör. Stanislavskij räknas som en av teaterhistoriens ledande teoretiker och var en av grundarna av Konstnärliga teatern i Moskva.

 

 

 

 

Min PTSD har förändrat mig! 😔

PTSD

PTSD är ett posttraumatiskt stressyndrom. Det är ett tillstånd som kan uppstå efter att en person har upplevt eller bevittnat en traumatisk händelse, med hot om död, allvarlig skada eller sexuella övergrepp. Man behöver alltså inte själv ha upplevt den traumatiska händelsen. Man kan ha bevittnat eller hört om händelsen.

Återupplevelser

PTSD har fyra kriterier. För det första måste man ha återupplevelser av den traumatiska händelsen. Det kan vara påträngande minnen, filmer som spelas upp i huvudet, mardrömmar eller flashbacks.

Undvikande

Det andra kriteriet för PTSD är undvikande. Man vill undvika plågsamma minnen, det kan man göra genom att ständigt vara igång. Så länge man är upptagen behöver man inte tänka, men på kvällen och natten kommer minnen som ovälkomna gäster på besök.

Negativa tankar

Grubblande, skuld och skamkänslor tillhör det tredje kriteriet för PTSD, dessa kallas ’negativa tankar och nedstämdhet’. Många kvinnor som har varit med om ett övergrepp är väldigt självkritiska och tycker att de är värdelösa, dumma, äckliga eller fula. En del kvinnor tycker det är deras eget fel och lägger skulden på sig själva.

Överspändhet

Det fjärde och sista kriteriet för PTSD är överspändhet. Kroppen är 24 timmar om dagen på sin vakt och får ingen paus. Man skräms väldigt lätt och reagerar mycket starkare än vad som skulle passa vid en given situation. Man blir väldigt irriterad och arg och skäms efteråt. Man har ingen kontroll över sina reaktionsmönster.

Jag har fått diagnosen PTSD, posttraumatisk stress-syndrom efter att ha varit utsatt för olika traumatiska händelser. Händelser som jag under en lång tid har förträngt.
Nu kan min hjärna inte längre samla på sig mer situationer där jag igen får uppleva mig kränkt, hotad, mobbad och utanför. Situationer där jag inte tas på allvar och där man inte visar mig respekt. Situationer där jag blir förminskad och oviktig. Situationer där jag blivit utsatt för sexuella ofredanden.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring det jag varit med om, men jag klarar inte det just nu.

Jag är absolut inte den Maria jag var innan.
Idag är det ansträngande för mig att vistas i miljöer där det samlas mycket folk. Att bara handla på ICA är ångestladdat för mig.
Bland människor jag känner mig trygg med och känner väl, där går det bättre.
Jag litar inte på någon längre. Inte ens på mig själv.
Så fort någon tittar på mig, som jag då inte känner tror jag personen vill mig illa.
Jag har tyvärr inga glada upplevelser att dela med mig av från min tid på Kulturskolan i Hässleholm. Tro mig, den dagen jag är redo och har läkt mina sår ska ni få höra hela sanningen bakom denna fasad.
Just nu klarar inte jag längre av att se byggnaden. Mina flashbacks är för starka. Jag klarar inte av att träffa på mina fd kollegor. Vissa av dem saknar jag väldigt mycket, speciellt de jag kom nära. Mardrömmar och fruktansvärda ångestattacker sköljer sig över mig när minnena väcks till liv. För att slippa det försöker jag undvika allt som gör mig påmind.

Nu går jag i terapi och jag hoppas det ska hjälpa mig. Egentligen borde det inte vara jag som borde gå i terapi, utan de som utsatt mig för de situstioner jag blivit utsatt för. Jag tror att det som har hänt visar sig sedan i Karma på något vis.

  • Innan jag avslutar denna text vill jag tacka mina närmsta och mest betydelsefulla vänner jag har omkring mig i livet just nu. Förutom min familj såklart.

Tack, mina närmsta och mest älskade vänner, Hanna Torkelsson, Hanna Pohl, Maria Nilsson för att ni alltid har tid att lyssna och för att ni alltid får mig att känna mig trygg, sedd och viktig! Utan er hade jag inte orkat med livet just nu! ❤

 

Marcus Enochsson, vår manusförfattare! 🎭

Låt mig få presentera vår manusförfattare Marcus Enochsson som skrivit pjäsen, ”Drottning Sophia Del III – Fångens testamente. Premiär den 18/5. Pjäsen framförs av Teaterkompaniet Connect som består av fem amatörteater-skådespelare.

Regissör: Maria Lundin Enetjärn 

 

Som projektarbete under sista året på gymnasiet skrev Marcus en musikal med titeln Drömmar i färg – och vitt pulver. Marcus bildade, tillsammans med några vänner från Hässleholms Kulturskola, kulturföreningen Flygande Fåtöljen, som satte upp den här musikalen i maj 2013. Därefter har Flygande Fåtöljen bland annat satt upp revyer, och här har Marcus medverkat både på och bakom scen.

Sedan 2011 har Marcus varit engagerad som skådespelare i teaterföreningen Kuppmakarna. 2016 spelade han huvudrollen som Lars Wivallius i pjäsen ”Den sanna kärlekssagan på Björkeberga” (manus av Lars-Åke Ljungdahl, regi av Sonja Gube). Marcus regisserade Kuppmakarnas senaste produktion ”Kärleksört” (manus av L.Å. Ljungdahl) och kommer även regissera deras sommarproduktion ”Trollpengar” (manus av L.Å. Ljungdahl) med premiär den 16 augusti 2019. Marcus har också regisserat två produktioner åt Teater Immeln, nu senast ”Neringens Bok” (2018, manus av Lena Pearson).

Marcus har ett stort intresse för att skriva, och uppskattar också den akademiska genren. 2018 skrev han sin kandidatuppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap, med titeln ”Vilken konfatyp är du? Den postmoderna kyrkan i ett individualiserat samhälle”. Uppsatsen fick högsta betyg och valdes ut som FEA-uppsats (Förtjänstfulla Examensarbeten) och finns således publicerad som vetenskaplig rapport.

År 2018 tilldelades Marcus Hässleholms kommuns kulturstipendium.

Marcus beskriver Drottning Sophia Del III – Fångens testamente” som en pjäs som med fördel kan ses ur ett teologiskt perspektiv; texten berör teman som skuld och förlåtelse. Manuset är konstruerat utefter begränsningar: handlingen utspelar sig i ett och samma rum, och i realtid. Att koka ner en berättelse till dess kärna och låta den presenteras av en handfull personer som är instängda i ett rum – det vill säga att inte ha tillgång till alla möjligheter som exempelvis ett filmmanus har, såsom klippning och tidshopp – var en utmaning som Marcus uppskattade. Delarna I och II (som ingen ännu sett) utspelar sig över hela Skandinavien, men del III utspelar sig i ett enda rum. Därför passar den bra för teatermediet.

Varmt välkomna att se pjäsen Drottning Sophia Del III – Fångens testamente den 18/5 kl. 16 & 19 samt den 19/5 kl. 16 & 19 på KULTURHUSET i Hässleholm. 

Biljetter köper ni på turistbyrån i Kulturhuset. Tel: 0451-26 66 70 eller på nätet, www.evenemang@hassleholm.se

Mvh, Teaterkompaniet Connect!

 

Snart premiär! 🎭

Det närmar sig premiär för pjäsen, Drottning Sophia Del III- Fångens testamente!😀

 foto: MariaLundin Enetjärn: Flickan på bilden: Hanna Torkelsson.

 

Äntligen har ett teaterkompani startats upp i Hässleholm. Vi heter Connect. Vi kommer tillsammans som grupp för första gången presentera en pjäs på scen i maj. Vi har många års skådespeleri bakom oss. Vi består av fem amatörskådespelare i åldrarna 16-30 år. Vi skulle bli så glada om ni kom och tittade på våra föreställningar i maj. Här kommer en liten info om själva handlingen:

”Mycket har hänt sedan olyckan i Kalmar år 2073. Skåne har blivit danskt, Norrland har blivit självständigt. Det Sverige som drottning Sophia fått ärva ligger i spillror. Efter flera decennier av stridigheter i landet ska nu ett fredsavtal undertecknas mellan drottning Sophia, Norrlands president Joanna Bjelking och Danmarks kung Niels Thomas. Alla är samlade i stadshuset i Svenstavik och spänningen är hög mellan parterna. Vågar man lita på sina forna.”

Manus: Marcus Enochsson. Bearbetning. Teater Connect.

Regi: Maria Lundin Enetjärn

Producenter: Hanna Pohl och Hanna Torkelsson.

Plats: Blå salongen på Kulturhuset i Hässleholm.

Föreställningar: 18/5 kl. 16  & kl. 19 Samt den 19/5 kl. 16  &  kl. 19

Biljetter: Turistbrån, Hässleholm Kulturhus.

Jag är så enormt tacksam och stolt som fått äran att starta upp detta teaterkompani tillsammans med så skickliga amatörteaterskådespelare. Det har varit en dröm jag haft länge som nu har gått i uppfyllelse. De älskar teater lika mycket som jag och de ger allt under våra repetitioner. Vi har repat helger, och flera tillfällen under veckorna. Långa reppass i flera timmar, sent in på kvällen. De har, var och en prioriterat detta före allt annat. Jag finner inga ord för hur tacksam och glad jag känt mig när jag sett hur de hela tiden har ställt upp för varandra och fått mig att känna mig trygg som regissör.

Vi har blivit som en familj! Inom teater och framförallt i grupper där människor ska uttrycka känslor och där tillit är viktigt, kommer man väldigt nära varandra. Tillit är A och O inom teater. Kommunikation är är ju A och O för att lyckas som ett lag. Vi är ärliga och vi vågar prata känslor med varandra. Det har fört oss nära och det gör också att vi törs leverera och spela teater på hög nivå. Det finns inga rädslor, de finns bara kärlek, tillit och trygghet.

Vi vill hälsa er alla så hjärtligt välkomna i maj för att se oss tillsammans som grupp för första gången spela ihop på scen. Vi önskar få känna ert stöd så vi kan få fortsätta sätta upp nya pjäser till hösten.

Hoppas vi ses! ❤

//Teaterkompaniet Connect! Som består av skådespelarna: Hanna Torkelsson, Anna Aronsson, Carl Jochmus-Stöcke, Theodor Sjölund och Hanna Pohl.

Ledare: Maria Lundin Enetjärn. Auk. Dramapedagog.

 

Bevara Estetprogrammet i Hässleholm!

Jag minns det som om det var igår. 

Jag är 15 år gammal och det är dags för mig och min bror att välja gymnasielinje. Året är 1985. Mina största intressen under min tonårstid var dans, sång och teater. På fredagskvällarna sjöng jag i kör. Några dagar i veckan tog jag danslektioner både i Sandviken och i Gävle.

Min barndomsvän Malena Ernman var liksom min Kulturskola. Hon drog med mig till alla möjliga aktiviteter där vi båda fick utlopp för våra estetiska uttryck. Idag är hon en etablerad operasångerska. Folkär sådan! Tack vare Malena fick jag utlopp för min kreativitet genom sång, dans och teater. Jag minns när vi gick i grundskolan hur vi alltid spelade upp små pjäser och spexade för våra klasskompisar på fredagens ”roliga timme”. Jag har så mycket att tacka Malena för. Men framför allt våra lärare som alltid tillät oss få stanna inne på rasterna och repa. Som såg Malenas och min talang. Som gav oss utrymme att få stå på skolans stora scen i aulan och framträda för alla årskurser en gång i månaden. Hur sedda och viktiga vi fick känna oss.

Tiden tillsammans med Malena var min räddning. Hon trodde alltid på våra galna idéer. Hon fick mig att blomstra på scen. Hon såg alltid till att våra idéer vi skapade togs på allvar. Hon var helt klart min förebild. Jag törs därför säga hur viktigt det är att lyssna på våra  barn och ungdomars behov av att uttrycka sig med hela kroppen genom, konst, dans, teater, sång och musik. Helt enkelt alla uttrycksformer där den estetiska ådran får växa och blomma ut. Den är livsnödvändig. Alla vi människor har olika behov och förmågor. Jag tycker det är jätte viktigt att människor ska ha rätt till att få utvecklas i den takt de behöver. Få utvecklas i något som man är bra på, oavsett vad det är.  Att få bli sedd som en individ som är viktig. Att alla uttrycksformer är tillåtna och tas på allvar. Det är genom det skapande uttrycksformerna vi lättare kan förstå varandras språk och känslor. Ett fantastisk sätt att kommunicera på. Att få syssla med det man brinner för, är läkande.

När det var dags att välja gymnasieutbildning var det självklart estet som var prioritering nummer ett. På den tiden fanns ingen estetlinje att välja i Sandviken. Jag ville nämligen gå en danslinje då jag älskade att dansa. Min danslärare Pelle föreslog jag skulle söka danslinjen i Uppsala. Den låg närmast, men det tyckte tyvärr inte mina föräldrar. De tyckte jag var för ung för att flytta till en annan stad.

Jag minns det som om det var igår. Jag minns hur ont i hjärtat det gjorde när jag inte fick gå den linje jag helst ville gå. Att det jag älskade att göra fick endast bli en fritidsaktivitet. Mina föräldrar tyckte istället jag skulle gå en yrkesinriktad utbildning. Jag hamnade därför på vårdgymnasiet för att skola mig till undersköterska. Jag gick vårdgymnasiet mot min vilja. Två och ett halvt år på en utbildning som jag än idag inte fattar att jag klarade av när jag mådde blä varje dag jag gick till skolan. Jag kunde absolut inte identifiera mig som blivande undersköterska. Det var ju dansare jag ville bli. Jag var inte det minsta intresserad av att arbeta inom vården. Jag ville bli professionell dansare eller skådespelare och stå på scen, inget annat var okej.

Jag gav inte upp min längtan att få gå en dansskola. Den önskan ville inte försvinna. Efter mina åtta månader som undersköterska på en kirurgavdelning hittade min kära mor en liten annons i Dagens Nyheter. En folkhögskola i Kristinehamn, KPS (”Kristinehamns Praktiska Skola”) där fanns en danslinje. Min mor såg hur mycket jag ville detta och stöttade mig. Nu var jag myndig så nu var det självklart min tur att få bestämma. Jag åkte på audition. Några dagar senare ringde de från skolan och sa att jag istället skulle gå Danshandledarlinjen. Den skulle passa mig bättre. Det tyckte min far lät bra. Det är ju en yrkesinriktad utbildning, som han så tydligt påpekade. Der var liksom mer accepterat. Det lät liksom bättre. Det gav en tryggare framtid.

Visst jag lyckades att förverkliga en liten del av mina drömmar. Men smärtan att aldrig fått gått en danslinje under gymnasiet har följt mig hela livet. Vad hade hänt i mitt liv och med  mig om jag hade fått den möjligheten? Hade jag då blivit en professionell dansare och skådis? Visst det finns andra skolor man kan gå efter gymnasiet där dans, musik, sång och teater finns att skola sig i. Alla fantastiska folkhögskolor och högskolor. Men det är ju i gymnasietiden som kompisar och ens egen identitet på något vis formar dig till den du vill bli, som läggs till grund. Så var det ialla fall för mig. Jag har undrat många gånger på hur mitt liv hade blivit om jag hade fått förverkligat min dröm och fått hålla på med det jag brann för under min gymnasietid. En tid som är så avgörande på så många sätt och vis. Jag har förlåtit mina föräldrar och jag har förstått de ville endast mitt bästa. Därför har jag sådan stark förståelse för hur viktigt det är att lyssna på ungdomars drömmar och mål. Ta dem på allvar. När jag idag som vuxen och i rollen som Dramapedagog får stötta mina elever som vill söka till olika estetiska inriktningar, blir jag så lyrisk och gör mitt yttersta för att de ska förverkliga sina drömmar. Jag vet vilka djupa spår som sätter sig i kropp och själ när ens drömmar raseras. Jag vet också hur fantastiskt det känns när elevers drömmar har blivit uppfyllda.

Jag är så tacksam att mina föräldrar tillslut förstod min önskan och tillät mig få prova mina talanger inom dans och teater. Och att jag som nybliven dramapedagog fick möjlighet att arbeta med musikalelever från musikallinjen som under 90-talet startades upp i Sandviken. Men som jag hade önskat fanns när jag skulle välja gymnasielinje.

Cirkus och Teatergymnasiet i Gävle blev mitt andra jobb som nybliven Dramapedagog. Jag var mentor för årskurs ett. Det var riksintag och jag fick nu själv ha ansvar för en audition tillsammans med mina kollegor. Det var som att spola tiden tillbaka. Nu fick jag själv arbeta med elever som gick estet. Jag såg hur de brann för sin talang. De la ner all sin själ och tid för att vilja utvecklas inom teater och cirkus. Många av dem lyckades stort efter gymnasiet. Jag kunde identifiera mig med dessa elever.

Jag kunde tydligt se hur dessa elever som gick Estetprogrammet älskade att gå till skolan. De hade gemensamma mål att rikta sitt fokus på. De hade lättare att ta in all kunskap. De teoretiska ämnena gick som en dans. Idag är många av dem etablerade artister. Och det är tack vare dem vi har möjlighet att besöka våra stora scener runt om i landet. Att få möjlighet att njuta av all den härliga kultur som finns att uppleva. Utan dessa elever och våra Estetiska program och Kulturskolor vi har i Sverige, vad hade hänt med vårt samhälle och vår kultur då? Vi hade fått tagit hand om trasiga själar istället.

Estetiska programmet är ett högskoleförberedande program. Där får du en grundläggande behörighet för vidare studier, samtidigt som du fördjupar ditt intresse och kunskaper inom din valda riktning. Det är fantastiskt att det finns den valmöjligheten. I skolans värd säger man att alla barn och ungdomar ska bli sitt bästa. Då är det fantastiskt att det finns utbildningar som passar alla. Läsåret 2007 arbetade jag själv som Dramapedagog på Estetiska programmet i Hässleholm. Ett vikariat under ett år. En tid jag minns med så mycket glädje!

Alla ska bli sitt bästa är en mening som lyfts tydligt fram i skolans värld. Det låter ju fantastiskt bra. Då kan ju inte det längre gälla om politikerna vill pausa och stänga ner det estetiska programmet på HTS i Hässleholm. Hur ska de ungdomar då få bli sitt bästa? Är det inte meningen längre att dessa ungdomar som vill utveckla sin förmåga inom det estetiska inte ska längre få den möjligheten? Då kommer dessa ungdomar söka sig till andra kommuner i Skåne som har skolor med estetisk inriktning. Det måste ju kosta er politiker ännu mer. Varför inte satsa på våra ungdomar här i Hässleholm? Det sparar vi ju massor på. De är ju vår framtid!

Egentligen borde det vara obligatoriskt med estetiska ämnen i skolans värld. Under alla mina år som verksam Dramapedagog och Danshandledare har jag sett hur stor betydelse dessa ämnen har varit för dessa barn och ungdomar jag följt. Hur det har påverkat dem positivt på alla plan. Hur de har tack vare dans, teater, drama, sång, konst och musik utvecklat en förmåga att våga se sig själv och andra genom dessa uttrycksformer. Ett sätt att komma närmare sig själv och andra. Att bli stärkt i sin självkänsla via dessa ämnen. Att bli sitt bästa helt enkelt.

Tänk när du själv lyssnar på en bra låt du tycker om, hur det liksom rycker i kroppen din och du vill upp och dansa loss. Hur glädjen och rytmen i kroppen får dig att känna dig fri. Massa bra endorfiner och andra viktiga ämnen i kroppen stimuleras.

Det finns forskning som säger att elever som håller aktivt på med olika konstformer har lättare att följa med i de teoretiska ämnena. Båda hjärnhalvorna får stimulans och deras inlärning blir lättare. Jag har läst att i England gjorde man ett experiment på högstadiet under 90-talet. En klass fick ha dans, sång, drama och musik flera gånger i veckan, och en annan klass fick inte alls dessa möjligheter. Detta experiment pågick under ett helt läsår. Ja, då kan ni säkert gissa själva vilken klass vars elever fick högst betyg i de teoretiska ämnena. De kunde efter ett danspass lättare fokusera och ta in den teoretiska kunskap som krävdes. Samt så arbetade de bort de reflexer som inte bör sitta kvar i kroppen just vid läs och skrivinlärning. Jag hade en mor som arbetade just med elever med dyslexi. Så jag har hört mamma prata mycket om detta. Om hur viktigt det är att arbeta bort dessa reflexer. Vilket man kan göra genom olika rörelsövningar. Då är dans och musik fantastiskt.

Vi behöver kultur i våra liv. Jag tänker, hur många har inte mått bättre i kropp och själ bara genom att lyssna på musik. Hur musiken kan läka sår i själen. Vi vet ju att det finns musikterapi och dansterapi och säkert fler olika terapiformer som har ett estetiskt uttryck som medel. Skulle man lägga ner allt som har med kultur att göra skulle vi alla må riktigt dåligt. Därför behöver vi kulturarbetare i vårt samhälle. Kultur behövs för alla, stora som små!

Lägger man ner Estetprogrammet så kommer det kosta oss massor. Det kommer bli MYCKET dyrare att inte ta in de 12-15 elever som vill gå nästa år. 130-180 000 per år per elev! Som jag nämnde här innan så kommer troligtvis ungdomarna istället söka sig till andra esteprogram utanför Hässleholms kommun. Tragiskt! Jag skäms att bo i denna stad när man behandlar våra ungdomar som dessutom är vår framtid genom att lägga ner en sådan viktig utbildning.

Så snälla ni politiker i Hässleholms kommun. Jag hoppas att ni förstår hur många ungdomars drömmar ni raserar när ni väljer att lägga ner Estetprogrammet. Jag förmodar att ni sett och hört hur elever som går nu och har gått på Estet, när de visade tydligt sitt budskap på torget här om dagen. Att ni ser hur starkt deras engagemang vill visa och vad det skulle betyda för dem om ni la ner utbildningen. Jag känner säkert många med mig en stor sorg och besvikelse när besparingar måste drabba våra barn och ungdomar. Hur vuxenvärlden ständigt sviker. De är ju vår framtid.

Den dagen som ni politiker hamnar på hemmet och där får höra ljuv musik på radion, vem vet, det kanske är en kompositör eller musiker som gått på Estet i Hässleholm du lyssnar på. Då vore det väl underbart att veta att vilken tur att inte Estet las ner. Var stolta över våra barn och ungdomar. Det är dem som ska skapa ER framtid när ni politiker blir gamla. Vi måste vara rädda om våra ungdomar. Vi måste få dem att känna att vi tror på dem. Vill vi få ett fungerande samhälle är det dags att lyssna på deras röster och ta dem på allvar. Jag fick aldrig chans att gå en estetisk utbildning och det har följt mig genom hela livet. Vi är alla olika och vi har alla olika sätt att ta in kunskap på. Skolan ska vara en plats där allas barn och ungdomars behov, önskningar, drömmar och mål ska få chans att utvecklas. När det uppfylls stämmer orden: ALLA SKA FÅ BLI SITT BÄSTA! 

Att lägga ner Estetprogrammet är som att ta död på all kulturutövning. Som att strypa kulturlivet i Hässleholm. Att svika massor av undomars drömmar och mål. Vill vi det? 

Jag stoppar här och jag hoppas ni vill hjälpa mig att dela detta. Nu hjälps vi åt att stötta alla ungdomar som har valt Estetprogrammet för att förverkliga deras drömmar. En utbildning som är lika viktig som alla andra gymnasieutbildningar vi har.

 

Här ser ni mig till vänster utklädd till häxa tillsammans med Kia i mitten som prinsessa och Malena Ernman till höger i bild med Margareta-flätor som agerade prins. Här repar vi inför fredagens ”roliga timme!”

TACK! 🎭💃🎶🎸🥁🎻🎺

 

 

 

 

 

 

 

 

#brinnerförjosefin ❤

Jag har känt mig så ledsen, bestört, chockad frustrerad och arg efter att ha sett dokumentären ”Älska mig för den jag är!” Om Josefin Nilsson. Vi är många som känner så just nu. Jag känner också vanmakt. Att en människa kan behandla sin älskade så fruktansvärt illa är för mig helt ofattbart, helt otroligt. Det är så svårt att ta in och att ens förstå.

Det finns så mycket skam bakom de stängda dörrar som inte kommer fram. Som ingen ser, hör eller ”törs” kännas vid. Vi kvinnor ska vara så starka, ingen ska få se oss sårbara. Utan vi ska låtsas som om ingenting händer. Bakom den perfekta familjen, idyllen inom och utanför familjen pratar man inte om sådant. Rädslan för hur andra skulle se på oss/dig. Rädslan att någon ska få veta. Den yttersta fasaden skulle rasa. Bilden av den ”perfekta familjen” som uppfattas som om allt är bra, raseras. Så tragiskt att leva bakom dessa dörrar. Tyvärr är det många kvinnor och säkert en del män som lever så. Det får vara slut med det nu!

NU FÅR DET VARA NOG! Mäns våld mot kvinnor, psykiskt eller fysiskt måste få ett stopp NU! Män som slår kvinnor är för mig inga riktiga män.  Jag sa till min dotter, att den dagen du träffar någon och den personen i fråga skulle kallade dig något kränkande eller slår ett slag mot dig, då ska du lämna personen DIREKT efter det första slaget. För så sa min mor till mig! Min dotter sa, ”Jag lovar mamma. Känns bra att meeto finns. Jag har inget att skämmas för!”

Vad är en bra kärleksrelation? Hur är en bra kärlekspartner? Frågor vi skulle ta upp och prata mer om för våra barn, ungdomar och vuxna. Vad handlar just kärlek om? Vad gör skolan kring dessa frågor? Pratar man om det i skolan? Hur visar man respekt och empati för någon annan? Där kan jag som Dramapedagog tycka att det är ett fantastiskt tillfälle för er rektorer att be oss dramapedagoger få komma ut till era klasser och arbeta just med attityder, förhållningssätt och kring ämnet mänskliga relationer och mänskliga rättigheter. Om att våga stå upp för sig själv. Att det är okej att vi tycker och känner olika. Att alla duger precis som man är. Vi dramapedagoger har de verktyg som kan stärka barn och ungdomars sätt att bli en trygg och harmonisk människa, vän och kärlekspartner. Använd oss! 

”Älska mig för den jag är, inte för den jag borde vara. För jag är den jag är och det kommer jag alltid att vara!”

Vila i frid Josefin!  ❤

 

 

 

 

 

 

 

Jag fylls av ny energi! 🌼🌸🌞

Våren är äntligen här! 🌸🌻🌼🌸🌻🌼

Ted har så rätt när han säger, himlen är oskyldigt blå. Det är den verkligen idag. Idag när solen skiner gör det mig extra glad. Våren är på väg. En årstid som jag vet var min kära mors bästa årstid. Hon älskade våren. Jag är själv född i april. Min mor med. Så våren var något extra för min kära mor och är något extra för mig idag.

Våren väcker många barndomsminnen hos mig. Jag minns hur jag och min tvillingbror Marcus alltid firade vår födelsedag tillsammans. Kanske inte så konstigt när man fyller år på samma dag, vilket tvillingar gör. Ibland önskade jag att jag fick fira en alldeles egen födelsedag utan min bror. Jag minns hur vi alltid jämförde våra presenter, trots att mina föräldrar var noga med att det skulle vara rättvist mellan oss och att presenterna var någolunda lika. Jag minns när vi fick en varsin resväska. Min bror fick en mörkbrun och jag en ljusbrun. Jag blev så ledsen då jag hellre ville ha den mörkbruna resväskan. Men det gick snabbt över då jag fick den där klänningen till min docka Per som jag önskat mig så länge, sedan blev jag glad igen. Det stämmer. Dockan hette Per och bar klänningar. Min bror fick också kläder till sin docka som hette Lisa. Bra genustänk där av mina föräldrar!

Våra kalas var stora, långa och lekfulla. Vi var alltid blandade tjejer och killar på våra födelsedagskalas. Mamma bakade stora tårtor med små, små mandarinklyfter på och massor av grädde. Ljudnivån var hög. Ljud av skratt och teskedar som skrapade i porslinet. Sörplade ljud från sugrören hördes allra mest. Mamma var snabbt framme med tårtspaden och tillbringaren med hallonsaft. Pappa var alltid beredd med kameran. Blixtarna från kameran bländade våra ögon. Vi kisade med ögonen och log stort. Sedan var det dags för lekar. Min kära pappa var lekledare. En lek jag minns så tydligt och som jag älskade att leka var vår gissarlek. Pappa ritade på stora blädderblock och under tiden han ritade skulle man ropa snabbt ut om man kom på vad det var. Han var riktigt skicklig på att rita och teckna av saker och ting. Den som som först gissade rätt fick önska sig något. Jag minns att jag alltid önskade mig en hund när jag gissade rätt.

Våren är här! Sol och små blommor som sticker upp ur marken. Livet får nytt så här års. Själv fylls jag av ny energi från tånaglarna ut i hårtopparna. Det spritter i kroppen på mig. Jag blir själv som ny. Visst är det härligt att höra fåglarna som kvittrar och värmen som lägger sig som ett täcke. Hur alla dofter smyger sig fram.

Vårenmin favoritårstid! Du är så varmt välkommen! Vilken är din favoritårstid?  🌼🌻🌸🌼🌻🌸

Min femte diamant av fem diamanter ! ❤

Teatergruppen Connect! 

Låt mig få presentera vår skådespelare Carl Jochmus-Stöcke som är vår femte deltagare av fem i teatergruppen Connect!
Carl är 27 år gammal och
började med det teatraliska lite av en slump. De behövde unga aktörer i Hästveda revyn.
Med åren fick Carl mer ansvar och fick ta mer plats. Där var han med 2008 till 2014.

I pjäsen Drottning Sophia Del III, Fångens testamente, spelar Carl rollen som ”Niels”. En roll som har mycket plats i pjäsen.
Eftersom det är första gången jag arbetar med Carl och inte sett honom innan spela teater, så har vi haft sådan tur som fick just Carl till gruppen.
Han har verkligen imponerat oss och chockat mig framförallt över hans mycket skickliga skådespeleri. Detta är Carls första riktiga teateruppsättning där han spelar en huvudroll för första gången.
Carl säger, ”Jag tycker att en av de härligaste sakerna inom teater är att oavsett ens egna sinnesstämning så kan man låta ens roll ta över. Det känns både ventilerande och utmanande på samma gång”. Missa inte att se Carl, han kan gå hur långt som helst som skådespelare!

 

Tanke, känsla, beteende! ❤

Jag väljer att prata om det som jag tror jag inte är ensam om. Jag vill det ska kännas lika lätt och enkelt att prata om själen som det är att prata om det som syns utanpå. 

Under alla de år jag gått i terapi så har jag förstått att mina tankar och upplevelser är ett samband med hur jag mår. Mina tankar påverkar mina känslor som sedan yttrar sig fysiskt i kroppen. Inte minst när det gäller psykiska besvär har det ju visat sig att mitt tänkande spelar stor roll. En behandling som tar fasta på sambandet mellan tankar och känslor är kognitiv terapi. Mina tankar och känslor får mig bete mig på ett visst sätt. Precis som mitt beteende också kan påverka mina känslor och tankar.

TANKE KÄNSLA BETEENDE

Vissa tankar kommer så snabbt att jag inte märker dem. Eftersom de kommer så snabbt reflekterar jag inte över om de är sanna eller inte. I stället reagerar jag på dem med en känsla. Genom att bli medveten om vad jag tänker och känner, där jag kan lära mig olika sätt att tänka som ger mig bättre mående.

Kognitiv terapi har god effekt. I en kognitiv terapi försöker man att ta fram det som får en att känna och tänka ”konstigt” att få tankar att stämma bättre med verkligheten. När hjärnan skenar iväg och man tror på sina tankar som bara är i fantasin. När man tror så starkt på sina drömmar att man tillslut inte kan skilja mellan verklighet och fantasi.  Just nu drömmer jag mycket märkliga drömmar. En del är otäcka mardrömmar. Mardrömmar där jag blir jagad av människor med vapen som vill döda mig. Kanske inte så konstigt med tanke på vad jag fick se i Rio när jag var där i somras.

Jag har förstått att min diagnos, PTSD= Posttraumatisk Stress-syndrom är anledningen till mina drömmar. Mina drömmar ger mig stark ångest. När jag har drömt något otäck vaknar jag med hjärtklappning och en stor klump i halsen. Jag funderar länge efteråt om det jag drömde har hänt på riktigt eller inte? Det är så starka drömmar att det tar ett tag för min hjärna att förstå att det var en dröm. För mig är det så verkligt att när jag väl har insett att det inte var på riktigt känner jag en skön lättnadskänsla strömma genom kroppen och jag blir lugn igen.

Små besvikelser som för mig innan då jag har ryckt på axlarna och inte tänkt vidare på det, blir idag jätte starka. En liten besvikelse blir jätte stor. Det kan vara att någon ändrar dag eller inte kan komma som var bestämt. Jag får sådan stark åmgestreaktion av det. Jag klara inte av ”besvikelser” just nu. Människor som lovar saker, men sedan ändrar sig, blir katastrof inom mig. Så har jag aldrig upplevt innan. Men nu när jag är drabbad av PTSD reagerar min kropp så starkt av det. Kanske inte så konstigt med tanke på vad min fd arbetsplats/chefen gav löften hela tiden, och svek mig stup i kvarten. Löften som gav riktigt djupa sår inom mig. För jag kände mig kränkt och lurad. Dessa minnen väcks till liv inom mig och jag känner exakt så som jag kände då när jag blev lovad det ena och det andra.

Besvikelser jag känner blir som minnen av obehagliga upplevelser. Jag har förstått att det nu kommer ikapp mig.Det har inte bara med det jag varit med om från min förra arbetsplats där jag var anställd sedan 2003 som är den enda anledningen till min PTSD. Det ligger mycket djupare än så. Men det är klart att den arbetsplatsen gav mig en enorm och stark stresspåverkan och är en stark orsak till min diagnos, det vill jag vara tydlig med.

Jag vill absolut inte att någon ska tycka synd” om mig på något vis. Det är inte jag som gjort fel. Det är de situationer och upplevelser jag råkat ut för som är fel. De människor som skadat mig som det är mest synd om.

Jag väljer att berätta om detta då jag tror jag inte är ensam att må dåligt i själen. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram den problematiken. Att få det att låta som helt naturligt, precis som om du skulle skada ditt ben eller bli sjuk i influensa. Det som märks tydligt utanpå. Det vi kan se och förstå.Det törs vi prata om. Jag önskar att det ska bli lika naturligt som det som inte syns för oss som mår dåligt inom oss. Att det också kan vara lätt att prata om.

Jag hade ett fint första möte med min psykolog här om veckan. Nu på torsdag ska jag dit igen. Nu är jag i ett stort behov av att få hjälp då min ångest sköljer över mig titt som tätt. Symtomen gör så ont att jag ibland har svårt att klara av min vardag som jag önskade och borde. Jag håller tummarna för att jag får den hjälp jag behöver att mina behov tas på allvar. Men det tror jag eftersom min psykolog är fantastiskt bra.

Ni som känner igen er i mina rader här, ni är inte ensamma. Mår du så pass dåligt att du inte kan fungera som människa utan dina tankar tar över allt, så är mitt råd att du ska söka professionell hjälp. Det finns bra terapeuter. Och hittar du ingen som är bra, ge inte upp att försöka hitta en ny. Ta hjälp av dina närstående eller nära vänner som kan hjälpa dig hitta rätt vård.

Jag väljer att prata om detta då jag tror att desto mer vi lyfter upp psykisk ohälsa och pratar om känslor med varandra desto mer kommer vi närmare varandra. Då mår vi bra både inuti och utanpå! ❤

Äppelkakan blev min räddning! 🙂

Jag vill bara må bra! 

Ibland försöker jag att minnas tillbaka till ett tillfälle då jag var riktigt lycklig. Vill liksom hålla kvar känslan under hela dagen.
Genom varje tanke jag tänker påverkar jag den jag vill vara under dagen.
Ny dag, ny vecka och nya möjligheter.
Det är ju det varje dag är, en ny start. En chans för mig att göra saker annorlunda jämfört med hur jag gjorde dem igår.

Jag måste börja bli snäll mot mig själv och försöka skapa små luckor varje dag där jag ägnar lite tid åt mig själv. Tid att reflektera och bearbeta mina upplevelser.
Det tar tid. Igår hade jag sådan stark ångest. Vaknade av att jag hade svårt att svälja. Kändes som om jag höll på bli strypt. Hjärtat slog snabbt och varje hjärtslag dunkade hårt i bröstet.
Blev illamående och yr.
Magen blev orolig.
Jag förstod direkt att dessa symtom var ångest.
Plötsligt bara sköljde det sig över mig. Fråga mig inte varför? Men någonstans inom mig förstår jag varför, med tanke på vad jag upplevt sedan våren 2018. Säkert längre tillbaka i tiden också. Allt kommer liksom ikapp mig.

Tårarna kom och gråten brast ut. Men jag visste inte varför jag var ledsen? Men så skönt det är att gråta. Man känner sig så avslappnad efteråt.
Jag bestämmer mig för att andas djupa andetag. Jag lägger mig ner och blundar. Sakta känner jag att jag blir lugn.
När min puls lugnat ner sig tar jag fram min dagbok och skriver av mig. Tänk, det hjälpte. Dock känner jag fortfarande min ångestklump som etsat sig fast i min hals. Jag bestämmer mig för att baka en äppelkaka. Jag älskar att baka.
När jag bakar är jag som i en bubbla. Nästan som i en meditation. Det är mitt sätt att skingra tankarna. Just då existerar inget annat.

I kväll ska jag hålla i ett dramapass för ungdomar och vuxna. En grupp jag inte har i vanliga fall, utan de har hyrt in mig just bara vid detta tillfälle. De är tjugo stycken totalt.
Det ska bli en riktig utmaning.
Att hålla i ett dramapass för mig är samma känsla som infinner sig när jag bakar. Jag bara älskar att se hur deltagarna blommar upp under passets gång. Alla andra tankar som fyller min ångest försvinner i denna stund.

Är det inte det livet handlar om? Att göra det man älskar att göra.
Att umgås med trygga människor som skapar plats åt andra att växa.
Att må bra och känna trygghet måste ju vara en grundförutsättning för att lyckas bra.
Då blir allting så mycket lättare.
Det blir roligare när det är roligt.
Så idag ska jag ge allt och lite till!

Här ser ni den äppelkaka jag bakade igår när min ångest tog tag i mig. Det var skönt att få skingra tankarna för en stund. Den blev riktigt god! Äppelkakan blev min räddning! 😀

Önskar er alla en fin tisdag!

Här och nu! ❤

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier