Vi känner alla till den bibliska berättelsen om syndafallet. Om hur Eva och Adam vid tidernas begynnelse, trots Guds uttryckliga förbud, åt en frukt från kunskapens träd och därigenom ådrog sig en rad ganska hemska straff så som dödlighet, smärtsamma födslar och förvisning från Edens lustgård. Om hur Gud kom på deras svek för att de sprang och gömde sig när han kom, för att de nu besatt kunskap om att de var nakna och att detta tillstånd var något att skämmas över. Att visa upp sitt kön! Skandalöst!

Något liknande händer när Liv Strömquist förser oss med sin Kunskapens frukt. Likt den bibliska ormen lurar hennes seriealbum i oss kunskap om det som brukar kallas “det kvinnliga könsorganet”. Men den här gången är det inte kunskapen som är behäftad med skam, utan bristen på den.Bristen på kunskap hos olika män som genom tiderna försökt förklara denna märkliga företeelse. Som ledarna för häxprocesserna som misstog klitoris för djävulsmärken, eller John Harvey Kellogg, som förutom att uppfinna frukostflingor också “kom på” att kvinnlig livmodercancer orsakades av onani och bäst botades genom applicering av ren karbolsyra på klitoris.Bristen på kunskap hos alla de som inte förstått vilket omfattande organ klitoris utgör. Bristen på kunskap som leder till att kvinnor går runt i år med sjukdomen vestibulit utan att förstå eller få hjälp. Bristen på kunskap om tidigare kulturers betydligt mer avslappnade inställning till både könsorgan och mens.

Listan kan göras lång men kontentan är förstås att Strömquist i sitt senaste album fortsätter på den väg hon redan börjat staka ut för sig själv som folkbildare i en skicklig och humoristisk serietecknares kläder. Kunskapens frukt är ett gediget arbete som använder såväl grekisk mytologi och den idéhistoriska utvecklingen i Europa, som reklam för mensskydd och blygdläppsförminskningar för att pedagogiskt peka på brister i vårt samhälle.

En av albumets viktiga poänger är att hur vi talar om saker också påverkar hur vi upplever dem. Kallar vi det kvinnliga könsorganet för ”hålet” får det också märkliga konnotationer. Men när Strömquist visar att det är problematiskt att kalla det för vagina, eftersom ordet rent tekniskt bara syftar på just själva hålet, och istället slår ett slag för vulva, drar min språksyn öronen åt sig.Språket är trots allt förändeligt, och dess betydelse ligger i hur det används. Om ordet vagina idag, som faktiskt tycks vara fallet, i första hand används som en synonym till just vulva är det kanske trots allt bättre att uppmuntra den utvecklingen. På så vis får vi ju faktiskt också fler ord att variera oss med när vi hädanefter säger: “Jag har läst Kunskapens frukt och vet nu att min vulva/vagina/fitta/snippa inte är någonting att skämmas över”