Dikt som fungerar som minnet gör

Vissa dikter vill få oss att minnas. Den egna levda erfarenheten, eller ett samhälles gemensamma historia. Iman Mohammeds debutdiktsamling Bakom trädet ryggar vill både ock – den visar att det egentligen inte finns någon konflikt mellan det allmänna och det enskilda i poesin.

Dikten tycks grundad i minnet av en brutal konflikt, kanske ett krig. Våldsamma bilder flätas in i dikternas i övrigt metaforiska och symboltunga väv. Som i den första dikten, vars rader upprättar ett spänningsfält mellan liv och död, människa och natur, våld och skönhet:

”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna:

hortensian, ambraträden, hibiskusen, dahlian.”

Samtidigt ger diktsamlingens struktur mig en känsla av att det är såhär minnen fungerar, diktens, Mohammeds, mina egna. En bild får betydelse genom att den rör sig genom olika tidsskikt, känslor kopplade till bilden binder den samman:

”Simmar i floden där smycken kastades, kastade mitt hjärta i vattnet,

Simmar intill krossad kärlek, kasta hjärtat på min rygg, den klamrar sig

Fast på axlarna, kastar mig i vattnet, tändstickan kastas i flaskan.”

Mohammed kriver att dikten ”Vill inuti den tid jag ser mig själv röra vid”. Hon fångar därmed hur minnet inte enbart är en tankens eller känslans process, utan också något taktilt. Det är så, som kroppens minne, jag förstår diktens många inslagen av klädesplagg och hår: minnet är ett vidrörande vid det som en gång fanns nära huden. De många våldsamma minnena har blivit en del av kroppen, på samma sätt som andras kroppar återskapar minnen i dikten.

Tanken går till en diktare som Paul Celan. Bildspråket i hans dikter skapar en skärningspunkt mellan dåtid och nutid på samma sätt som Mohammeds dikter. I Bakom trädet ryggar upprättas ett rum som innefattar både den som minns och den situation som minnet uppstår i. I Mohammeds diktsvit slår de enskilda minnena därför an vid något djupt gemensamt. Vi minns våra liv i brottstycken och vi söker efter den mening som ska ge dem form. Ofta upptäcker vi att vi minns den enskilda situationen på olika sätt. Det kan vara berikande, men också upprörande. Det fina med dikten är att den kan föra samman olika minnen i en röst, precis som Mohammed skriver i följande rader:

”Det är ett rop med fyra röster tätt komponerat till en enda.”

Dikten som rop. Det är en vacker bild att hålla fast vid.