I Halmstad vill jag stanna! 🎭

Jag lever min dröm nu! 

När mitt vikariat på Kulturskolan i Växjö gick ut efter jul, kunde de endast erbjuda mig 40% som dramapedagog, våren 2020. Det hade inte funkat ekonomiskt för min del, så jag bestämde mig för att tacka nej. Istället hittade jag ett vikariat på Kulturskolan i Halmstad 100% där de sökte en dramapedagog. Jag sökte jobbet och fick det. Ett grav-vik nu fram till sommaren. Förhoppningsvis har jag möjlighet att få fortsätta till hösten. Jag håller tummarna för det. Jag hade blivit så glad om det gick i uppfyllese.

De tog emot mig med öppna armar. 

Det välkomnande jag fick uppleva på Kulturskolan i Halmstad har jag inte upplevt så proffsigt innan, även om de i Växjö också tog emot mig bra, så var detta på ett helt annat vis. Allt var så strukturerat och planerat in i minsta detalj. Jag fick en dator redan första dagen, vilket jag inte fått innan. Bara det gör mycket. Jag fick en god handledning i det administrativa. En fin genomgång där jag i lugn och ro fick gå igenom hur allt det praktiska fungerar, som närvaro, sjukanmäla, inställda lektioner, elevlistor, med mera. Jag fick svar på alla mina frågor, och de frågor jag ställde kändes lätta att ställa. De fick mig att känna mig viktig, sedd och trygg. De, då menar jag personalen som sköter det administrativa.

Kulturskolans rektor, min nya chef har innan arbetat som chef på Folkteatern i Gävle. Jag blev glatt överraskad när jag fick veta att min nya chef arbetat mitt emot den arbetsplats jag innan jobbade i Gävle, nämligen Cirkus och Teatergymnasiet. Nu jobbade vi visserligen olika tidsperioder. Så jag kände inte till honom innan. Han har ett stort intresse för teater och det uppskattar jag. Vi talar samma språk, så att säga. Det underlättar ju en hel del.

Kollegor som välkomnade mig med kramar och leenden. Teaterpedagogen jag ska vikariera för fick jag god introduktion av under min första introduktions-vecka. Så jag kände mig väldigt trygg med de grupper jag skulle ta vid. Hon hade verkligen förberett allt så bra och hennes sätt att ta hand om mig var helt fantastiskt.

Det är elva grupper med barn och ungdomar i åldrarna 9-19 år som är intresserade av drama och teater. Några av dem går estet teater.

Nu har det gått några veckor in på terminen, och jag STORMTRIVS med både elever och kollegor!

Tack vare min långa erfarenhet att arbeta just på Kulturskola så är det mycket som jag känner igen. Så helt främmande var det inte att börja på det nya stället. Jag undervisar grupperna helt själv, vilket jag är van vid sedan innan. Samtidigt har jag äran att få arbeta med två fantastiska dramapedagoger till. En av dem har också läst till dramapedagog på samma skola som jag uppe i Gästrikland. Det blir en speciell känsla att träffa någon med samma utbildnings-bakgrund. Jag ska berätta mer om dessa två kollegor i ett senare inlägg. De gör ett fantastiskt jobb med funksar, alltså personer med olika funktionsnedsättningar/hinder. De har precis avslutat ett stort projekt, nämligen Melodifestivalen för funkisar på Halmstad Arena. Jag var själv där och tittade. Det var en upplevelse jag har svårt att beskriva. Det måste upplevas. Helt FANTASTIKT var det! Rekommenderar varmt att besöka nästa års Funkisfestival i Halmstad.

Boendet är också löst.

Som ni förstår blir det svårt att pendla mellan Hässleholm och Halmstad när jag arbetar heltid. Jag hade tur gällande boende. Genom en god vän som också arbetar som dramapedagog i Halmstad, så lyckades hennes kontakter leda mig till ett fint boende. Jag hyr en källarvåning som man gjort om till en lägenhet. Jag har egen ingång. Trivs så bra. Fint och lugnt område. Det tar mig ca 15 minuter att cykla till jobbet. Jag cyklar längst Nissan. Se här!

Så på helger och lov tar jag tåget hem till familjen och till Teaterkompaniet Connect så klart. Denna grupp släpper jag inte så lätt då vi trivs så bra ihop.

Kulturskolan har fantastiska lokaler i Kulturhuset Najaden i Halmstad. 

Se här så fin arbetsplats Kulturskolan har.

Här väntar eleverna innan det är dags för lektion. Samt föräldrar som sitter kvar och väntar under tiden.

Här är den lokal jag undervisar i. Ska understryka att det finns fler likadana.

Fina lokaler och mycket trivsam miljö. Känns riktigt lyxigt att få hålla till inne i ett Kulturhus.

Här spelas det och sjungs det. Dansverksamheten är enormt stor här. De har fyra anställda professionella danspedagoger. TUSEN danselever är inskrivna och fler står i kö. Behöver jag säga mer? Riktigt imponerande!

Orkestrar, körer, med stort antal elever. Jag tror kulturskolan i Halmstad är den största i Sverige. Och här har jag nu fått möjlighet att få vara. Jag måste liksom nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt. Längtar så att få komna igång igen efter sportlovet.

HÄR I HALMSTAD VILL JAG STANNA! ❤🙂

 

God fortsättning på det nya året! ♥️

År 2020 är här! Ett nytt decennium! Året jag fyller 50! 😆

Jag ser varje år som en nystart. Nu har jag möjlighet att liksom starta om på nytt. Ta nya kliv ut i livet och gå nya vägar. Nytt år med nya utmaningar och möjligheter väntar mig och min familj.

År 2020 den 1/1 på själva nyårsdagen for vi hela familjen upp till Sandviken. Den stad jag har växt upp i. Vi packade bilen och for tidigt upp. Resan tog lite mer än sju timmar. Vi hade bokat ett fint hotell i utkanten av centrum. När vi hade packat upp åkte vi sedan in till centrum och åt en god middag på en grekisk restaurang. Under middagen var jag lite ofokuserad då mina tankar var hos min kära pappa. Jag tänkte på morgondagen då vi närstående skulle ta vårt sista farväl av honom.

Jag sov lite oroligt den första natten, vilket jag ofta gör när jag sover på nya ställen. Kl. 06:00 gick jag upp och tog en morgonpromenad. Resten av familjen låg och sov. Efter min promenad gick jag direkt till hotellfrukosten. Jag var först på plats så jag kunde i lugn och ro välja av allt det goda som serverades. Jag tuggade i mig det goda brödet och njöt av alla de olika melonbitarna som fyllde min frukost-tallrik i olika färger. Filmjölk med massor av nyttiga nötter och flingor med olika frön. Såå gott! Samt tre olika sorters juicer med fullt av C-vitamin som jag inbillade mig ska hålla mig frisk denna termin.

Dags att förbereda oss att ta vårt sista farväl av min far. Under tiden resten av familjen fik njuta av den goda hotellfrukosten passade jag på att sova en liten stund. Denna gång hade jag inga problem att sova. Jag tror promenaden gjorde mig gott.

Klockan ett var det dags för begravning Sandvikens kyrka. Den kyrka jag har vistas i många gånger då jag sjöng i en kör vid namn Coromanterna i många år. Mina föräldrar har vid varje konsert suttit och lyssnat på oss. Minnena väcks till liv när jag kliver in i kyrkan.

Pappas fd arbetskollegor kom för att närvara på pappas begravning. Det kom även grannar, samt några i släkten. Några av pappas vänner och kollegor kände jag igen direkt, några av dem hade jag svårt för att placera. Men när de presenterade sig för mig mindes jag tillbaka och kom mycket väl ihåg dem. De berättade om så fina minnen kring pappa. Det värmde att höra.

Pappas kista var så fin. När jag satte mig i kyrkbänken började jag frysa. Vilket jag tror är vanligt man gör på begravningar. Hela kroppen min var spänd som en pilbåge. Tårar kom och fyllde mina kinder. Det kändes skönt att låta tårarna komma.

Prästen var fantastisk. Han var så lugn och hans blick fick mig att känna mig trygg och lugn. Min kära make Jonas Enetjärn spelade klarinett-solo, låten ”Himlen i min famn” av Carola Häggkvist. Vår dotter Elsa sjöng låten ”Halleluja”.

När jag la min ros på pappas kista för att ta mitt sista farväl sa jag tyst för mig själv några välvalda ord. Dessa ord väljer jag att bevara i mitt hjärta. Jag vet att de nådde honom.

Det blev en mycket fin och stillsam begravning.
Ett värdigt avslut! ♥️

Livet går vidare! Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Ett nytt jobb i en ny stad. Vad det handlar om kommer jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg.

Önskar er alla en god fortsättning på det nya året. Att ni får vara friska och må bra. Våga bryt mönster och gå nya vägar om ni lever ett liv som inte känns hundra. Var inte rädd för att misslyckas, det är genom våra lärdomar vi utvecklas. Var snäll mot dig själv och andra. Lägg energi på människor och situationer som får dig att må bra. Ösla inte energi på det som får dig att känna stress och får dig att må mindre bra. Mår du inte bra på jobbet, byt jobb och gå vidare. Du är värd något bättre. Ett jobb där du får blomma och utvecklas som människa. Mår du inte bra i en relation oavsett vad för typ av relation du befinner dig i, så tänk först på dig själv och se till du är bland rätt människor på rätt plats. Fokusera på det positiva i livet. Var inte rädd för förändringar, det kan leda till det bättre. Var nyfiken och våga testa nya saker. Lev här och nu mer i själva stunden. Älska dig själv i alla lägen. Ta hand om dig! ♥️

 

Tack för allt kära pappa! ♥️

Vila i frid! ♥️

Onsdagen den 27/11, 2019 somnade min far stillsamt in. Han hade under några år levt med Alzheimer. En fruktansvärd tid för oss anhöriga. Att se sin far liksom tina bort. Nu mot slutet kunde han varken gå, äta eller prata. Han låg mest i sängen och sov. Jag minns den dagen jag hälsade på honom och han mindes inte vem jag var. Det gjorde så ont att se hur min pappa gick in i sin värld, en värld vi anhöriga inte kunde förstå. Men jag minns också hur han ibland kunde föra en konversation med stöd av bilder eller när jag pratade om saker som skett när vi var små, jag och min bror. Han sken mest upp när jag sjöng för honom.

Jag har så fina minnen och stunder med min far som jag bär i mitt hjärta. Jag var verkligen ”pappas flicka!” Vi stod varandra mycket nära. Han har lärt mig så mycket om så mycket. Han var klok och hade så bra tips på saker och ting. Så fort något problem uppstod hade min far ofta svaret på hur det gick att lösa. Han var den personen man vände sig till när problem uppstod. Det var inte bara jag som bad om hjälp, alla omkring honom bad om hjälp när något praktiskt krånglade.

Jag vände mig också till min far när jag inte hade problem. Stunder jag älskade mest av allt var när han berättade om när han var liten. Hans sätt att berätta var magisk. Hans röst var så skön att lyssna på. En riktig radioröst. Jag minns att när han skulle natta mig som barn fick han berätta om när han var liten. Jag valde hellre att lyssna på det än att lyssna på en saga ur en bok.

Pappa var smed, hantverkare och uppfinnare. Det var honom man frågade om man ville låna verktyg, eller om han kunde laga något som hade gått sönder. Han var expert på att laga bilar. Jag minns hur jag hjälpte till att skicka verktyg till honom när han låg under någon bil som vår trasig. Han lärde mig allt om bilar. Vad alla delarna i motorhuven hette osv. När jag var 16 år gammal kunde jag redan köra bil. Jag minns att vi åkte på skogsvägar och övade.

Han har tillverkat så fina ljusstakar av smide. Att se hur han formade och skapade dessa vackra ting var fantastiskt att se. En riktig konstnär och hantverkare. Han gick en kurs på Väterbergs folhögskola i Storvik. En kurs i trä och slöjd. Han har gjort så fina korgar och brödfat av björk. Och askar. Samt fina fodral till sina egengjorda knivar.

Uppfinnaren pappa som löste ett enkelt sätt att använda skjutmått. Verktyget där han svetsade till en liten triangel längst ut. Det gjorde att det gick smidigare att använda verktyget i olika hörn. Han fick patent på detta och livnärde sig ett tag på sin uppfinning. Många företag köpte hans skjutmått. Jag minns hur jag fick paketera dem och sätta på klistermärken med pappas signatur på. Stolt var jag som hade en far som kunde så mycket.

Han var lärare på verktadsteknisk gymnasium i Sandviken. Där var jag ofta och hälsade på. Jag minns den speciella lukten i svets-salarna när eleverna hade svetsat. En lukt jag älskade. Pappa var så snäll som tillät mig och min bror vistas bland alla dessa ”farliga” maskiner. Han hade så klart koll på oss. Han förbjöd oss inte, utan välkomnade oss in i hans arbete.

Pappa var en mycket omtyckt lärare. Han var även en mycket omtyckt vän bland sina kollegor. Det fick jag själv bevittna.

Pappa var mycket  humoristisk, även i slutet av sitt liv. Han hade ofta roliga historier att berätta. Vart vi än var och vem vi än mötte drog han en rolig historia. Jag har än idag undrat vart alla historier han berättade kom ifrån? Han berättade nya varje gång. Fascinerande! Han var helt enkelt bäst på att lätta på stämningen bland människor och få dem att skratta. Vi har skrattat mycket ihop pappa och jag.

Frilufsmänniskan i pappa var stark. Pappa älskade att vara ute i naturen. På vintrarna åkte han långfärdsskridskor och längdskidor. På somrarna seglade han och paddlade kajak. Han  la stora fisknät ute till havs. Att fiska var han expert på. Han visste precis vart han skulle lägga sina fisknät ute på Bottenhavet. Tro mig så rätt han hade då vi ofta fick mycket fisk på näten. Jag minns att vi många gånger fick så mycket fisk att vi fick ge bort en del av fångsten till våra grannar.

När bärsäsongen kom var han i timmar i skogen och plockade bär. Att plocka hjortron var pappas specialite. Han älskade att äta just hjortron. Blåbär lika så. Jag minns när han kom hem från blåbärsplockningen och var alldeles blå kring fingrar och mun. Ett härligt minne.

När jag tänker på min pappa blir jag så varmt i hjärtat mitt. Han var snäll och omtänksam mot alla. Kämslosam och äkta som människa. Skrattade mycket och var ofta glad.

Det var viktigt för honom att saker och ting skulle fungera. Man skulle inte lägga saker åt sidan utan hade man bestämt sig för att göra något så skulle det göras. Inte skjuta upp  på saker och ting. Han var noggrann med det mesta. Han var även noga med att använda tiden på rätt sätt. Han planerade sina dagar genom att skriva på lappar dagens ”att-göra-lista”. Minns dessa lappar så väl. Sedan bockade han av när sakerna var gjorda.

Pappa lekte ofta med mig och min bror. När jag och min tvillingbror var små var pappa vår bästa lekkamrat. Han tillverkade en lådbil och en stor trä-rutschkana till oss. Rutschkanan blev mycket populär bland våra kompisar. Den stod inne i vårt stora lekrum. Den var så stor att den sträckte sig upp till taket. Där var pappa ofta  med oss och lekte.

Lådbilen hade han svetsat ihop. Han lyckades till och med att fixa bromsar på lådbilen. Dessutom älskade han att teckna. Vi hade en lek vi ofta gjorde. Den gick ut på att lista ut vad pappa ritade. Den som först kom på vad det var, den vann. Den leken saknar jag än idag.

Pappa vår kära pappa, som alltid ställde upp för mig och min bror. Inget konstigt i det. Klart att de flesta föräldrar ställer upp för sina barn. Med pappa var det något speciellt. Vi gick alltid före. Jag minns hur han ibland kunde tacka nej till olika saker och valde att prioritera oss. Den bästa kärlekshandlingen någonsin. Det fick mig att känna mig älskad, sedd och viktig.

Det har funnits stunder som har varit mindre bra. Stunder när jag sett min far orolig och stressad. Där jag sett hur han gick in som i en annan värld. Jag kommer inte gå in närmare på det. Vi har alla våra bra och mindre bra stunder i livet. Jag minns hur sårbar och liten han har varit. Dessa stunder gav jag honom all den kärlek jag kunde ge. Idag väljer jag att endast minnas de allra positiva och glada minnen han gett mig. Då vi skrattade tillsammans och gosade. Det finns så oerhört mycket jag skulle kunna berätta om min far. Allt roligt vi gjort tillsammans. Men det ryms inte här.

Nu är jag och min bror föräldralösa. Smärtan att båda mina föräldrar inte finns vid liv längre är obeskrivlig. Jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör. Det man är mest rädd för ska hända, att just förlora sina båda föräldrar. Som barn var jag ofta rädd för det.

49 år tillsammans fick vi. År jag är så tacksam för att jag fått. År av så många fina minnen och så mycket kärlek och skratt. Minnen jag kommer plocka fram och le stort.

Vi fick världens bästa mamma och pappa. Föräldrar som valde att adoptera mig och min bror. Det var det bästa beslut de tagit. Tack älskade pappa Sören och mamma Greta för allt ni gett mig och min bror! Saknar er så!

Vila i frid kära pappa! ♥️

Pappa blev 87 år gammal.

 

 

 

Omfamnar henne i mitt hjärta! ❤

Man vet inte riktigt vad man ska känna, man är så ledsen, arg, och allt på samma gång.Jag saknar ihjäl mig efter min mamma ibland. Då blir min kropp som handlingsförlamad. Jag orkar inte göra någonting dessa stunder. Inombords är jag helt förstörd, halva jag dog när min mamma dog. Jag känner mig så ensam utan min mamma. Men ibland känner jag att hon finns omkring mig. Jag liksom känner hennes närvaro. Jag vet att hon både ser och hör mig. En underbar känsla.
Hennes röst saknar jag mest av allt. Trots att det gått sex år seda hon lämnade jordelivet, finns det stunder när jag vill ringa min mamma, men tanken slår mig att det är ändå ingen som kommer att svara. Jag kommer aldrig mer få träffa mamma, inte i detta livet iallafall. Vi pratade med varandra flera gånger om dagen. När jag bodde hemma umgicks jag oftare med min mor än med mina vänner. Jag hade inget behov av att ”festa” och gå på krogen. Utan jag valde hellre att stanna hemma och umgås med mina föräldrar. Dessa stunder kan jag idag sakna väldigt mycket. Stunder där vi tillsammans umgicks och bara var.

Cancern tog hennes liv. I tre månader vakade jag vid hennes bädd. När läkarna sa att nu är det palliativ vård som väntar, tog jag beslutet att ta tjänstledigt från mitt jobb och ta hand om min mor. Jag for upp till Sandviken och bodde i mitt barndomshem. Varje dag promenerade jag till sjukhuset. Det var vinter och kallt. Det knarrande under skorna när jag gick. Ögonfransarna frös till is. Mina ögonbryn var vita som rimfrost. Oavsett väder var varenda promenad mellan sjukhuset och mitt hem värd varenda steg. Väl framme hos mamma på avdelningen bland alla dödssjuka patienter, fanns värmen.

Sjukvårdspersonalen var fantastiska. Jag kan än idag sakna våra samtal vi hade kring liv och död. De samtal jag saknar mest av allt är med min mor. Jag minns dem väldigt tydligt. De har etsat sig fast i mig. När jag blundar hör jag min mors varma och kärleksfulla röst. Då blir jag varm och tårarna vill gärna komma fram, och det känns helt okej.

Det finns så mycket jag vill berätta för henne.

Resan till Rio de Janeiro jag genomförde sommaren 2018 är ett äventyr jag hade önskat  hon fick ta del av. Jag hade så gärna velat dela med mig utav den upplevelsen. Hon hade lyssnat intensivt och hennes ögon hade nog blivit lite rörda. Jag ser henne framför mig. Hon hade hållt om mig och sagt ”Vad modig du har varit Maria!”

Jag saknar henne så.

Tomheten hon lämnat efter sig är enorm. Att saknaden blir större med åren, var jag inte riktigt beredd på. Kanske för att jag behöver henne desto mer. Jag behöver få känna hennes närvaro oftare. Jag behöver få höra hennes alltid så kloka ord och tips. Jag behöver få känna hennes kärlek och den trygghet hon gav mig. Mest av allt behöver jag få känna och uppleva hennes kramar och pussar jag alltid fick dag efter dag. Hennes sätt att omfamna mig, är unik i sig. Idag omfamnar jag henne i mitt hjärta.

ÄLSKAR DIG MAMMA GRETA! ♥️

* 11 april 1936

+ 25 april 2013

 

Här och nu så blir det en fridfull jul! 🌟

 

Tänk snart är vi inne i december månad. En månad som för mig och säkert för många andra är en tid då familj och vänner samlas. Men också en tid då all julstress ger sig till känna. Själv försöker jag undvika den, lättare sagt än gjort. I vår familj har vi valt att inte handla så många julklappar till varandra. Så trängas i långa köer slipper vi. Jag förstår att det självklart är roligt att få ge och få julklappar. Men ibland undrar jag om det materiella är så viktigt? Köpa och köpa och köpa. Ska ha och ska ha och ska ha. Jag förstår inte det riktigt. Eller får jag sådana tankar när jag har sett människor som knappt har råd att äta eller har tak över huvudet. Kan det ha gett mig en insikt i hur oviktigt det är med julklappar?

 

En vän till mig som också rest och sett människor som lever fattigt har tänkt precis som jag. Jag tror på det här att man måste  uppleva för att förstå. Det ger nya värderingar. Nya sett att se på saker och ting. Jag vill inte påstå att jag är en ”bättre” människa som valt att inte lägga pengar på massa julklappar. Det är upp till var och en hur man väljer att göra. Vad jag vill få fram är att jag väljer att prioritera annat än materiella ting. Det är inte lika viktigt längre. Idag är jag tacksam över att jag är frisk, har mat för dagen och tak över huvudet. Därför väljer jag att ge pengar till välgörenhet istället. Jag tror inte jag är ensam om det dock.

 

Våra barn lär sig också att man kan ha en fin jul ändå trots få julklappar. Själva glädjen att umgås räcker långt. Jag tror det kan vara bra för dem också att uppskatta det man har och inte känna behovet av att ha massa nytt. Vi prioriterar annat helt enkelt. Samla på minnen och upplevelser är ju inte heller dumt.

 

Jag hoppas och önskar det blir en lugn och fridfull jul. Att vi vuxna tar ett ansvar att se till att lägga vårt fokus på barnen. Det är barnens högtid. Att inte dricka och vara berusade inför våra barn under jul och nyårsfirande. Utan istället fira nyktert och glädjas tillsammans.

 

Stressa inte fram julen. Allting behöver inte vara fixat och klart i tid. Det gör inget att man hoppar över eller avstår från vissa saker. Klart du kan göra annorlunda denna jul. Låt julen få komma till dig. Ta en dag i taget. Skulle det hända att julskinkan inte blir klar i tid. Att den inte dukas fram på julbordet på själva julafton så är det helt okej. Eller gör som vi, köp färdiga skivor i matbutiken istället. Det går ju lika bra.

 

Jag vet inte om ni tänker som jag. Men jag ska försöka denna jul att bara njuta av det goda och låta julstressen inte ta tag i mig. Jag kommer lyssna på mina behov och se till jag mår bra och har ork att ta hand om mig och min familj. Gör det ni med. För vet ni vad? Julen kommer alltid tillbaka, just därför är det okej att göra julen till den bästa just för dig.

 

 

Odla vänskap och galenskap! ♥️

I somras for jag upp till Sandviken och besökte min mors gravplats. Staden där jag växte upp. Min mor hette Greta. 

År 2013 förlorade hon kampen mot cancern som tillslut tog hennes liv. Under tre månaders tid tog jag tjänstledigt från mitt jobb och vakade hos henne på sjukhuset varje dag i hennes slutskede. Dessa tre månader blev den viktigaste perioden i mitt liv. En tid vi tog igen det vi hade missat.

Saknaden är obeskrivlig. Jag tänker på min kära mamma varje dag. Vi pratade i telefon flera gånger om dagen, varje dag. Hon gav mig så kloka råd och tips. Vi stod varandra mycket nära. Det mamma sa, så var det. Hon guidade mig genom livet. Utan hennes värme, kärlek och stöd så vet jag inte om jag  hade blivit den jag är idag. Hon har format mig en hel del.

Vi pratade om allt och inget. Våra samtal var långa och djupa. Jag kunde lätta mitt hjärta och gråta i hennes famn när något var jobbigt. När jag sedan flyttade till Skåne pratade vi på telefon väldigt ofta. Jag minns hon inte var så förtjust i att jag skulle flytta så långt söder ut. Hon ville helst jag bodde kvar. Idag kan jag känna att hon hade rätt. Jag hade önskat vi bodde närmare så mina barn hade fått träffa henne oftare. Därför var de tre månader i slutskedet tillsammans med mamma en sådan betydelsefull tid.

Jag saknar att höra hennes röst. Mamma sjöng mycket och spelade piano. Bästa stunderna. Jag minns hur jag och min tvillingbror Marcus precis skulle sova, då mamma satte sig vid pianot och sjöng. Bästa nattningen om ni frågar mig. Vi somnade till hennes sköna stämma till ljuvliga toner.

Idag hade jag önskat få lätta mitt hjärta för henne. Jag har så mycket jag vill berätta. Om min Brasilien-resa, om mina barn som har närmat sig tonåren. Om ALLT helt enkelt. Det har hänt så mycket sedan hon lämnade jordelivet. Inom mig så både ser och hör jag hennes reaktioner och vad hon skulle ge mig för goda råd och tips. Synd jag inte får uppleva det på riktigt. Men när jag blundar hör jag hennes ord som får mig att bli lugn och trygg. Hon finns alltid i mitt hjärta.

Snart är det alla helgons dag. Vi tänder ett ljus vid en gravplats och våra tankar går till de kära som lämnat oss. En fin stund. Tyvärr bor jag för långt bort från min mors grav, men min bror får tända ett ljus istället. Mina tankar kommer jag ha hos henne lite extra mycket på lördag.

  • Tänd ett ljus på lördag!

 

 

 

 

Du är huvudrollen i ditt egna liv! ♥️

foto: Av mig! 

Hösten är här som för mig är tid av nystart. Där nya mål och förväntningar ska uppfyllas. 

Jag vet jag skrivit om detta i ett tidigare inlägg, att hösten är som en nystart i livet, i alla fall tänker jag så. Att efter en lång sommar landa i nya projekt. En tid då jag märker jag ställer krav på mig själv som kanske kan bli svåra att nå upp till. Men jag har med tiden lärt mig att inte sätta så höga krav på mig själv. Jag sänker ribban lite och försöker bara vara i stunden. Det som sker det sker. När det sker så tar jag tag i det då. Nu har jag slutat upp med att oroa mig för saker och ting. Vilket jag hade en tendens i att göra tidigare i mitt liv. Tack vare mina inre kriser och nya insikter hos mig själv har jag lärt mig att det löser sig alltid till slut. Framför allt lärde jag mig det efter mina tre månader i Rio de Janeiro sommaren 2018. Det är klart att jag kan känna oro, men jag har lärt mig att lättare hantera min oro.

Som ni säkert vet är det nedskärningar runt om på Sveriges Kulturskolor. Även på Kulturskolan i Växjö. Eftersom jag har ett vikariat där just nu så är det lite osäkert om jag kan stanna kvar efter jul. Jag vet att mina chefer kommer göra sitt yttersta för att behålla mig kvar. De ska se över lite med tjänster och elevunderlag om de kan få ihop lite timmar. Men de kan inget lova än så länge. Snart vet de och jag hur min framtid kommer att visa sig.

Har jag riktigt otur så blir jag igen arbetslös efter jul. Så om det finns någon arbetsgivare här som arbetar på skola eller någon annan form av undervisning där ni skulle önska att anställa en Dramapedagog med bred och lång erfarenhet, vet ni vart jag finns. Men får jag välja så stannar jag gärna kvar på Kulturskolan i Växjö. En arbetsplats som för mig har varit den bästa hittils i mitt liv. Jag får be till alla gudar som finns och hoppas att det ska bli så bra som möjligt för mig och min familj. Nu vill jag tänka att det ska gå bra, det får inte bli något annat än BRA!

Jag vill tro att det finns en mening med allt, varför saker och ting sker som de gör. Att vi  väljer de vägar och riktningar och fattar de beslut vi tar. När jag lyssnar inåt och på min inre röst så hjälper det mig att våga ta olika beslut. Jag litar på min känsla och låter den visa mig vad som känns rätt för mig. Jag litar på min inre dialog helt enkelt. När jag ställer frågor som, är detta det jag vill göra? Är jag värd detta? Kan jag känna mig hel här? Kommer jag som människa att få växa här och utvecklas som person? Händer det att svaren kommer till mig  och ger mig en klarare bild. Att jag lyssnar på mina behov. Att jag ser till att jag inte trampas på. Att min självrespekt är viktig. Jag vill må bra helt enkelt. Jag vågar att falla och resa mig upp. Det är inte så farligt! Tro mig!

Att våga lyssna inåt och prioritera sig själv tror jag är viktigt. Den som känner dig bäst själv är ju du. Du är huvudrollen i ditt egna liv. Hur vill du att ditt liv ska få blomma? Ett liv där du får vara DU! Jag tänker att vi är olika men vi är också rätt lika varandra också. Vi kan känna samma oro över saker och ting. Vi kan ha varit med om liknande händelser och upplevelser där vi haft exakt samma känsloupplevelse. Det vi alla gör är att vi speglar oss i varandra. Vilket sker naturligt. Vi kan känna igen oss i varandra. Så om sanningen ska fram, varför ska vi då tro att vi är ensamma om allting. När vi egentligen är många fler som känner exakt likadant. Den dagen du tänker så att du inte är ensam med dina funderingar och tankar så vågar du gå din egen väg. Du är inte ENSAM!

Så alla ni som ser hösten som jag och ser den som en ny start på något, kör så det ryker och våga lita på att det blir bra. Eftersom du har lyssnat på din inre röst och litat på din kapacitet så hjälper universum dig att nå ditt mål. Tror jag! ♥️

 

 

 

 

 

Skrattet har räddat mig! 😀

Nu är mitt kära skratt tillbaka, ni vet skrattet som löser alla spänningar i kroppen. Skrattet har läkt mig och räddat mig. 

När det bubblar upp och kommer så naturligt och spontant. Efter att jag har känt mig nedstämd en period, under tiden jag var arbetslös så har jag haft svårt att känna glädje och kunna skratta. Men det kanske inte är så konstig. Tack vare att jag nu fått jobb på en fantastisk arbetsplats med så härliga kollegor, så har mitt skratt fått vakna till liv igen.

Det sägs att när vi skrattar ökar våra vita blodkroppar i kroppen som i sin tur stärker vårt immunförsvar. Skrattet gör också att vi slappnar av. Ett riktigt skrattanfall, ni vet när man viker sig för skratt och hela kroppen är med. Du hamnar som i en fosterställning liggandes på golvet av allt skratt. Just ett sådant tillfälle ger samma effekt i kroppen som att springa ett maratonlopp. Enligt forskarna alltså. Det ni! Vad jag vill lyfta fram är att själva skrattet håller dig frisk och stark. Skratta mycket det får dig också att känna dig ung. Bara att plocka fram barnasinnet och skratta tillsammans med barn, tror jag håller dig ung länge.

När jag har upplevt en period av nedstämdhet är känslan av glädje allt viktigare för mig. Idag väljer jag bort det som tar energi och istället väljer det som ger mig energi. Även när det gäller människor. Jag väljer att umgås med människor som ger mig positiv energi och framför allt massor av glädje. Det blir samtidigt så roligt att få ge tillbaka till dessa människor. Samtidigt känner jag också en förståelse för människor som har svårt att känna glädje och skrattet inte vill komma. Eftersom jag själv har varit där. Vi har alla ett val. När man mår dåligt och känner sig nedstämd kan det vara svårt i stunden att se ljuspunkterna. Då existerar ju inte dem. Att säga ”ryck upp dig” till någon som är nedstämd, är inget jag vill rekommendera. Gör aldrig det! Säg istället ”Jag ser att du ser lite nedstämd ut. Jag finns här för dig om du vill prata!” Det öppnar istället en bättre dialog mellan er. Tro mig!

När jag varit aktiv som Clown och mött människor i olka möten är det i min roll att glädja andra. Den känslan att få någon att skratta är obeskrivlig. När någon kan spegla sig i mig så skrattar vi tillsammans och upptäcker hur lika vi är.

För det är just det vi människor är. Vi är mer lik varandra än vad vi tror. För när vi tar hål på vår fasad så är vi mänskliga och sårbara. Det är i dessa stunder vi kommer varandra nära och ser oss själva i varandra. Då är vi äkta. 

Äntligen ses vi! ♥️

Här ser ni alla skådespelare i Teaterkompaniet Connect! 

Som vi har längtat efter varandra. Äntligen ses vi! Under hela sommaren har vi läst manus och bara längtat efter att få träffas. Men nu ÄNTLIGEN är vi i full gång med våra repetitioner. Känns underbart!

Ni som läser och följer bloggen här har säkert läst när jag  presenterat våra skådespelare lite närmare. Annars kan ni gå in på Instagram och se skådespelarnas presentationer samt följa Teaterkompaniet Connect och se bilder från våra repetitioner och produktioner.

På Instagram följer ni oss på: @teaterkompaniet_connect

Nu är vi äntligen igång med att repetera våra tre pjäser som är uppdelade i gruppen Connect. Skådespelarna repar i olika pjäser, men alla tillhör gruppen Connect. Theodor Sjölund, Hanna Torkelsson och Olivia Johansson kommer nu i höst att repetera den mycket välkända pjäsen ”Fröken Julie” av Strindberg. Här kommer bild på dessa tre:

Theodor spelar rollen som ”Jean” i Fröken Julie. Han som blev förälskad i Julie, men är samtidigt förlovad med ”Kristin.”

Olivia Johansson spelar rollen som ”Kristin” som är förlovad med ”Jean!”

Hanna Torkelsson som spelar rollen som ”Fröken Julie” En stor och mäktig roll som kräver en hel del från Hanna som skådespelare. Men hon kommer fixa det galant!

Hanna Torkelsson och Theodor Sjölund repeterar även i pjäsen ”Snart kommer tiden!” skriven av Line Knutzon. Det är en riktigt skruvad komedi. Ett riktigt relationsdrama. I denna komedi spelar dessa skådespelare: Hanna Torkelsson, Theodor Sjölund, Ellen Hagestig, Carl Jochmus-Stöcke, Birgitta Lowėn och Pebbles Hörberg.

Vår tredje pjäs vi repeterar med är en pjäs jag väntar med att berätta vad det är. Iden pjäsen ser vi dessa två skådespelare:

Birgitta (Biggan) Lowén och …

Torbjörn Arvidsson. En pjäs som ni med spänning får vänta med att höra om.

Vår fantastiska skådespelare Anna Aronsson har för tillfälligt tagit en paus från Connect. Men hon är snart tillbaka. Just nu går hon spets-utbildning i teater på Malmö latin. En utbildning som har riksintag. 90 st sökande och endast 8 st kom in. Så vi i Connect är så stolt över Anna!

Vi har fått in en ny skådespelare till Connect i höst. Jag vill gärna  presentera henne. Här kommer hon:

Hon heter Ellen Hagestig och är 15 år gammal, snart 16. Ellen började spela teater hos mig när hon var 10 år.
Hon har varit med i två stora teaterproduktioner som har framförts på Kulturhuset i Hässleholm.

Ellens första roll hon fick var i teaterföreställningen Pelle Svanslös, där hon spelade rollen som ”Gammel-Maja”. Efter den fick hon en roll i pjäsen Katitzi där hon spelade rollen som Katitzis ”bästa vän” som liten. Där möttes hon av många fina hyllningar från publiken kring hennes fantastiska skådespeleri och närvaro. Hon fick rollen att blomma på scen.

Just nu går Ellen första året teaterlinjen Malmö Latin. Av 100 sökande och endast 22 platser lyckades hon komma in. Fantastiskt med tanke på att det var riksintag. En tuff audition med tuff konkurrens.

frågan, vad betyder teater för dig? Svarar Ellen: ”Teater för mig är gemenskap. Att få spela och leka med olika roller, att kunna gå in i annan roll så det nästan blir som en annan värld. Hur jag känner mig när jag står på scen och spelar teater, är en känsla som är väldigt svårt att beskriva. Det känns som att jag är med i en film. Att jag är i nuet. Att jag levererar allt det jag har jobbat med i flera månader. Jag känner mig så stolt över mig själv och även gruppen. Det vi gör tillsammans i teatergruppen är en underbar resa. En resa där vi blir som en familj!”

För att vara ung som Ellen är så har hon en otrolig förmåga att gå in i roller och få dem att bli så äkta och trovärdiga som möjligt. Hennes scennärvaro är fantastisk. När Ellen står på scen, känner man av hennes närvaro och hon trollbinder publiken med sin magiska närvaro. Hon spelar inte rollen, hon ÄR rollen!

I höst ska hon repa rollen som ”Oda” i komedin, Snart kommer tiden av Line Knutzon. Ellen får ni bara inte missa!

Fröken Julie har premiär sommaren 2020! Missa inte det! 

Vi ses! 🙂🎭

 

 

 

 

Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus! ♥️


På bild: Inger Rommedahl

Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus. En tid som för mig har varit en stark saknad och en längtan. 

Året är 1986 jag är 16 år gammal. Det var under en period då jag var skör och osäker på mig själv och livet i sig. Jag saknade någon att prata med, någon som hade tid att lyssna just på mig. Någon som ville förstå mina tankar och funderingar. Någon som bara kunde acceptera mig för den jag var.
Det var under en period jag kände mig väldigt ensam och annorlunda. Det fanns ingen jag riktigt kunde spegla mig i. När jag var 14 år flyttade min barndomsvän och bästa vän Malena Ernman till Frankrike. Det var som om min andra hälft togs ifrån mig. Vem är jag nu utan Malena vid min sida? Det tog lång tid för mig att igen våga släppa in någon inpå livet efter det. Ingen var ju som Malena. Jag minns hur jag jämförde alla med Malena. Men ingen dök upp. Men så plötsligt en dag två år senare stod hon där.
Hon kulle bli min bästa vän och inte vilken vän som helst. Hon var 28 år när vi träffades på ett dansläger i Sandviken. Åldersskillnaden var stor, men vi fann verkligen varandra så det tänkte vi aldrig på. Det uppstod en speciell kemi mellan oss. Inger Rommedahl är hennes namn. Inger hade förmågan att se vad jag behövde. Hon såg liksom igenom mig på något vis. Hon  förstod sig på mig. Jag själv upplevde att vår vänskap var unik och speciell. Hon blev inte bara min vän, hon blev som en stora syster för mig.
Jag minns hur jag ofta besökte Inger och hennes familj. De tog alltid emot mig med öppna armar. Jag blev deras familjemedlem helt enkelt. Jag var där nästan jämt. Så fort jag hade tid över åkte jag dit. Vi kunde prata om allt Inger och jag. När jag t ex oroade mig över saker och ting vände jag mig till Inger. Eller om jag upplevde att jag inte förstod mig på varför vissa situationer uppstod. Inger gav mig alltid så kloka råd och tips. Hon förstod mig så bra. Jag kände mig så lugn efter våra samtal. Hon fick mig att blomma som människa. Jag kände mig älskad och sedd. Hela Ingers familj tog hand om mig och älskade mig för den jag var. Inger var gift och hade två små pojkar under vår tid tillsammans. Idag är pojkarna vuxna.
Åren går, men plötsligt hamnar jag i en mycket märklig relation. Jag är 28 år gammal. Jag träffar människor som på något vis påverkar min personlighet och jag förändras. Inger ser direkt att något inte stämmer. Hon känner inte igen mig längre. Jag är inte den Maria jag brukar vara. Jag minns att jag skriver ett brev till Inger och säger upp min bekantskap, vilket jag senare i livet kommer att ångra. Jag ville klara mig själv. Det var som om jag var tvungen att frigöra mig från Inger och visa att jag kunde ta hand om mig själv.
Jag tänkte inte klart. Det var som om allt Inger hade gjort för mig var som bortblåst. Jag tänkte inte just då vad Inger betydde. Utan jag ville bara bort, bort från något som på något vis smärtade mig, men som jag inte visste vad det var. Inger var ju inte bara en vän hon var ju något mycket mer. Det var som om att Inger inte var värd mig mer. Ni förstår säkert att detta handlade inte om Inger, utan om mig.
Inger förstod ingenting när hon läste mitt avskedsbrev när jag sa upp vår vänskap. Hon hade ju inget val än att respektera mitt beslut. Ett beslut jag fick ångra djupt då det präglade mitt liv på många sätt och vis. Vår vänskap var ju så bra. Det fanns liksom ingen anledning att jag skulle bryta den. Utan något inom mig förändrades när jag umgicks med dessa nya bekanskaper jag hade lärt känna. Dessa nya vänner jag lärde känna var en grupp tjejer och killar som på något vis ”hjärntvättade” mig. Jag blev som beroende av dem. Det tänkte åt mig och liksom styrde mig. Jag tappade min egen identitet. Gruppen blev min nya identitet. Jag blev någon annan. Jag hade förlorat någon som betydde allt. Mitt nya jag behövde inte Inger längre.
Klart att Inger undrat i så många år vad det var som gjorde att jag tog beslutet att säga upp vår fina vänskap. Hade den inte betytt något för mig? Hur kunde detta ske?
Tack vare denna blogg så fick Inger syn på mig på fb. Nu har vi under alla år som gått hittat tillbaka till varandra igen. Eller rättare sagt så föröker vi ta igen de år vi missat. Nu har vi så mycket att prata om. När vi nu har pratat med varandra så märkligt nog känns det som vi inte varit borta från varandra alls. Åren har stått stilla. Det känns som om vi bara har varit på lite semester ifrån varandra och är tillbaka igen.
Inger minns mycket mer såklart från min ungdomstid än jag. När vi talades vid på telefon här om dagen berättade Inger att jag under ett tag inte mådde så bra och att jag ville bo hos Inger och hennes familj ett tag. Då var jag 17 år gammal.  Jag ville själv komma bort från min egen familj. Inger åkte hem till mina föräldrar och förklarade på sitt allra bästa sätt hur jag mådde och om det var okej att jag bodde hos dem i några dagar. Det fick jag av mina föräldrar. De förstod att Inger var viktig för mig. Idag kan jag tycka att Inger var så modig som stod upp för mig. Jag minns att det gjorde hon alltid. Hon var min trygga famn, min trygga mentor, Utan Inger hade jag nog aldrig klarat av min tonårstid. Hon gjorde ALLT för mig! Det var viktigt för henne att jag mådde bra.
Vi har bestämt att vi måste ses igen. Det är ett måste. Jag längtar tills jag får krama om henne igen och säga FÖRLÅT efter alla de år som gått, år som för oss stått stilla. För jag kan än idag inte förstå varför jag sa upp min kontakt med världens bästa vän. Det kommer jag nog aldrig riktigt förstå. Men jag är så glad och tacksam över att Inger kontaktade mig igen. Jag vet att den här gången kommer jag aldrig mer släppa henne, det är jag i alla fall helt säker på. Jag behöver Inger och hon behöver mig. Vi behöver varandra. Så är det bara!
En vänskap som för mig betyder ALLT!
Inger har ju lärt mig så mycket och gett mig så kloka råd och tips under de åren vi umgicks. Idag märker jag att allt hon lärt mig lär jag min dotter idag. Och jag märker att de elever som precis som jag mår dåligt i sina tonår får av mig de råd och tips som Inger gav mig.
Det känns nu som att cirkeln är sluten. Idag när jag nu fått kontakt med Inger igen så känns det som vi fortsätter där vi en gång slutade. Jag vet att Inger har förlåtit mig. Hon förstår mig och det går inte beskriva med ord hur lycklig jag är att vi fann varandra igen. Den här gången kommer jag ALDRIG mer lämna henne igen. Den här gången är jag kanske lite visare och mognare.
Våra långa samtal har jag saknat under alla år som gått. Nu kommer vi sakteliga närma oss varandra igen. Vi har en hel del att prata om. Jag är så tacksam att få ha tillbaka Inger i mitt liv igen. Det finns inget agg mellan oss. Varför skulle vi vara arga på varandra, när vår kärlek till varandra betyder så mycket. Den är stark och speciell. Undrar hur mitt liv hade blivit om jag aldrig lämnade henne? Det får jag aldrig veta. Men en sak vet jag, nu blir våra liv mycket rikare tillsammans.
Älskar dig Inger, Din Maria! ♥️

 

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier