Äntligen ses vi! ♥️

Här ser ni alla skådespelare i Teaterkompaniet Connect! 

Som vi har längtat efter varandra. Äntligen ses vi! Under hela sommaren har vi läst manus och bara längtat efter att få träffas. Men nu ÄNTLIGEN är vi i full gång med våra repetitioner. Känns underbart!

Ni som läser och följer bloggen här har säkert läst när jag  presenterat våra skådespelare lite närmare. Annars kan ni gå in på Instagram och se skådespelarnas presentationer samt följa Teaterkompaniet Connect och se bilder från våra repetitioner och produktioner.

På Instagram följer ni oss på: @teaterkompaniet_connect

Nu är vi äntligen igång med att repetera våra tre pjäser som är uppdelade i gruppen Connect. Skådespelarna repar i olika pjäser, men alla tillhör gruppen Connect. Theodor Sjölund, Hanna Torkelsson och Olivia Johansson kommer nu i höst att repetera den mycket välkända pjäsen ”Fröken Julie” av Strindberg. Här kommer bild på dessa tre:

Theodor spelar rollen som ”Jean” i Fröken Julie. Han som blev förälskad i Julie, men är samtidigt förlovad med ”Kristin.”

Olivia Johansson spelar rollen som ”Kristin” som är förlovad med ”Jean!”

Hanna Torkelsson som spelar rollen som ”Fröken Julie” En stor och mäktig roll som kräver en hel del från Hanna som skådespelare. Men hon kommer fixa det galant!

Hanna Torkelsson och Theodor Sjölund repeterar även i pjäsen ”Snart kommer tiden!” skriven av Line Knutzon. Det är en riktigt skruvad komedi. Ett riktigt relationsdrama. I denna komedi spelar dessa skådespelare: Hanna Torkelsson, Theodor Sjölund, Ellen Hagestig, Carl Jochmus-Stöcke, Birgitta Lowėn och Pebbles Hörberg.

Vår tredje pjäs vi repeterar med är en pjäs jag väntar med att berätta vad det är. Iden pjäsen ser vi dessa två skådespelare:

Birgitta (Biggan) Lowén och …

Torbjörn Arvidsson. En pjäs som ni med spänning får vänta med att höra om.

Vår fantastiska skådespelare Anna Aronsson har för tillfälligt tagit en paus från Connect. Men hon är snart tillbaka. Just nu går hon spets-utbildning i teater på Malmö latin. En utbildning som har riksintag. 90 st sökande och endast 8 st kom in. Så vi i Connect är så stolt över Anna!

Vi har fått in en ny skådespelare till Connect i höst. Jag vill gärna  presentera henne. Här kommer hon:

Hon heter Ellen Hagestig och är 15 år gammal, snart 16. Ellen började spela teater hos mig när hon var 10 år.
Hon har varit med i två stora teaterproduktioner som har framförts på Kulturhuset i Hässleholm.

Ellens första roll hon fick var i teaterföreställningen Pelle Svanslös, där hon spelade rollen som ”Gammel-Maja”. Efter den fick hon en roll i pjäsen Katitzi där hon spelade rollen som Katitzis ”bästa vän” som liten. Där möttes hon av många fina hyllningar från publiken kring hennes fantastiska skådespeleri och närvaro. Hon fick rollen att blomma på scen.

Just nu går Ellen första året teaterlinjen Malmö Latin. Av 100 sökande och endast 22 platser lyckades hon komma in. Fantastiskt med tanke på att det var riksintag. En tuff audition med tuff konkurrens.

frågan, vad betyder teater för dig? Svarar Ellen: ”Teater för mig är gemenskap. Att få spela och leka med olika roller, att kunna gå in i annan roll så det nästan blir som en annan värld. Hur jag känner mig när jag står på scen och spelar teater, är en känsla som är väldigt svårt att beskriva. Det känns som att jag är med i en film. Att jag är i nuet. Att jag levererar allt det jag har jobbat med i flera månader. Jag känner mig så stolt över mig själv och även gruppen. Det vi gör tillsammans i teatergruppen är en underbar resa. En resa där vi blir som en familj!”

För att vara ung som Ellen är så har hon en otrolig förmåga att gå in i roller och få dem att bli så äkta och trovärdiga som möjligt. Hennes scennärvaro är fantastisk. När Ellen står på scen, känner man av hennes närvaro och hon trollbinder publiken med sin magiska närvaro. Hon spelar inte rollen, hon ÄR rollen!

I höst ska hon repa rollen som ”Oda” i komedin, Snart kommer tiden av Line Knutzon. Ellen får ni bara inte missa!

Fröken Julie har premiär sommaren 2020! Missa inte det! 

Vi ses! 🙂🎭

 

 

 

 

Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus! ♥️


På bild: Inger Rommedahl

Vi tog aldrig adjö, vi tog bara en lång paus. En tid som för mig har varit en stark saknad och en längtan. 

Året är 1986 jag är 16 år gammal. Det var under en period då jag var skör och osäker på mig själv och livet i sig. Jag saknade någon att prata med, någon som hade tid att lyssna just på mig. Någon som ville förstå mina tankar och funderingar. Någon som bara kunde acceptera mig för den jag var.
Det var under en period jag kände mig väldigt ensam och annorlunda. Det fanns ingen jag riktigt kunde spegla mig i. När jag var 14 år flyttade min barndomsvän och bästa vän Malena Ernman till Frankrike. Det var som om min andra hälft togs ifrån mig. Vem är jag nu utan Malena vid min sida? Det tog lång tid för mig att igen våga släppa in någon inpå livet efter det. Ingen var ju som Malena. Jag minns hur jag jämförde alla med Malena. Men ingen dök upp. Men så plötsligt en dag två år senare stod hon där.
Hon kulle bli min bästa vän och inte vilken vän som helst. Hon var 28 år när vi träffades på ett dansläger i Sandviken. Åldersskillnaden var stor, men vi fann verkligen varandra så det tänkte vi aldrig på. Det uppstod en speciell kemi mellan oss. Inger Rommedahl är hennes namn. Inger hade förmågan att se vad jag behövde. Hon såg liksom igenom mig på något vis. Hon  förstod sig på mig. Jag själv upplevde att vår vänskap var unik och speciell. Hon blev inte bara min vän, hon blev som en stora syster för mig.
Jag minns hur jag ofta besökte Inger och hennes familj. De tog alltid emot mig med öppna armar. Jag blev deras familjemedlem helt enkelt. Jag var där nästan jämt. Så fort jag hade tid över åkte jag dit. Vi kunde prata om allt Inger och jag. När jag t ex oroade mig över saker och ting vände jag mig till Inger. Eller om jag upplevde att jag inte förstod mig på varför vissa situationer uppstod. Inger gav mig alltid så kloka råd och tips. Hon förstod mig så bra. Jag kände mig så lugn efter våra samtal. Hon fick mig att blomma som människa. Jag kände mig älskad och sedd. Hela Ingers familj tog hand om mig och älskade mig för den jag var. Inger var gift och hade två små pojkar under vår tid tillsammans. Idag är pojkarna vuxna.
Åren går, men plötsligt hamnar jag i en mycket märklig relation. Jag är 28 år gammal. Jag träffar människor som på något vis påverkar min personlighet och jag förändras. Inger ser direkt att något inte stämmer. Hon känner inte igen mig längre. Jag är inte den Maria jag brukar vara. Jag minns att jag skriver ett brev till Inger och säger upp min bekantskap, vilket jag senare i livet kommer att ångra. Jag ville klara mig själv. Det var som om jag var tvungen att frigöra mig från Inger och visa att jag kunde ta hand om mig själv.
Jag tänkte inte klart. Det var som om allt Inger hade gjort för mig var som bortblåst. Jag tänkte inte just då vad Inger betydde. Utan jag ville bara bort, bort från något som på något vis smärtade mig, men som jag inte visste vad det var. Inger var ju inte bara en vän hon var ju något mycket mer. Det var som om att Inger inte var värd mig mer. Ni förstår säkert att detta handlade inte om Inger, utan om mig.
Inger förstod ingenting när hon läste mitt avskedsbrev när jag sa upp vår vänskap. Hon hade ju inget val än att respektera mitt beslut. Ett beslut jag fick ångra djupt då det präglade mitt liv på många sätt och vis. Vår vänskap var ju så bra. Det fanns liksom ingen anledning att jag skulle bryta den. Utan något inom mig förändrades när jag umgicks med dessa nya bekanskaper jag hade lärt känna. Dessa nya vänner jag lärde känna var en grupp tjejer och killar som på något vis ”hjärntvättade” mig. Jag blev som beroende av dem. Det tänkte åt mig och liksom styrde mig. Jag tappade min egen identitet. Gruppen blev min nya identitet. Jag blev någon annan. Jag hade förlorat någon som betydde allt. Mitt nya jag behövde inte Inger längre.
Klart att Inger undrat i så många år vad det var som gjorde att jag tog beslutet att säga upp vår fina vänskap. Hade den inte betytt något för mig? Hur kunde detta ske?
Tack vare denna blogg så fick Inger syn på mig på fb. Nu har vi under alla år som gått hittat tillbaka till varandra igen. Eller rättare sagt så föröker vi ta igen de år vi missat. Nu har vi så mycket att prata om. När vi nu har pratat med varandra så märkligt nog känns det som vi inte varit borta från varandra alls. Åren har stått stilla. Det känns som om vi bara har varit på lite semester ifrån varandra och är tillbaka igen.
Inger minns mycket mer såklart från min ungdomstid än jag. När vi talades vid på telefon här om dagen berättade Inger att jag under ett tag inte mådde så bra och att jag ville bo hos Inger och hennes familj ett tag. Då var jag 17 år gammal.  Jag ville själv komma bort från min egen familj. Inger åkte hem till mina föräldrar och förklarade på sitt allra bästa sätt hur jag mådde och om det var okej att jag bodde hos dem i några dagar. Det fick jag av mina föräldrar. De förstod att Inger var viktig för mig. Idag kan jag tycka att Inger var så modig som stod upp för mig. Jag minns att det gjorde hon alltid. Hon var min trygga famn, min trygga mentor, Utan Inger hade jag nog aldrig klarat av min tonårstid. Hon gjorde ALLT för mig! Det var viktigt för henne att jag mådde bra.
Vi har bestämt att vi måste ses igen. Det är ett måste. Jag längtar tills jag får krama om henne igen och säga FÖRLÅT efter alla de år som gått, år som för oss stått stilla. För jag kan än idag inte förstå varför jag sa upp min kontakt med världens bästa vän. Det kommer jag nog aldrig riktigt förstå. Men jag är så glad och tacksam över att Inger kontaktade mig igen. Jag vet att den här gången kommer jag aldrig mer släppa henne, det är jag i alla fall helt säker på. Jag behöver Inger och hon behöver mig. Vi behöver varandra. Så är det bara!
En vänskap som för mig betyder ALLT!
Inger har ju lärt mig så mycket och gett mig så kloka råd och tips under de åren vi umgicks. Idag märker jag att allt hon lärt mig lär jag min dotter idag. Och jag märker att de elever som precis som jag mår dåligt i sina tonår får av mig de råd och tips som Inger gav mig.
Det känns nu som att cirkeln är sluten. Idag när jag nu fått kontakt med Inger igen så känns det som vi fortsätter där vi en gång slutade. Jag vet att Inger har förlåtit mig. Hon förstår mig och det går inte beskriva med ord hur lycklig jag är att vi fann varandra igen. Den här gången kommer jag ALDRIG mer lämna henne igen. Den här gången är jag kanske lite visare och mognare.
Våra långa samtal har jag saknat under alla år som gått. Nu kommer vi sakteliga närma oss varandra igen. Vi har en hel del att prata om. Jag är så tacksam att få ha tillbaka Inger i mitt liv igen. Det finns inget agg mellan oss. Varför skulle vi vara arga på varandra, när vår kärlek till varandra betyder så mycket. Den är stark och speciell. Undrar hur mitt liv hade blivit om jag aldrig lämnade henne? Det får jag aldrig veta. Men en sak vet jag, nu blir våra liv mycket rikare tillsammans.
Älskar dig Inger, Din Maria! ♥️

 

De tittade på mig med stora ögon och log stort! 😀😳

 

Om en stund droppar de in. De tittar på mig med stora ögon och jag ler mitt glada leende mot dem. De ler tillbaka och skrattet för oss samman. De är sex år gamla och de ser så förväntansfulla ut. Barndans är vad som väntar dem i den lilla danssalen. Jag ber föräldrarna att titta på den första gången de har barndans så de vet vad deras barn ska få syssla med. Musiken sätter igång och det är dags att dansa hoppsa-steg och galopp-steg. Bra att kunna skillnaden på dessa steg. Vi skiftar mellan stegmomenten och glädjen är stor. För det är just dessa två stegmoment som de arbetar bort de reflexer som finns kvar i kroppen och som är bra de lossnar. Vi tränar rumsuppfattning, kroppsuppfattning, koordination, rytmik, takt, och att samarbeta. Vilket är ju väldigt viktigt att bli bra på.

Jag blev så överaskad över hur fantastiska de rörde sig till musiken. Hur bra de samarbetade. De lyssnade och härmade mig med sådan fokus och koncentration. Jag kände mig så lycklig helt plötsligt när allt bara stämde och klickade så bra mellan oss. Barndanslektionerna kommer jag att längta till varje fredag. Barnen och jag fick sådan fin ögonkontakt och jag kunde riktigt känna deras förtroende och tillit till mig som ledare. De blev så trygga och avslappnade med mig. Trots att föräldrarna satt på en varsin stol i danslokalen och tittade på oss så var det som om de inte fanns i rummet. Vi var som i en egen dansbubbla och skapade ihop. MAGISKT var det!

När jag umgås med barn och ungdomar så är det som om det endast är dem som jag kan känna mig äkta och sann inför. Att våga plocka fram det lilla barnet vi har inom oss, det krävs mycket mod. Att våga vara liten och sårbar. En underbar känsla. Clownen är expert på att ta fram det lilla barnet inom sig. Själv har jag varit Clown många gånger. Jag skrev under min Dramapedagogutbildning en B-uppsats om just clownen. Den hette: ”Hur jag som Dramapedagog kan använda mig utav clownens förhållningssätt.” Clownen faller, men reser sig alltid upp. Vi speglar oss i clownen. När den snubblar skrattar vi då vi känner igen oss. Vi speglar oss i varandra helt enkelt. När clownen ser ledsen ut känner vi empati. Osv.. Clownen ljuger inte och är helt kravlös. När jag själv tar fram min inre clown och låter barnet inom mig få titta fram är jag verkligen i nuet. Precis som barn är. De är verkligen här och nu. De lever i stunden och tänker inte så mycket vad som härnäst ska ske. Det tar de hand om då. De är äkta individer som vågar vara sanna mot sig själva och andra.

Barn är inte lika ”förstörda” som vi vuxna är”. I en viss ålder har jag märkt att vi helt plötsligt slutar att leka. Då är det helt plötsligt ”pinsamt” t ex att leka med dockor. Men leka är ju den bästa utbildningen och förberedande utbildningen inför vuxenlivet vi kan ge våra barn. Så varför slutar vi leka så som vi gjorde som barn när vi blir vuxna? Att leka när man är vuxen, är ju som att backa tillbaks i tiden. När jag själv leker kan jag nästan återuppleva samma känslor jag hade som barn. I leken händer det så mycket, socialt, språkmässigt, motoriskt, verbalt, kommunikativt med mera. Listan blir jätte lång med vad vi tränar när vi leker. Att fantasin få ta mycket plats är viktigt för mig. Det är i fantasin som jag kan skapa mina egna drömmar i min alldeles egna drömvärld.  I fantasin är allt möjligt. I fantasin kan jag drömma mig bort för ett tag när något känns jobbigt t ex.

I FANTASIN BLIR ALLTING SÅ MYCKET LÄTTARE!

Så du som är vuxen sluta aldrig att leka. Du som är barn och ungdom, fortsätt att leka. Det kommer få dig att se människor och världen med så mycket klarare perspektiv. Då tar ni inte livet på så stort allvar.

LEKA ÄR SOM ATT SKAPA NYA TANKAR OCH IDÉER FÖR ATT BLI EN LYCKLIGARE MÄNNISKA! 😀

Välkommen kära höst! 🍁🍂🍃

Det är något speciellt med hösten.

Hösten är för mig som en nystart. Det är på hösten när allt det nya sätter igång. Nya anställningar på arbetsplatser. Ny hösttermin på skola och fritids. Nya och spännande aktiviteter på fritiden. Nya människor att lära känna. Nya mål och förväntningar som ska förverkligas. Kanske nya drömmar att uppfylla.

Själv började jag på ett nytt jobb. I en helt annan stad, nämligen Växjö. 

Nu har jag träffat alla fantastiska elever på Kulturskolan i Växsjö. För mig är alla helt nya. Nu i början handlar det mycket om att jag ska få möjlighet att lära känna dem och de ska få lära känna mig. Många nya namn att lära sig. Samt en ny dialekt att anamma.

Jag får ju inte glömma alla de fina kollegor jag fått träffat. Vi, några av dem har tillsammans haft lektioner ihop vilket är väldigt nytt för mig då jag alltid lett dramalektioner och teaterlektioner sjäv innan. Nu får jag kollegor jag kan bolla idéer med och vi kan ge varandra feedback. Förvånansvärt hur lätt det har gått. En sak har jag upptäckt, det är ju så mycket roligare och mer givande. Vi har så roligt tillsammans och vårt samarbete flyter så bra. Vi tänker så lika och vi har lätt att läsa av varandra. Känns fantastiskt! Har vi pedagoger kul tillsammans så smittar vår glädje av sig på eleverna som i sin tur känner av vår glädje som de sedan ger varandra. Glädjen är viktigt för oss. Så är det bara! Det ska vara roligt och lustfyllt det vi gör. Men det får kännas tråkigt och mindre kul ibland. För det måste det också få vara tillåtet att känna. Annars vore det konstigt. Så är ju livet! Men om man har som mål att arbetsklimatet ska vara positivt så tror jag att arbetsglädjen och lusten till lärande blir allt lättare, för både pedagoger och elever.

Jag är en riktig känslomänniska.

För mig är det en styrka att våga visa sina känslor och att våga prata om vad jag känner och tänker. Jag träffade en gång en chef som sa,”Du visar lätt dina känslor som vidare säger, ”du är lite känslig av dig som person”. Hur ska jag tolka detta? Är det ett problem? Och för vem? Mig eller Chefen? Eller är det en komplimang? Svårt att säga då jag själv upplevde det som det var ett bekymmer som låg hos chefen, inte hos mig. Det märktes på chefens kroppspråk om inte annat. När jag gick kursen UGL, utveckling i grupp och ledarskap så fick jag lära mig. Att de bästa ledarna/cheferna är de som vågar prata om känslor. Så du som är ledare i en chefsposition våga tala känslor med dina anställda. Tro mig att du som chef kommer få ett helt annat arbetsklimat. Ett klimat där det är högt i tak. Att du som chef vågar visa att du är mån om dina anställda och vågar ställa frågan, ”Hur mår du?” Och vågar prata känslor så ger det fantastiska ringar på vattnet. Talar utifrån egen erfarenhet. Ni får en arbetsmiljö som kommer blomma i er verksamhet. Och du som chef och ledare får dina anställda att inte behöva sjukskriva sig i en längre period pga av utmattbingssyndrom eller i en utmattningsdepression. En ledare som inte lyssnar och visar empati för sina anställda förlorar i längden. Det måste finnas en balans. En bra dialog är viktigt mellan de olika positionerna. Chef, anställd osv.. Det handlar inte om vad du säger, utan HUR du säger saker till dina anställda.

Jag måste få hylla mina två nya chefer.

Det är två kvinnliga chefer som jag personligen har länge strävat efter att få hitta. Det är ju trots allt skillnad på chef och ledare. Du kan vara en bra chef, med ett dåligt ledarskap. Eller en dålig chef, men ett bra ledarskap. En chef kan ju vem som helst bli. Sortera papper och sköta ekonomi och gå på möten och sköta de praktiska. Men en bra ledare kan tyvärr inte alla bli. Där krävs det lite mer. Jag har träffat både bra ledare till chefer och mindre bra och vissa väldigt dåliga. Men nu har jag äntligen träffat två helt underbara ledare till chefer. De har under de veckor jag arbetat fått mig att längta till jobbet. De har fått mig att känna mig viktig, sedd och behövd. De tar tag i saker direkt, det snackas inte bara utan det går till handling. De har skapat en fantastisk tillit och trygghet hos oss alla. De ser hela tiden möjligheter och de hinder som dyker upp är till för att lösas. De ser utveckling och de vågar se framåt. Dessutom kompletterar de varandra så bra. Jag blir alltid så glad när jag möter dem. Vi skrattar mycket ihop. Och det bästa av allt att en av dem är som jag, nämligen Dramapedagog i botten samt Teaterpedagog och regissör.

Så du som kanske nu får rollen som ledare i ett sammanhang se det som en nystart och våga prata känslor. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt eller testa något nytt.

Idag är det nystart även för Teaterkompaniet Connect.

Idag ska vi äntligen träffas efter en alldeles för långt sommaruppehåll, om jag får säga det själv. Som vi har längtat att få börja repa. Vi har fått många nya skådespelare till gruppen. Totalt är det nu åtta skådespelare, en ljus och ljudtekniker, en producent och jag som regissör. Connect växer och det är vi så glada för. I nästa blogginlägg kommer jag berätta närmare om vad för pjäser vi ska repa och vad mer spännande som väntar Teaterkompaniet Connect. Håll utkik!

Önskar er alla läsare en fantastisk höst. Glöm inte bort att varje årstid har sin tjusning. Tänk när de vackra höstfärgerna på träden snart dyker upp. Den klara och friska luften. De mysiga kvällarna med värmeljusen som tindrar i mörkret och skiner upp i varje fönster. Var rädd om er och tillåt er att stanna upp och vila så ni orkar med era bestyr. Återhämtning är den bästa medicinen.

Tack! 🍁🙂

 

 

 

 

 

 

Avundsjuka! 👊

Nu vill jag ta upp något som jag tror många med mig har både känt och upplevt. Nämligen AVUNDSJUKA!   

Här om dagen lyssnade jag på ett radioprogram där de pratade om just avundsjuka. Det var en  psykolog som förklarade att avundsjuka är en ”grundkänsla” och att alla människor är avundsjuka mer eller mindre. Vilket jag inte riktigt håller med om. Alla känner ju inte så.

Att vilja ha det någon annan har kan ju ses på två sätt. Det ena är ju att lägga negativ energi på att tänka ”Attans vad orättvist, varför har hon alltid möjlighet att resa utomlands, men inte jag?” Eller avundas personens jobb, eller en partner som verkar romantisk. Eller att det går bra för någon annan som lyckas uppfylla sina mål.

Jag ser det såhär, när jag ser och träffar andra människor som verkar leva deras drömliv. Eller har uppfyllt sin dröm, så ger det nämligen mig en dos motivation. Det kommer inget gott i att någonsin må dåligt över någon annans glädje. Det förändrar inte din situation. Men sluta för guds skull inte att följa människor som lever drömliv och verkar vara lyckliga, det är ju den bästa motivationen man kan få.

Att glädjas åt andra är för mig något jag märkt ger mig så mycket tillbaka. Det är en styrka att unna, och glädja andra människor. Men för att kunna göra det tror jag att det krävs att man själv mår bra och känner sig trygg med sig själv. Karma, tror jag starkt på. Det som jag kan glädja andra faller tillbaka till mig själv.

Varför tar jag då upp detta, undrar ni kanske? Jo, för jag tror det är viktigt man pratar om det. Mobbning och kränkande särbehandling som jag själv har blivit utsatt för, tror jag bottnar just i avund. Om vi pratar om varför vi säger dumma saker till varandra eller varför vi ”snackar skit” bakom ryggen, eller måste förminska någon, eller använder härskartekniker för att skydda oss själva, så tror jag kanske vi kan förstå varandra bättre. Att förstå sig själv, varför man känner som man gör och varför man agerar som man gör.

Att våga prata om sina känslor och förstå sina behov, tror jag är viktigt. Att lyssna på vad är viktigt för mig för att jag ska må bra. Vad behöver jag? Och vad behöver du? Vad kan jag göra så att du trivs bra hos mig/oss? Vad kan vi tillsammans göra så vi alla kan trivas bra ihop? Hur gör vi så vår vardag blir en dag där positiv energi kan omfamna oss? Hur gör vi så vår arbetsmiljö och skolmiljö blir den bästa platsen att vistas på, så alla kan må bra? Om vi ställer dessa frågor till varandra och vågar prata om våra känslor och behov så tror jag ärligt att vi alla kan skapa en mer kärleksfull värld. Där lust och motivation driver oss framåt i livet.

När jag gick kursen UGL = Utveckling i Grupp och Ledarskap så föll alla bitarna på plats. Det var helt klart den bästa kursen jag någonsin gått på. Rekommenderar er varmt att gå den om ni får möjlighet. Där fick vi just frågan, ”VILKA ÄR  DINA TRE VIKTIGASTE  BEHOV? En fråga jag aldrig ställt mig själv innan. När jag hade skrivit ner mina tre viktigaste behov så hände något inom mig. Det var första gången jag lyssnade på mitt inre jag och vad som jag behöver för att må bra. Att jag fick upp ögonen för hur viktig jag är som människa och viktigt det är att jag ibland stannar upp och reflekterar över mig själv och de situationer jag hamnar i. Det fick mig att bli mer ödmjuk mot mig själv och världen. Där försvann även känslan av avundsjuka.

Vi unnar oss saker och vi unnar oss upplevelser genom att vi lyssnar på våra behov. Då kan vi lättare förstå hur människan fungerar. Att vi har en förståelse för att vi fungerar olika, men att våra behov är oftast dom samma, så kan vi lättare möta varandra med glädje. Vi speglar ju oss i varandra!

Det här är mina tankar, funderingar och ord, inget ni ska känna ni måste hålla med om. Är inte det fantastiskt, att vi tycker och tänker olika. Att vi inte alltid är överens. Och i dessa situationer har jag märkt att känslan av avund oftast uppstår, när vi märker att vi inte tycker och tänker lika.

Ge varandra feedback och lyft varandra, tro mig man mår så bra och ni vinner så mycket på det i längden. Då infinner sig inte känslan av avundsjuka. Istället infinner sig en känsla av glädje och lycka och kärlek. 

Avundsjukan kan vara bra ibland, när den inte hamnar i fel forum. Den kan ge mig kraft och energi. Jag tänker, ”Kan hon så kan jag!” En slags motor som ger mig kraft. Tack vare den avund jag upplevt omkring mig med människor som ”irritera” sig på mig så har det gett mig ännu mer energi och styrka. För ska vi vara ärliga. En person som är avundsjuk på mig är dennes problem, inte mitt. Och nu har jag slutat ta ansvar för andra människors avund. Det får stå för dem.

Låt oss glädjas istället och unna varandra lycka. För visst blir du själv glad när någon gläds åt dig? 

 

Tack! ❤

 

 

 

 

 

 

 

 

Nystart! ❤

Bilden är tagen när jag var i Rio förra sommaren. En tid jag ofta blickar tillbaka till och minns med glädje och så mycket kärlek.
Nu börjar en ny tid, en ny årstid. Hösten smyger sig sakta fram. En tid som jag tror för många, inklusive mig blir som en nystart i livet.
För mig med nytt jobb och nya förväntningar att uppfylla.
En ny stad att hitta i och nya människor att lära känna.
Precis samma känsla som när jag åkte till Rio.
Så trots världsdel, land och stad och människor, så är känslan densamma vart man än befinner sig på jorden när något nytt väntar.
Jag ser fram emot allt nytt som jag måste lära mig. Nya utmaningar att ta tag i. En nystart helt enkelt! Den känslan är underbar att känna.

Teaterkompaniet Connect sätter igång sina repetitioner snart och nya skådespelare ska börja i gruppen. Vilket är jättekul! Nya manuskript att läsa och ny regi att sätta. Vi längtar så att få sätta igång terminen. Vi kommer repa ”Fröken Julie” av Strindberg samt en komedi som heter ”Snart kommer tiden” av Line Knutzon.

Det blir en intensiv höst för min del.
Pendla till Växjö fyra dagar i veckan. Vilket känns helt okej. Resan dit är raka vägen och tar exakt en timme. Väl framme har jag en kort promenad till min arbetsplats på knappt tio minuter. Jag ska undervisa i dans i olika dansstilar, vilket var ett tag sedan. Men så taggad jag är! Samt arbeta tillsammans med andra Danspedagoger, Dramapedagoger och Teaterpedagoger, vilket jag aldrig gjort innan då jag alltid varit själv i mitt ämne på min arbetsplats. Hur lyxigt kan jag inte få det, så säg. Det är nog det bästa som hänt mig att få arbeta med likasinnade där vi talar ”samma språk”. Deras kompetens och långa erfarenhet kommer jag lära mig så mycket utav. Vilken guldskatt, så säg.

Jag tillsammans med mina kollegor kommer att undervisa i ämnen som dans i olika stilar, musikal, drama, teater, teaterspets – (för de som vill satsa på teater och ska söka vidare.) I teater-spets ingår massa olika teaterämnen som, scenik gestaltning , fysisk teater, clown, röst och rörelse, improvisation, regi, och skådespelarteknik, samt en del teoretiska ämnen som teaterhistoria, och en del föreläsningar. Jag kommer arbeta med en mycket kunnig och erfaren teaterlärare som har mycket att lära mig. Han vet vad han talar om och han kan verkligen en hel del i ämnet teater och regi. Känns jätte kul!

Nu kanske ni undrar om jag kommer att orka med allt detta?
Jag känner så här, att tack vare den fina arbetsplats jag får möjlighet att vistas på med så härliga människor omkring mig som dessutom sprider så mycket positiv energi omkring sig, så kommer jag orka mer än något annat. Nu är jag redo att leverera!

Det här är en arbetsplats där var och en får känna sig viktig och behövd. Där var och ens kompetens ses som något positivt och bra för verksamheten och inte bemöts med konkurrens mellan kollegor och ämnen, vilket jag tyvärr upplevt tidigare. Detta kan inte bli något annat än bra! Här arbetar de tillsammans mellan de olika ämnena där de ser vinsten med samarbeten oss emellan. Här finns inget ”mitt” och ”ditt”, här finns VÅRT! Ett VItänk! Den känslan märks tydligt. Oavsett vad för ämne du undervisar i är vi alla lika viktiga.

Jag märkte också väldigt tidigt hur de på Kulturskolan i Växjö gärna vill vidareutvecklas. Inte stanna kvar  i gamla mönster. De är inte rädda för förändringar utan ser bara möjligheter istället för att se hinder. ”Uppstår det hinder, så löser vi dem” säger chefen. Och det är just det tänket och agerandet jag saknat innan. Här kommer jag stormtrivs!

Min tjänst är på 80 %. Vilket passar mig perfekt då jag har mitt företag vid sidan om. Samt teaterkompaniet Connect. Jag lovar att jag ska ta det lugnt och också bara njuta av allt det härliga som sker omkring mig. Med tanke på vad jag varit med om på min förra arbetsplats, där jag var verksam som Danspedagog och Dramapedagog i många år här i Hässleholm, så är jag värd detta. Att äntligen få bli uppskattad för den jag är och för den kompetens jag har. Där ingen avundsjuka existerar.

en arbetsplats är det för mig en självklarhet att alla anställda ska  känna sig uppskattad, viktigsedd och behövd av sin arbetsgivare och sina kollegor! Om ni hamnar på en arbetsplats där det inte är så, lämna och gå vidare. Se hur det gick för mig! Mår du bra så gör du ett bättre jobb. Blir du uppskattad vill du göra mer. 

Glöm inte att också stressa ner nu i höst. Lyssna på er inre röst. Våga bryta invanda mönster. Säg till om något känns fel. Våga stå upp för den du är och dina åsikter. Låt ingen förminska dig och dina värderingar. Lyssna på dina behov. Säg till den som säger något dumt till någon annan. De som visar avund, ge dem kärlek. Ge varandra kramar och le stort åt dem du möter, oavsett om ni känner varandra eller ej. Skratta mycket och gråt ut det känns bara skönt efteråt. Och det bästa av allt, SPRID KÄRLEK! ❤

 

 

 

Vi fann varandra tillslut! ❤

”Vid min mors gravplats i Gästrikland nu i sommar.”

Solen skiner och den ljumma vinden griper tag i mig. Jag känner en sval vindpust, medan jag tar mina steg mot min mors gravplats. Jag lägger min hand på hennes gravsten och blundar. Mina ögon fylls med tårar som sakta rullar ner på mina kinder. Det finns så mycket jag vill säga till min mamma och det finns så mycket jag vill höra henne säga tillbaka. Jag säger: -”Snälla mamma låt mig hitta den där arbetsplatsen som jag så länge drömt om. Där jag får känna mig behövd och viktig, där kollegor uppskattar mig för den jag är och där cheferna ser min kompetens och ser mig.

Jag blir som alldeles lugn inombords. För på något vis tror jag att mamma hör min vädjan. Jag ler och lämnar platsen med ett lugn inombords. Jag känner att i höst blir det bra. Jag vet i denna stund att det blir så, för det skulle mamma sagt. Jag hör henne säga det då vinden helt plötsligt tar tag i mig och famnar om mig igen. Jag förstår att det är min mammas omfamning.

Så rätt hon hade. Min höst börjar bra, mer än bra. När jag precis gett upp hoppet att hitta en tjänst där man söker en Dramapedagog, så händer det. Jag läser Dramapedagog 40%, Kulturskolan i Växjö. En jobbannons på arbetsförmedlingens ”söka-jobb-sida”. Jag tänker, klart jag ska söka. 40% passar ju bra när jag har mitt företag vid sidan om. Jag skickar genast in min ansökan. Det går en vecka och plötsligt får jag ett mejl där det står att de vill kalla mig till intervju. Jag blir såklart glad, men också ödmjuk inför hur lätt det kan bli helt fel. Jag åker dit så får jag se vad som händer. Tog det liksom lite med ro. Vilket jag inte gjort innan. Det får gå som det går, tänker jag.

Våra blickar möts och vi ler stort från bådas håll. Två kvinnliga chefer välkomnar mig. Jag känner direkt att min lilla nervositet jag har inombords liksom försvinner ut ur kroppen på mig. Jag känner mig avslappnad. Det känns som de har längtat efter mig och jag efter dem. Allt känns så rätt. Vi skrattar och våra leenden vill inte ta slut. Jag både hör och inte hör vad de säger då jag i stunden förstår att det här kommer gå bra. Jag tänker också, det låter för bra för att vara sant allt de berättar. De tänker ju precis som jag och vi talar samma språk.

VÄXJÖ KULTURSKOLA BEHÖVER DIG MARIA!” Säger min ena chef. En mening jag aldrig hört någon säga tidigare. I denna stund förstår jag att där kommer jag få blomma som både Dramapedagog och Danspedagog. Efter en jätte trevlig intervju och en ny vetskap om att den ena chefen är både Teaterpedagog och Dramapedagog i botten samt min andra chef är Sångpedagog så kan det inte bli annat är BRA!

Samma dag får jag veta att jag är så välkommen till Kulturskolan i Växjö. Men de har ändrat sig och frågar om jag kan tänka mig ta 80% istället för 40%. Självklart säger jag och jag känner hur jag hoppar rakt upp i luften av glädje!

Firar mitt nya jobb!
Första veckan är nu avklarad och jag är just nu så LYCKLIG!
Träffat fantastiska kollegor som har gett mig massor av positiv energi! Jag får fortfarande nypa mig i armen. En underbar härlig stämning bland oss alla. Leenden, kramar, applåder och mycket skratt. Högt i tak. Där kollegor gläds åt varandra och hyllar varandra. En sådan här arbetsplats med så bra chefer och kollegor har jag endast bara drömt om att få uppleva. Men det är ingen dröm. Jag har ÄNTLIGEN hittat mitt drömjobb och rätt arbetsplats. Här är man som en familj! Jag längtar redan till nästa vecka!

Nu kan jag äntligen finna ro i mig själv. Efter en lång tid av arbetslöshet så känns detta så underbart. Men jag känner också att under denna tid där jag inte har kunnat gått till någon arbetsplats, har varit mycket tuff. Att inte få känna sig behövd och viktig samt sedd av andra människor. Hur lätt självkänslan och självförtroende griper tag i en. Jag kan förstå hur lätt man kan hamna i en depression när man får en känsla av att man inte är värd något. Så till er som är arbetslösa vill jag säga.

Ni är bra och det är inte fel er. Ge inte upp tron er själva. Våga drömma och se er i drömmarna som den ni vill vara och där ni får känna er sedda och viktiga, så kommer det till er. Vill ni kan ni!

Tack

 

 

 

 

 

Tack för all fin respons på inlägget om Greta Thunberg! ❤

Den 1/8 skrev jag ett känslosamt och viktigt inlägg  på Facebook, samt här i denna blogg om Greta Thunberg. Jag uttrycker i inlägget min förtvivlan över de nedvärderande och kränkande kommentarer hon får läsa om i sociala medier.

Responsen på min Facebook har varit enorm. Hittills har 1830 st kommentarer skrivits. Och fler blir det. Det tar aldrig slut. De flesta är mycket positiva. Kommentarer där de hyllar Greta och tackar henne för hur hon lyckats få människor runt om i världen att börja värna om vår miljö och vår planet. Samt hennes styrka och mod. De hyllar mig för mitt inlägg och det värmer.  Jag blir så varm i hjärtat. 7761 st delningar samt totalt 19628 st har reagerat med hjärtan och tummen upp.

Att så många har delat och hyllat inlägget var inget jag var beredd på. Helt fantastiskt! Det debatteras fortfarande och konversationerna kring inlägget vill inte upphöra. Just nu har jag fått 68 vänförfrågningar. Roligt! Och en del väljer att endast följa mig på Facebook .

Vad vill jag då säga med detta? Kanske ni undrar? Jo, att när man talar utifrån sitt hjärta och vågar uttrycka sin sårbarhet och vara ärlig, då speglar vi oss människor i varandra. Greta Thunberg berör oss och vi är många som gläds med henne och hennes engagemang. Barn och ungdomar, ja även vuxna ser Greta som deras förebild. Därför tror jag att många uppskattade inlägget. Det är min egna teori. Jag säger inte att det är så. Men kanske?

Jag belyser också i inlägget om Greta Thunberg och min bestörthet över hur vuxna kan mobba en ung tjej. En tjej som vågar gå sin egen väg. Som har ett mod men framförallt en stark vilja att få rädda vår planet och som värnar om vår miljö och vårt klimat. Det är för mig helt obegripligt. Många kände som jag att nu får det vara nog med påhopp kring Greta Thunberg. Och det är jag inte ensam om att tycka. Därav det enorma stöd folket gav Greta. Det finns fina människor! Tack!

Mobbning är något jag själv blivit utsatt för. Något jag inte unnar min värsta fiende att få uppleva. Det gör ont! All näthat och mobbning som sker på sociala medier, ja egentligen överallt måste STOPPAS! Jag reagerar starkt när människor säger elaka saker till varandra som kan förstöra en människas liv. Vuxna som mobbar ett barn, barn som mobbar barn, och barn som mobbar vuxna och vuxna som mobbar vuxna.

Den som mobbar mår inte heller bra. Vi talar oftast om offret, men den som mobbar är även den ett offer. Varför mobbar man? För att man inte mår bra. Hur ska vi då få människan att må bra? Jag tror det finns bara ett sätt och det är att sprida KÄRLEK! ÄVEN TILL DE SOM ÄR ELAKA. DE BEHÖVER KÄRLEK DESTO MER! ❤

Vi människor vill alla bli sedda och få känna oss älskade och behövda. När inte dessa behov av bekräftelse och kärlek tillgodoses tar andra känslor vid. Jag tänker framförallt på avundsjukan. En osäkerhet, en låg självkänsla en känsla av att man inte upplevs som viktig och betydelsefull. Då gör det ont i oss. Då blir det svårt att glädjas åt någon annan som det går bra för.

Vi måste alltid börja med oss själva. Ställa frågor till oss själva. Hur hade jag känt som förälder om någon hade mobbat mitt barn? Hur skulle jag känna om jag blev utsatt för hat och mobbning? Hur vill jag bli bemött av människor på våra sociala medier? Och även i den ”riktiga” världen utanför. Börja med dig själv. För vi människor speglar oss i varandra. Precis som Clownen. När Clownen snubblar så skrattar vi just för att vi känner igen oss. Vi speglar oss i varandra. Gör som Clownen. När Clownen faller så reser den sig alltid upp. Låt oss lyfta varandra. För  vi är rätt lika varann, mer än ni anar.

Och Lyssna vad Greta Thunberg har att säga! Vad jag kan höra har hon då inte nämnt någon elak kommentar om någon till någon!

  • Sprid KÄRLEK! ❤

 

Greta Thunberg! ❤

 

Jag har hållt tyst länge. Bitit ihop. Men nu har jag fått nog och nu måste jag få uttrycka mina känslor och ord. En del kanske håller med och en del inte. Det är upp till var och en. Utan det här är min åsikt och den står jag för

Jag förstår inte varför människor måste skriva negativa/nedvärderande kommentarer så fort det kommer nyheter om Greta Thunberg.
Hur kan VUXNA människor beté sig så.
Att mobba och näthata ett barn?
Hur kan det för vissa människor upplevas som fel att en ung tjej värnar om och slåss för vår planet?

Jag tycker det är fruktansvärd lågt att människor har ett behov av att slå ner på andra. De måste slå ner på andra för kunna må lite bättre själva. Projektion kallas det!
Tänk vad avundsjuka kan få människor att må och agera så omoget.

Jag träffade Greta på SAIK:s café i Sandviken en vinter tillsammans med hennes föräldrar när hon var precis nyfödd. Då hade vi ingen aning om vad som väntade henne.
Malena Ernman min kära barndomsvän som är då Gretas mor och Svante Thunberg, Gretas pappa och jag satt och pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns att Malena och Svante berättade för mig hur de träffades för första gången. Vi skrattade mycket och jag minns hur våra samtal flöt på så enkelt och naturligt. Vi hade en mycket trevlig stund tillsammans. Greta låg mest och sov. Redan där visste jag att bättre föräldrar kunde inte Greta få.

Jag personligen blir väldigt GLAD och LYCKLIG när jag idag läser om allt Greta gör för miljön och för vår planet. Jag känner mig väldigt STOLT över Greta och hennes föräldrar. Bättre språkrör kunde vi inte få.
Jag blir så imponerad över hur hon som så ung kan stå framför massor av människor i olika länder och tala på flytande ”brittiskt” engelska. Dessutom så proffsigt och så påläst! Allt vi lär oss i skolan kan vi ha nytta av på ett eller annat vis, men sedan är det upp till var och en hur man vill förvalta sin kunskap utanför skolan. Det tycker jag Greta är ett bevis för.

Det Greta har åstadkommit är för mig det bästa betyg man kan få.
Betygen i skolan som hon samtidigt lyckats höja i alla ämnen till dem bästa, visar ju på att Greta tar sitt ansvar för skolan med. Och jag vet att hennes föräldrar tycker att Gretas skolgång är jätte viktig. De har lyckats att hitta en balans mellan dessa världar genom bra samarbete mellan skola och familj. Det visar ju vilken fantastisk skola Greta har gått på.

Till dig bästa Greta vill jag bara säga!
Lyssna inte på människor som har ett behov av att skriva negativa kommentarer. De är inte värda din energi.
Vi som står på din sida och stöttar dig vi är desto fler. Glöm inte det!
Jag kommer aldrig glömma vårt första möte, även om du inte minns det för du var så pass liten. Men det blev ett möte med så mycket kärlek och glädje.🙂

Den kärlek du brinner för gällande vårt klimat, den kommer fortsätta leda dig framåt. Fortsätt gå din egen väg.
Jag tror det finns liksom redan en förutbestämd plan för varje människa. Det gäller bara att våga lyssna på sin inre röst och gå sin egen väg. Då kommer det som du är mottaglig att möta av sig självt. Jag tror starkt på dig och ditt engagemang och jag är inte ensam om det.

låt oss alla lyfta våra barn och ungdomar oavsett vad de brinner för. Att vi som vuxna kan vara deras förebilder. Inte göra tvärt om. Genom att låta avundsjukan ta över. Utan att vi hjälps åt att glädjas åt varandras barn och ungdomar. Att vi som vuxna kan även glädja varandra. Tänk vilken planet och värld vi då skapar.

som jag själv behandlar andra, blir jag själv bemött! Tänkvärt!

TACK! ❤

Försöker att landa! 😊

Tänk att det ska vara så svårt att ställa om. Nu måste jag försöka landa här hemma.

Varje gång jag lämnar vårt smultronställe i vackra Hälsningland och kommer tillbaka till vårt hem i Skåne blir jag lite nedstämd de första dagarna. Att vakna upp och inte se havet och den vackra horisonten. Att inte höra fiskmåsarnas tjut. Att inte få njuta av Hälsingebornas härliga mentalitet. Deras dialekt låter så glad och positiv. Det känns verkligen i hjärtat. Nu får jag sakta landa här hemma och ta en dag i taget. Försöka att hitta stunder här med som får mig att må lika bra.

Nu har jag något att längta tillbaka till. Nästa sommar är vi på plats igen i Storsand vid Bottenhavet. Kvällen innan jag skulle åka hem till Skåne, åkte min make Jonas och jag ut på en båttur på ett spegelblankt hav. Det var en magisk känsla att se himmelen möta havets horisont. Ingen vind syntes till. Kvällssolen värmde oss och havet var ljummet och skönt. Den kvällen ska jag plocka fram ur minnet när hösten kommer.

Snart väntar höstens repetitioner med Teaterkompaniet Connect. Jag får lägga mitt fokus på att förbereda höstens repetitioner.  Min längtan till vårt smultronställe får jag lägga lite åt sidan. Annars blir jag väl tokig här hemma. Här och nu!

Tacksam för att igen fått upplevt en skön sommar. Tänk förra sommaren 2018 var jag i Rio de Janeiro. Den här sommaren har jag tänkt mycket på den tiden. Tack vare min dagbok så kunde jag få en tydlig återblick och igen få återuppleva samma känslor jag hade då. Men en sak har jag kommit fram till, Storsand i Hälsingland är nog mitt favoritställe ändå.

Borta bra, men hemma Bäst! 👍😀

 

 

Maria Lundin Enetjärn
Namn: Maria Lundin Enetjärn

Ålder: 48 år.

Familj: Gift med Jonas Enetjärn från Nyköping. Barnen, Elsa 13 år och Axel 11 år.

Intressen: Teater, dans, bakning, konversationer och att vara vid havet
Läs även min Rioblogg: https://nouw.com/riomaria

Kategorier