Barndom med högt pris
Under 80-talets mitt och slut förekom niobarnsmamman och författare av Barnaboken, Anna Wahlgren ofta i media, helst flankerad av hela, härliga, välartade barnaskaran och hon kom att betraktas som hela Sveriges barnuppfostringsexpert. Men bakom kulisserna var bilden en helt annan, åtminstone enligt dottern Felicia Feldt, som i sin debutroman Felicia försvann skrivit om sin upplevelse av barndomen.
Det hon beskriver är en uppväxt präglad av otrygghet, där spriten var ständigt närvarande. Hon berättar om en mamma som tidvis försvann flera dagar och lämnade de yngsta barnen i händerna på de lite äldre syskonen, om en sexuell gränslöshet där mammas suparkompisar gjorde framstötar mot Felicia och hennes systrar och om hur barnuppfostringsexpertens teorier om familjen som en flock omsattes till ren och skär psykisk misshandel.
Den som kritiserade mamma eller vägrade inrätta sig i ledet, le för pressfotografernas kameror och ställa upp som levande reklampelare för Barnabokens metoder, hade avsagt sig sin plats och blev helt enkelt utfryst.
Födelsedagen var årets höjdpunkt, en dag då barnen slapp sina sysslor, fick be sina syskon om nästan vad som helst och fick välja sin favoriträtt till middag. Men för att riktigt kunna uppskatta denna lyx föregicks födelsedagen alltid av en mobbningsdag. Dagen innan Felicia ska fylla nio fick hon skura köksgolvet, alla köksluckor, rengöra spisen, ugnen och badrummet och fick inte sitta med vid middagsbordet. Istället serverades hon ett kallt, kokt fiskhuvud på sitt rum. Lägg till detta ständiga uppbrott, med allt vad det innebär. Från det att Felicia föddes till hon fyllde 18 flyttade familjen 19 gånger!
De senaste åren har vi sett en rad uppväxtskildringar, som starkt avviker från Bullerbyidyllen, i litteraturen. Men där exempelvis Åsa Linderborg, Alexander Schulman och Hanna Hellqvist beskriver sina oortodoxa uppväxter med värme ger Felicia Feldt sin mamma inga försonande drag. Hon bara matar på med smärtsamma minnen, korta ögonblicksbilder skrivna i presens, huller om buller som minnen gärna är när de poppar upp i huvudet. Men trots att boken inte följer någon kronologisk ordning blir det aldrig rörigt. Här hörs heller inga smetiga stråkar, som signalerar att nu är det dags att bli berörd, när man läser. Det gör texten bara ännu starkare.
Hur sant är då det Felicia Feldt skriver? Det är ju bara åklagarsidan som fått lägga fram sin sak och inga syskon har skyndat till för att bekräfta bilden. Går det ens att avgöra, rent objektivt?Minnen kan aldrig tas för absoluta sanningar, men för Felicia är skildringen sann. Precis så här har hon upplevt sin barndom och hon har också fått betala ett högt pris som vuxen, i form av depressioner, egna spruckna förhållanden och en svårighet i att lita på folk.
Och alldeles oavsett hennes syfte med boken torde hon ha skjutit Anna Wahlgrens trovärdighet som barnexpert i sank.Tyvärr är det alldeles för många barn som far illa under sin uppväxt och som av lojalitet till föräldrarna lägger skulden på sig själva. Kanske kan "Felicia försvann" vara ett stöd för dem att våga prata om vad de upplevt och få dem att känna att de inte är ensamma. Och kanske väljer de att göra som Felicia för att må bättre – vägra försonas. Vi väljer inte våra föräldrar, men möjligheten att välja bort dem om de skadar oss måste stå var och en fritt.
