En kroppskultur väl värd att lära känna

Låt oss ta 1800-talet som exempel. Som genusvetaren och historikern David Tjeder har visat i sin avhandling om 1800-talets manlighetsideal var de i högsta grad föränderliga. Vid seklets början betraktades undergiven tilltro till Guds försyn som höjden av manlighet, vid mitten av seklet hade den blivit ett uttryck för motsatsen.Att klä sig i tjusiga kläder var fullt förenligt med maskulinitet fram till seklets mitt – efter ca 1860 blev denna fåfänga istället kategoriserad som klart omanlig. Trots dessa disparata synsätt på hur manligheten skulle definieras var dock ett alltid säkert – manligheten befann sig i kris.

Att denna diskussion fortfarande är aktuell så här 200 år senare kan förstås kännas lite tröstlöst. Därför suckade jag också lite för mig själv när jag upptäckte att Henrik Bromander beslutat sig för att lägga det socialrealistiska serietecknandet åt sidan en stund för att skriva en romansvit i tre delar om just maskulinitet. Men sedan tänkte jag ett varv till. Att försöka kartlägga och förstå vår förståelse av maskulinitet är förstås inte detsamma som att peka ut en manlighetskris. Tvärt om är det kanske just vad som krävs för att vi så småningom ska kunna kasta av oss det här våta täcket av ältande?

Så var tar då en sådan romansvit sin utgångspunkt? Tja, det är ju svårt att tänka sig något mer maskulint än testosteron. Och var finner man det i sin renaste form – jo, i det derivat som kallas anabola steroider. Utgångspunkten för den första romanen, Riv alla tempel, är en värld som svämmar över av sådana preparat. En värld där muskler på tillväxt kräver extra skjuts för att nå nya höjder. En värld av kroppsbyggande. Ingången till den världen heter Johan. En ung kille som efter åratal av att ha mobbats brutalt för sin fetma bestämmer sig för att omvandla sin kropp, bygga upp den till “en rustning”. Via gymmet i hemstaden Nyköping kommer han så småningom i kontakt med både likasinnade män och ryska steroider, ryssfemmor, och därifrån fortsätter hans liv i en stigande (eller, beroende på perspektiv – brutalt fallande) kurva.

Bilderna av den maskulina gemenskap som målas upp ligger ofta i linje med mina egna fördomar. De osäkra pojkarna som gömmer sig bakom sina stora muskler. Män som har svårt att sätta ord på sina känslor, släppa andra nära, se bortom sig själva och sina egna behov. Ideal som kräver konsensus, där ett ifrågasättande blir oförenligt med fortsatt deltagande i gruppgemenskapen.Samhällets marginaler som sluttande plan, där ett insteg blott kan leda utför. Romanen blir på så vis inte så mycket en nyansering som en kartläggning. För en läsare som mig som inte har någon egen erfarenhet av den världen är det svårt att avgöra hur skalenlig denna kartläggning är. Att den däremot är väl underbyggd, exempelvis genom nogsamma redogörelser för hur de olika preparaten fungerar (liksom deras biverkningar) är odiskutabelt.Och även om språket i romanen är mer funktionellt än fantasifullt (tänk Snabba cash utan slanguttrycken) är Bromander exceptionellt bra på att måla fram en kroppslighet som är så verklig att den nästan går att vidröra. En kroppslighet i en kroppskultur jag inte är van vid att närma mig, och just därför så glad att få lära känna.