Både lekfullt och allvarligt

24:e deckare om kriminalintendent Andy Dalziel. Under jorden i Villette är Ingrid Hedströms tredje deckare om den belgiske undersökningsdomaren Martine Poirot. Men den brittiska nestorn och den svenska nykomlingen förenas definitivt i sin förmåga kombinera det litterärt lekfulla med djupaste allvar. Redan ett par sidor in i Ingrid Hedströms Under jorden i Villette (Alfabeta 12/3) slår jag mig till ro och njuter. Det är som att befinna sig i tonårens Maria Lang-mysrys igen – spetsat med en rejäl dos aktualitet. Hedströms huvudperson, Martine Poirot, har naturligtvis inte fått efternamnet Poirot utan orsak. Kärlek till Agatha Christie och den klassiska pusseldeckaren genomsyrar Hedströms deckare och att associationerna denna gång går mer till Lang än Christie beror på att en del av handlingen i utspelas i klassisk svensk pusseldeckarmiljö – gruvorten Hanaberget i Bergslagen som har allt från ett färgstarkt persongalleri till olösta mysterier i det förgångna. Att en biperson dessutom är professor i svensk medeltidshistoria och heter Einar Bure gör förstås sitt till… En suspekt fransk affärsman vid namn Stéphane Berger har köpt upp Villettes krisdrabbade stålföretag Forvil och är nu intresserad av att köpa Hanabergets nedläggningshotade järnverk. När en ung journalist som grävt i Bergers affärer hittas mördad i en malmpråm i närheten av Villette hamnar utredningen hos Martine Poirot och eftersom hennes svenskättade man Thomas befinner sig hos sin sjuka mormor i Hanaberget tar mordutredningen en omväg om Sverige. och någonstans verkar allt ont ha sitt ursprung i en tragisk gruvolycka i Villette 1956. Maria Lang och Agatha Christie är definitivt inte den enda inspirationskällorna för den uppfinningsrika Ingrid Hedström. Precis som i sin förra bok lånar hon även från teaterns värld och Macbeths häxor och deras spådomar är suggestiva inslag i den ruggiga handlingen. Det här är en litterär värld att njuta av men samtidigt låter Hedström aldrig lekfullhetene ta överhanden. Liksom i sina tidigare böcker har hon en verklighetsanknuten historia att berätta. Denna gång sätter hon fokus på hur gruvindustrin i så väl Belgien som Sverige dragit nytta av arbetskraft från fattiga och krigshärjade länder. Ingrid Hedström var både annorlunda och bra i deckardebut Lärarinnan i Villette. Och hon blir bara bättre och bättre. I Reginald Hills förra deckare, Döden löser alla problem, stod Jane Austens oavslutade roman Sandiston som modell för en charmig historia om makaber ond bråd död i en engelsk kuststad dit Hills huvudperson Andy Dalziel kommit för att vila upp sig efter att han skadats i ett bomb-attentat. I Dödsmässa (Minotaur 1/3) är Andy Dalziel tillbaka på jobbet igen och desperat angelägen om att återta den auktoritet han möjligen förlorat genom sin sjukskrivning. När en gammal poliskollega ringer och ber om inofficiell hjälp 8.10 en söndag morgon agerar han därför snabbt och kanske inte helt genomtänkt. En historia som egentligen startade med en internutredning och en försvunnen polis många år tidigare får nu sin upplösning innan nästa dygn tar vid. Under 16 intensiva timmar konfronteras Dalziel, hans kollegor och vi läsare med bland annat ett gangsterpar i bästa Bonnie- och Clydestil, en klurig gangsterboss vars son gör politikerkarriär och en skandaljournalist som vädrar scoop. Dödsmässa är kriminalaction i ett riktigt svettigt tempo men det är också en berättelse med tankeväckande nyanser i såväl personporträtt som den oväntade upplösningen.