En skräckinjangande dubbelnatur

Med tiden har jag sett Dr Jekyll och Mr Hyde i otaliga filmversioner, ja, till och med som tecknad film och så har jag förstås läst boken ett antal gånger. Det sägs att Robert Louis Stevenson fick uppslaget till sin historia från en dröm där den otäcke Mr Hyde visade sig för honom. Det blev en rätt kort men förtätad berättelse om hur den trevlige och populäre läkaren Dr Jekyll genom experiment lyckas uppfinna en personlighetsförändrande drog som förvandlar honom till Mr Hyde, ett slags renodlat ond person.

Barndomens genuina skräckupplevelse satte outplånliga spår i minnet. Och när jag någon gång i de tidiga tonåren såg filmen Dr Jekyll och Mr Hyde från 1941, med Spencer Tracy och Ingrid Bergman i huvudrollerna, så förnyades fascinationen. Med tiden kom jag även att läsa boken, först i svensk översättning och sedan på engelska. Och fler filmupplevelser lades ovanpå detta. Därtill ett otal variationer på Stevensons originalhistoria. En del av dem av komisk karaktär, som "Dr Jäkel och Mr Hyde" från 1963 där den amerikanske komikern Jerry Lewis regisserade, skrev manus och spelade en töntig och hånad kemilärare som uppfinner en magisk dryck. Drycken förvandlar honom inte till ett monster utan till en oemotståndligt stilig man med magnetisk dragningskraft på det motsatta könet. Och yngre personer har säkert sett "Den galna professorn" med Eddie Murphy i huvudrollen.

Men när Dr Jekyll och Mr Hyde under en tid på allvar kom in i mitt liv så var det skräcken som var i fokus. Det var 1994 som jag fick en förfrågan från Malmö dramatiska teater om att skriva en pjäs baserad på Stevensons roman. Därför kom jag det året att sysselsätta mig intensivt med den gode doktorn och hans ondskefulla alter ego. Jag fick också möjlighet att se om flera av de klassiska filmatiseringarna. Jag läste också allt jag kom över om Stevensons roman. Intressant nog upptäckte jag att Stevenson samtidigt som han skrev sin roman i brev till sina vänner förutsåg att ondskan snart skulle börja härja på Londons bakgator. Stevensons roman kom ut 1886. Ett par år senare dök Jack the Ripper upp. Vid det här laget finns det över hundra teorier om vem Jack the Ripper egentligen var, men en sak är säker, han framstår som ett slags Jekyll-Hyde-gestalt.

I vår tid har mord och våld blivit något som möter oss dagligen i medierna och ibland förbluffas vi över mördare som levt dubbelliv och hur till synes respektabla eller harmlösa personer visat sig kapabla till grova våldsbrott. Även där är det ofta fråga om ett slags Jekyll-Hyde-problematik även om det inte nödvändigtvis är någon drog med i bilden. Annars är det en annan aspekt av det hela. Hur vissa droger kan förändra en personlighet i grunden och locka fram aggressivitet och våldsimpulser.

Det var 1995 som min version "Jekyll+Hyde" hade premiär på Hipp i Malmö. För regin svarade Hilda Hellwig och huvudrollen spelades av Christian Fex som på ett fenomenalt vis genomförde förvandlingsnumren. Pjäsen fick likväl ett blandat mottagande och någon succé var det inte tal om. Jag gav mig ett år senare in på ett nytt projekt, "Hydemaskinen", tillsammans med Johan Celander. Då försökte vi tillsammans skriva en uppdaterad postmodern skräckkomedi om dubbelnaturer i en tv-studio. Den hade premiär på Stockholms stadsteater 1997. Affischen för vår pjäs hade först gjort skandal och stoppats av moralens väktare. Föreställningen blev sedan ett totalfiasko. Jag borde därmed ha varit helt klar med både Jekyll och Hyde. Men hur det än är så förblir denna dubbelnatur en ständig följeslagare. Fiktiv. Som tur är.