Berikande bild av nanornas skapare
Med utställningen "Hon – En katedral" som Pontus Hultén visade på Moderna Museet i Stockholm 1966 spreds Niki de Saint Phalles namn över världen. Pryda utställningsbesökare skyggade inför tanken på att enda vägen in till utställningen gick genom den färgglada jättekvinnans sköte. Allt på henne var gigantiskt. Utom huvudet. Det var jättelitet. Kanske en känga till 1960-talets alltjämt patriarkaliska samhälle där kvinnan var reducerad till ett tämligen hjärnbefriat sexobjekt och en barnaföderska.
Under Pontus Hulténs tid som chef för Moderna Museet fogades många verk av Niki de Saint Phalle till museets växande samlingar och än fler tillkom som donationer av konstnären. Och det är de samlingarna som nu, kompletterade med vissa inlån, kommit till Malmö. Stockholmsutställningens färgglada "nanor" påminde inte så litet om Picassos klassicistisk/surrealistiska badnymfer från det sena 1920-talet, där de viktlösa dansade genom salarna. De kom omedelbart att uppfattas som den trådsmala konstnärens frodiga alter ego: lyckliga, frigjorda, emanciperade. Med tiden kom den bilden av Niki de Saint Phalle att cementeras i rader av offentliga utsmyckningar och inte minst i Tarotparken i södra Toscana.
Utställningen i Malmö går bakom dessa glättade och lekfulla kulisser och visar en annan och mörkare sida av konstnären och hennes konstnärskap. En oerhört viktig introduktion ges i den 1 timme och 24 minuter långa filmen "Daddy" som hon tillsammans med filmaren Peter Whitehead spelade in 1973. I fokus står mycket riktigt pappan, fadern som utnyttjade henne sexuellt och gav henne trauman som hon kämpade ett helt konstnärsliv med att bearbeta. Filmen är smärtsamt berörande. Den illustrerar Niki de Saint Phalles våndor och frustrationer, hennes hat mot pappan, patriarkatet, den skenheliga kyrkan som genom att blunda legaliserat och konserverat förtrycket och kvinnosynen. Filmen föregås i starkt komprimerad form av sagoboken "The Devouring Mothers" (De förtärande mödrarna) från 1972. I den tecknar hon fadern som en otäck fästing, ett av de småmonster som i den av henne djupt beundrade Hieronymus Boschs konst var symboler för ondskan.
Niki de Saint Phalle lämnade man och barn och tog steget in i konstnärskapet 1960. Det var nästan tio år innan vänstervågen och studentrevolutionerna drog över världen, "befriade" kvinnan, bejakade sexualiteten och demonstrerade mot krig och politisk terror. Vid sidan av filmen och minnesglimtar från "Hon"-utställningen är "King Kong" från 1962 utställningens huvudnummer. Initierad av Kubakrisen är det en jätterelief i blandteknik, ett tidsdokument som är både personligt och allmängiltigt. Här finns himmel och underjord, monster och en gråtande sol, "dödsmasker" av tidens makthavare, lekande barn och en kvinna som föder, skyskrapor och blommor – en existentiell bild av världen/livet och dess mångfald, men också en värld som Nike de Saint Phalle tappat tron på. Den "blöder" av svärta som exploderat med hjälp av den skjutmålningsteknik som hon – illustrerat i filmen – utvecklade närmast som ett terapeutiskt botemedel mot sin ångest.
Den födande kvinnan återkommer två år senare i reliefen "Rosa födelse" – en kvinna komponerad av spindlar och pantrar och flygplan och fåglar och dockor och blommor. Kvinnan som Urmodern, "gudinnan" i utställningstiteln. Men Niki de Saint Phalle är också "flickan" som oförstående tittar in i de vuxnas värld. Som utnyttjad, nedtystad, fylls av inre demoner, av "monster" som marterar henne men som också lånar sitt ansikte till allt som är ont i världen.
Med utställningen som öppnar i helgen berikas och fördjupas bilden av Niki de Saint Phalle. Kuratorn Joa Ljungberg har gjort ett mer än berömvärt jättejobb när hon nu demaskerat den gladlynta Nana-figuren och visar att glädjen i Niki de Saint Phalles konst mest tjänat som en täckmantel för existentiella tvivel, sorg, vrede och smärta.
