Berörande men väl övertydlig roman

Nu blir det lite, lite, lite spoiler här, men eftersom man bara behöver läsa 30 av bokens (till ytan ovanligt små) sidor innan det hela uppdagas, plus att bokens titel pekar i en ganska tydlig riktning, tänker jag ta mig den friheten.

Ingmar, pensionerad teaterregissör och änkling, kan få det att börja regna. Han vrider på en vattenkran bakom sin vedbod, och fram strömmar inte bara vatten i den till kranen kopplade slangen, utan även regn från himlen.

Denna magiska regnkran utgör själva grundbulten i Jonas Karlsson nya roman Regnmannen, det nav kring vilket historien kretsar, men betydligt fler ingredienser bidrar till anrättningens smak.

Hit hör Ingmars förlust av hustrun Inger något år tidigare, och hans kamp för att återfå en balans och en känsla av mening i tillvaron, liksom den tämligen komplicerade relationen till den sedan länge vuxne sonen Erik (i hög grad berättad utifrån den senares perspektiv).

Dessutom brottas Ingmar med den bitterhet som föddes ur det snöpliga slutet på hans yrkeskarriär, där ett i hans tycke genialiskt konstnärligt grepp på Harry Martinssons Aniara föll ungefär så platt som ett konstnärligt grepp kan falla, och en allmän känsla av att ha investerat alltför mycket kraft i jobbet (och för lite i familjen).

Jonas Karlsson slänger även ner en näve karikerad byråkrati, av samma slag som han bjöd på i romanen God jul (2013), gestaltad av ett av svårartad torka frustrerat kommunalråd som inte skyr särskilt många medel när hon får nys om Ingmars fantastiska kran.

Det hela utmynnar i en anrättning med både förtjänster och svagheter. Till att börja med är förstås själva idén om kranen fruktansvärt bra.

Att, av en ren slump, hitta en grej som ger en möjlighet att leka Gud. Vad får det för konsekvenser för en tämligen genomsnittlig gubbe i ett tämligen genomsnittligt villaområde? Jonas Karlsson griper sig an frågeställningen med sin sedvanligt korthuggna och stillsamt humoristiska prosa, och låter den anta tilltalande absurda proportioner.

Det blir burleskeri på farsens gräns i intrigen med kommunalrådet, och i interaktionen med Ingmars knasiga grannar, men Jonas Karlsson är bekväm i sin egen humor och rattar skutan på rätt sida buskisen.

Vad skildringen av Ingmars sorg efter hustrun beträffar, och det tafatta närmandet till sonen, blir det stundtals lite väl explicit när Karlsson inte riktigt litar på sin läsare utan tror sig vara tvungen att hemfalla åt på-näsan-skrivning av sådant som hade vunnit på att få förbli outtalade subtiliteter.

Det är synd, för i grund och botten gillar man både Ingmar och sonen, och engageras i deras resa mot den eleganta upplösningen på bokens allra sista sida. För även om själva regnbiten av intrigen tyvärr aldrig får någon särdeles sofistikerad upplösning så får relationsbiten det.

Elegant, som sagt, och berörande. Vilket är ungefär vad jag törs skriva, utan att verkligen riskera att spoila denna snabblästa men läsvärda lilla bagatell vars tema (mänsklig påverkan av klimatet) ju faktiskt i grunden är allt annat än bagatellartat.