”Åh, vad hon var rolig”

Birgit Nilssons sångteknik är förstås spännande för en sångerska – och när Marianne Mörck i vintras var inbjuden till SVT:s Gokväll för att sitta runt bordet med sina fiktiva gäster var Birgit en av dem hon fantiserade om att ha vid bordet.

– Jag ville titta ned i halsen, hålla i henne när hon andas, veta vad som händer i kroppen. Men det kan man ju inte göra.

Marianne har i däremot noga studerat La Nilsson på videoklipp där hon sjunger.

– Hur hon lägger ut rösten, hur hon lyfter, formar kinderna och går rakt upp med rösten. Det är som en ubåt, som ett rakt rör upp, så går det ut genom pannan. Hon berättade för mig en gång – hon var så lycklig – att hon hade hittat ”hålet i pannan”. Det var på ett hotellrum i Holland när hon höll på att sjunga upp. ”Du förstår, när jag hittade hålet i pannan, då blev jag pånyttfödd. Då kände jag var rösten gick ut.”

Marianne Mörck är utbildad i Göteborg och sjöng i kören på Stora teatern där. När Birgit Nilsson sjöng Turandot vid Scandinaviums invigning var Marianne Mörck med.

– Det var en jätteuppsättning. När Birgit Nilsson sjöng In questa Reggia avbryter dirigenten Sixten Ehrling precis när röret gick ut och det ekar av denna enorma krigsmaskin som hon öppnar. Då slår han av. ”Fru Nilsson, lite mer känsla, lite mer hjärta i det här”, säger han.

– Birgit fick den där örnblicken och gick på sidan ned för denna jättetrappa, hela vägen ner, över scenen och fram till Sixten Ehrling och säger: ”Hjärtat, herr Ehrling? Är det på samma sida som Herr Ehrling har plånboken?” Och så viftade hon runt med släpet och gick upp igen. Vi var 500 i kören som bara tänkte: ”Yes!” Så gör man inte med en primadonna!

En primadonna var La Nilsson givetvis, men hon var också skojfrisk och rolig, vilket många vittnat om.

Marianne Mörck berättar ofta om när hon var på en masterclass med Birgit Nilsson.

– Det var fantastiskt att bara ha henne i rummet. Jag dröjde mig kvar när de andra gått. Det var många som hade frågat mig: ”Marianne, kan inte du ge min dotter sånglektioner?” Jag sa alltid: ”Nej, jag har inte hittat vare sig mig själv eller min eller någon annans röst än. Gå till Karin Mang Habashi eller någon annan som kan”. Men nu på masterclassen frågade jag Birgit: ”Kan du inte bara säga något snabbt, en sånglektion. En snabb, för mig som amatör”. ”Det bästa är att ha är ett stort kranium”, sa hon. Då är det kört, tänkte jag. Sedan sa hon att kraften kommer mycket nerifrån. Det finns sångare som har bälten på sig för att ha stödet på plats. Hon berättade för mig – och hon skrattade mycket när hon berättade: ”När jag skall till en konsert vill ofta jag veta om rösten sitter. Min make var till stor hjälp. Det skulle kollas”. Då tog hon en krona och satte den mellan skinkorna. När hon då andades in, som man gör genom näsan, lyfter upp kinderna och helt fri i halsen så knep hon till i baken och ut kom trumpetklangen, den magiska tonen, från pannan! Kraften kommer bakifrån. Var det så att hon körde ihop skinkorna så mycket så det inte syntes fem öre av kronan, då hade hon rätt sånginställning.

Historien har Marianne Mörck berättat om i 25 år på sina föredrag.

– Men jag brukar säga att jag har en femma, för jag är ju lite större. Det roliga är att folk kommer att testa när de kommer hem ...

Att andra historier om operastjärnan var sanna fick Marianne Mörck själv tillfälle att fråga Birgit Nilsson vid ett tillfälle när hon delade ut ett pris till henne.

– Jag skulle harangera henne med ett diplom från Skånska Akademin där jag satt. Sixten Nordström skulle göra samma sak till Hasse Alfredson. Jag tänkte: ”Herregud, vad ska jag säga till Birgit? Hon har fått allt, kristallvaser, priser och pokaler, diplomer, medaljer och doktorshattar, allt, allt allt”. Så kommer jag från Bunkeflostrand och känner mig hur beige som helst. Hon satt på första bänk, lite så där med hakan och kinderna upp och med förtjusande plirande ögon. Jag hade ett A4-ark i handen. Sixten hade nog tio ark och jag hade några små stolpar. Men jag fick inte fram ett ljud. Arket blev som papyrusbåten Ra, för jag var så svettig i händerna. Så jag vek pappret, lade undan det och gick jag fram och ställde mig, på samma sätt som hon brukar stå, med händerna ihop, för att hålla kraften. Jag härmade henne och sa: ”Kära Birgit!” Och så frågade jag om alla historier jag hade berättat om henne var sanna. Hon sa att hon skulle berätta fler under middagen. Vi satt bredvid varandra. Åh, vad hon var rolig. Då berättade hon alla de historierna, som jag drar. Det var sant det där när hon skulle bli fotograferad i halsen av hovfotografen Lennart Nilsson, som filmat hur ett barn blir till i moderns liv. ”Oh ja, han ringe upp, en mycket vänlig man som presenterade sig artigt och frågade om han fick ta en bild i halsen när jag sjunger ett högt c. Då sa jag aldrig i livet, jag vet allt var den kameran har varit innan”.

Bilden kom på tidningen Life:s förstasida.

Vid bordet efter prisutdelningen satt Marianne och Birgit och berömde såsen.

– Gå ut och fråga köksmästaren, du kanske får sås med dig hem, sa Birgit Nilsson och skrattade hjärtligt.

Det fick Marianne, en stor margarinburk. Lite skämmigt var det.

– Men sagolikt, säger Marianne Mörck.