Ett massivt svenskt spelunder

Sverige har vuxit fram som en av världens mest framgånsgrika nationer inom tv-spelsbranschen, tillsammans med Tyskland och Nordamerika. En del i den framgångssagan är spelstudion Massive i Malmö, som ägs av franska Ubisoft. Att sätta siffror på framgångarna är inte helt enkelt men som exempel kan tas Massives stora succé Tom Clancy’s The Division från 2016 som bara under sina första fem dagar efter releasen drog in närmare 3,3 miljarder kronor och som fram till i höstas hade spelats av 20 miljoner människor.

I samband med releasen av uppföljaren The Division 2 möter Skånska Dagbladet vd David Polfeldt för en intervju.

– Folk i allmänhet i Sverige förstår inte hur stor svensk spelbransch är. Man pratar om Avicii och hur framgångsrik svensk musik är men det är inte i närheten av hur framgångsrika svenska spel är, säger han.

Vi slår oss ned vid det runda mötesbordet i hans tjänsterum. Ena kortväggen är täckt av en välfylld bokhylla och långsidan är under fönstren täckt av spel och merchandise från bolagets titlar. På skrivbordet står en stor statyett från Avatar, James Camerons film som bildar bas för Massives kommande storspel. Avatar är själva orsaken att man växt ur det stora huset på Drottninggatan och snart ska flytta in i det kvarter på Möllan som man förvärvat och som går under namnet Eden. Exakt när flytten är oklart. “Någon gång under 2019”, heter det.

– Det vet alla som någon gång renoverat hemma att det blir alltid dyrare och tar längre tid än vad man tänkt sig, säger David Polfeldt med ett leende.

Han lyfter fram integration som en starkt bidragande del till de svenska framgångarna i branschen..

– Vi har 48 nationaliteter representerade på Massive och ungefär 40 procent av vår personal är ickesvensk. Förmågan att hitta den talangen, att få dem att flytta hit och att integrera sig. Det är en enormt viktig del i vår framgång och det gäller flera svenska spelstudios.

En annan viktig roll spelas av hem-pc-systemet i början av 90-talet som gjorde att man fick köpa statligt subventionerade datorer.

– Det var en nyckel för nästan alla de studios som startade när vi startade [1997, reds anm]. De startades av personer som var tonåringar när deras föräldrar fick hem-pc. Det var som en adrenalinspruta ut i svenska tonårsrum.

David Polfeldt lyfter också fram den skandinaviska ingenjörstraditionen – framförallt när det gäller det funktionella ingenjörsskap som givit oss produkter som skiftnyckeln, tändstickan, pacemakern och aseptiska förpackningar – i kombination med berättartradition med Astrid Lindgren, Tove Jansson, John Bauer.

– Egentligen är ju spel en kombination av just berättande och ingenjörskonst. Det har visat sig att det konceptet är helt nödvändigt. Det finns länder som är bättre på opera än vi men de kanske inte har samma tradition av funktionell ingenjörskonst. Och tvärt om.

Massive har växt snabbt och växer ännu. När David Polfeldt kom till företaget 2004 hade det 40 anställda. Idag är man fler än 600. Och visst har man haft problem med växtvärk.

– Men det har gått bättre än vad jag trodde. Jag har varit väldigt rädd för den här tillväxten. Man behöver ju inte vara ett geni för att förstå att de kanske förändrar arbetsplatskulturen. Mycket på det som har varit bra med vår kultur har byggt på en ganska nära familjekänsla och en ganska platt struktur. Det är svårare att upprätthålla den kultur som har skapat våra framgångar när man blir större. Men det har inte riktigt blivit så och det har överraskat mig positivt.

Med The Division och den egenutvecklade spelmotorn Snowdrop ser David Polfeldt framför sig att företaget är på väg uppåt ytterligare en nivå på skalan. Men han menar att det viktigaste inte är hur stora man blir utan det man skapar.

– Helt ärligt skulle jag hellre se att vi slutade växa och säga nu är vi tillräckligt många för att göra det vi vill göra, nu fokuserar vi till hundra procent på att bli bättre. Min största oro, både som person och som företagsledare, är stagnation.

– Jag tror att vi behöver vara 700 till 800 i Malmö för att kunna göra det vi vill göra. Redan idag är det så att vi väljer bort massor av möjligheter som egentligen är jättespännande.

David Pofeldt tror inte att Massive kommer att växa sig för stort för Malmö.

– Många av dem som flyttar hit för att jobba hos oss vill till södra Sverige och har rotat sig. Snittåldern är 32 och många har fått barn som växer upp här. Jag tror att det skulle varit helt omöjligt att lämna Malmö idag. Det hade varit mycket lättare att femton år sedan. Då var det bara ogifta personer utan barn som jobbade här och de hade tyckt att det var härligt om någon kom och sa: nu flyttar vi till Barcelona.

”För femton år sedan såg Massive ut som många tror det ser ut idag; det var ett gäng som satt i en källare, åt pizza och drack cola, men det har blivit en extremt professionell bransch som gör mjukvara mer komplex än nästan någonting annat.”

Idag gör Massive spel som tillhör de största i branschen; David Polfeldt skulle gärna se att man i framtiden också gör projekt i det lite mindre formatet.

– Projekt som har ett annat tempo, smak och ton. Om man alltid äter niorättersmiddagar så kan det vara rätt skönt att bara göra en god macka. Och vi gör bara niorättersmiddagar idag.

Han beskriver interaktiv underhållning som den bästa och mest rättvisa formen av underhållning som funnits.

– Vi talar inte om för publiken vad hjälten gör, vi säger: “Nu är det du som är hjälten. Det här handlar om dig och dina val”. Det känner jag att vi inte riktigt har utforskat. Om vi har ett medium som är tillräckligt kraftfullt för att vi ska kunna delegera hjälterollen, vad gör vi av det då? Hur långt vågar vi driva det? Då börjar man prata om något slags samskapande där publiken faktiskt är en av de viktigaste kreatörerna i spelet. Jag tror att spel som mediaform har väldigt mycket kvar att upptäcka. När det gäller musik, litteratur och film så har det gått från att vara bara underhållning har det gått till ett sätt att uttrycka ganska komplexa saker, inte minst ett sätt att kommentera sin samtid eller att uttrycka en hel generations kultur eller behov.

– Jag att spelbranschen är ganska omogen för vi gör ganska enkla saker med ett medium som jag tror är mycket mer kraftfullt än alla andra medieformer. Jag skulle gärna vara med och utforska det.

David Polfeldt beskriver det, med ett skratt, som att han hamnade i branschen av misstag.

– Jag gick på Konstfack och lärde mig det som jag vill kalla ett riktigt arbete: oljemåleri, koppargrafik, akvarell och ackryl. Jag bodde i Stockholm när IT-bubblan höll på att blåsas upp och nästan alla som var något så när i en kreativ bransch, eller hade grafisk kunskap, sögs in. Det var som en virvel med företag som poppade upp varenda vecka, alla hade hur mycket pengar som helst och det hände saker överallt. Jag var inte särskilt intresserad av att göra grafik till hemsidor men jag var väldigt intresserad av samarbetet mellan programmerare och grafiker.

– Någonstans på vägen upptäckte jag att det som var intressant med det här var att berätta sagor, vilket var det jag började med på Konstfack, att illustrera böcker, fast i ett digitalt format.

– Jag har fått vara med när man var två personer som gjorde ett spel, en programmerare och en pixelartist som satt och puttade in pixlar på skärmen, och alla animationer var handgjorda. Att få förmånen att se den branschen växa upp, från det här tvåmannateamet som kunde göra allt till där vi är idag där vi gör ett spel som The Division som spelas av 20 miljoner människor över hela världen och som är fantastiskt sofistikerat om man tittar på mjukvarusidan. Det är en otroligt rolig resa att ha fått se alla stegen däremellan.

Vad skulle du ha frågat dig om du var reportern?

– Det du ska fråga om är jätteenkelt. Det är: “Vilket är det bästa spel du har spelat?” Det man väljer att svara på den frågan säger så mycket om folk i min bransch.

– Det som har varit mest intressant för mig att spela är den japanska spelutvecklaren Fumito Uedas Ico, Shadow of the Colossus och The Last Guardian. De är nog de enda spel jag spelat som utforskar det här området som jag nämnde nyss, där det interaktiva mediet i sig egentligen är mer likt impressionistisk poesi än något annat. De är inte så kommersiella dock, det är ungefär som haiku-dikter; de uppfattas som obegripliga och väldigt konstnärliga. Men någonstans mellan den breda underhållning som vi håller på med och det som Fumito Ueda lyckas göra med mediet, där tror jag att det finns någonting oerhört spännande att göra.