”Är vi legender?”

Nya albumet Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är det första på sju år, men förnekar sig gör de aldrig. Bandet visade denna kväll att de är precis lika knasiga, aviga och uppskruvade som vanligt. - Är vi legender, undrade sångaren Thomas Öberg inledningsvis till publikens högljudda glädje, och det är klart de är. Ingen annan än bob hund döper en låt till Tinnitus i hjärtat och en massa andra konstifika saker. För är det något alla nog kan vara överens om så är att det att bob hund är både udda och unika. Det är det som är deras mesta styrka. Särskilt i liveformatet glänser de med sina skojiga och dråpliga upptåg. Galenskapen är smittande och lockar till flin vare sig man vill eller inte. Bara på en bob hundkonsert kan man se sångaren sjunga genom en trafikkon eller upprepade gånger slå mikrofonen i en stol för att hålla takten. Tala om att tänja gränserna. Scenshowen är med andra ord inget annat än en lika underhållande som tempofylld upplevelse av det smått underliga slaget. Rent musikaliskt är jag dock inte riktigt lika såld. I längden blir det stirriga och störiga anslaget bara för mycket i mina öron. Sisådär en halvtimme är deras skruvade odefinierade indieövningar kul och upplyftande, men därefter är jag benägen att tröttna. Jag vet, jag bryter ett stort tabu här. Inte kan man väl drista sig att inte hylla det här bandet villkorslöst? Jo, det kan man. Det här är nämligen inte riktigt min kopp av te även om både Bli aldrig som oss, bli värre med tillhörande lustiga syntljud och Hörlurar fick mig att lägga upp mitt mest fåniga leende. Fast självklart var det här ännu en höjdarkonsert för alla som någonsin hyst minsta kärlek till bandet. Sextetten är rent allmänt i fin knasig och inspirerad form, och Thomas Öberg är givietvis en frontfigur som ingen annan, och det är enbart positivt menat.