Årets bästa filmer

Så var det dags igen att damma av minnenas filmarkiv och konfrontera tunga draman mot häftiga actionrullar och skrattretande komedier. De fyrstjärniga filmerna har varit relativt många och de trestjärniga ännu fler. Lyckligtvis har vi skonats från alltför många enstjärniga men å andra sidan har marknaden inte heller rosats av någon mångfalld av femstjärniga heller. Här är hur som helst tre filmer som bitit sig fast i mitt minne från filmåret som gått och som jag upplever står sig även om det finns en handfull till som faller på målfoto.Skyfall Är på något sätt raka rör mellan Sean Connery och Daniel Craig som dubbel-nollan James Bond. Borta är alla reservhelgon, vickande fotomodeller och tjänstlediga Shakespeare-tolkare och vi har fått en Bond som kör sitt eget lopp och inte blickar på hur det en gång var och försöker återupprepa det. Spännande, rolig, infallsrik och dialogstak action som ger utrymme även för omgivningen (Judy Dench går hädan med äran och det tackar vi manuset för) där bland andra blågule Ola Rapace fick tillfälle att glänsa. "Casino Royale" gav mersmak på vad vår tids 007 kunde serva oss med men det verkade som om förhoppningarna skulle komma på skam med "Quantum Of Solace" som mest flirtade med en kravlös actionpublik. "Skyfall" höll med råge vad "Casino Royale" lovade.My week with MarilynGav mig den där nostalgiska kick jag då och då behöver för att kunna backa bandet till stjärnornas Hollywood och guldåldern på 1950-talet. Michelle Williams återskapar bilden av en Monroe på kollisionskurs med sig själv och hur hon mitt i sin psykiska och även fysiska tillstånd skulle tillfredställa den egotrippade och krävande Sir Laurence Olivier i hans film "Prinsen och balettflickan". Kenneth Branagh är likaledes lysande som Olivier och så är Julia Ormond som Vivien Leigh på väg in i en gryende sjukdom som till slut skulle ta hennes liv.Palme och Call girlFilmerna får dela på tredje platsen eftersom bägge låter oss vandra tillbaka till en annan högst intressant tidsepok och ger en ny generation möjlighet att få ta del av intressanta människor och händelser som ger eko än i dag. Den första filmen är en mycket sansad och i mitt tycke tämligen neutral Palme-historik som blandar och ger av hans politik och överlåter åt åskådaren att själv värdera och nyansera. Den andra har ju mest kommit på tapeten därför att familjen nu har stämt filmmakarna för att statsministern i filmen skulle vara identisk med Palme (villket han ju helt klar är). Något som de menar är förtal av en död person som inte kan försvara sig. Filmen är högst underhållande och välspelad och den som ger sig tid att kolla alla fakta och skriverier från den tid det begav sig kommer nog till samma slutsats som professor GW att inga konkreta bevis förelåg att varken han eller Fälldin skulle ha syndat med minderåriga. Extra reklam har ju filmen fått hur som helst för så brukar det ju bli när stämningarna haglar.