En, två, flera terrorister?

Är serieskytten Peter Mangs och barnamördaren Anders Behring Breivik uttryck för en tendens, bara två av huvudena på en hydra, som kommer att fortsätta växa och få alltfler ansikten? Är det sådana tider vi lever i, där våldet och hatet ökar och vi därför måste för det första vänja oss vid tanken på terrorister av den här typen och för det andra rusta oss för det som samhälle? Frågan har diskuterats ett flertal gånger på denna ledarsida, men är åter aktuell i och med rättegången mot Peter Mangs, som får extra tyngd på grund att det sker mot bakgrund av processen mot Anders Behring Breivik i Oslo. Förhållningssättet är beroende på vad man anser om saken, så frågan är oerhört viktig. Men det finns egentligen ganska små likheter mellan Mangs och Breivik förutom just främlingsfientligheten. Dock att det är oklart i Mangs fall i hur hög utsträckning detta varit motivet, om han befinns skyldig till brotten. Det har i alla fall troligtvis inte varit hela motivet för honom. Ingen av dem är, trots Breiviks vanföreställningar, del i något större nätverk av likasinnade. Mangs är förtegen om sina motiv på ett sätt som gör att vi kanske aldrig får veta hela sanningen. Om man blickar tillbaka har historien tråkigt nog med jämna mellanrum haft ensamma galningar som agerat ut, ofta mot en grupp som gärningsmannen anser vara skadlig för samhället enligt sin egen förvridet konspiratoriska hjärna. Men mer sällan har dessa personer varit uttryck för en tendens eller rörelse, vilket är värt att tänka på. Författaren Anna-Lena Lodenius, som skrivit böcker om högerextremism, skriver i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt att hon inte tror det rör sig om en tendens eller en förändring i samhällsklimatet. Det finns för få kopplingar mellan gärningsmännen och det har skett vid för få tillfällen (en är redan en tragedi, men för att det ska ses som en tendens måste ett mönster framträda.) Men varför inte ta det säkra före det osäkra och kalla det en tendens som vi måste rusta oss mot? Det första problemet är att det förmodligen inte är sant. Ett annat dilemma är att syftet med terrorism är terror. Om vi som samhälle inte har mycket starka skäl att känna oss utsatta för det så bör vi i så hög grad som möjligt undvika att gå med på att känna oss terroriserade. Om vi på grund av skräck rustar oss för ett våldsamt ock extremistiskt samhälle finns det en reell risk att samhällsklimatet rör sig i den riktning som vi fruktar, som en självuppfyllande profetia. Det kan vara värt att betänka att den amerikanske psykologen Steven Pinker i sin omtalade bok "The better angels of our nature" skriver om hur toleransen för våld har minskat så radikalt att vi ser en extrem våldshändelse som oerhört chockerande. Det är ironiskt nog en genväg för en potentiell terrorist: att få den våldshatande människan att känna skräck är inte så svårt i ett sådant samhälle. Men innan vi vet säkert, baserat inte på rädsla utan logisk slutledningsförmåga, att en skugga har fallit över vårt samhälle, bör vi nog i så liten grad som möjligt spela terroristerna i händerna. Att det överhuvudtaget kan komma på fråga att rösta in nynazister i ett europeiskt parlament är en tendens, en som skapats av ekonomisk nedgång och nöd i ett land som inte skött sina finanser. En eller till och med två mördare och terrorister är det eventuellt inte och bör därför inte tillmätas den betydelsen förrän vi vet säkert. Extremisterna Mangs och Breivik är utomordentligt farliga. Men på vilket sätt? Låt oss bevara lugnet när vi besvarar frågan. Martina Jarminder