Ett talande lejon, Wittgenstein II
Wittgenstein om språk. "Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det." Wittgensteins ord handlar inte om rytandets fonetik, om lejonens svåra ordförråd eller liknande. Nej, hans roliga mening säger att vi, som varande människor, inte kan delta i lejonens språkspel. I deras meningsfulla utbyte av ordvävar om zebror, lukter, honor, utsikten över savannen. Utsagda med en eller annan morrning, men kopplad till tusen innebörder. Vi saknar lejonens sammanhang, vi lever inte lejonens värld. Redan i översättningen från andra språk och kulturer nuddar man detta problem. ”Vissa ord har andra laddningar, en mamma är något annat i Kina än i Sverige”, säger poeten Li Li i en intervju, ”en mamma är okränkbar, en osjälvisk varelse som har uppoffrat sig, en person som det är omöjligt att klandra”. Hur översätter man då ordet? ”Ett ords betydelse är dess användning i språket” säger Wittgenstein i sin teori om språkspelet. Språk är liv och värld, en komplicerad väv av ord och handlingar. I diktsamlingen ”Meningen” komplicerar Thomas Tidholm detta med en mörk sida: ”Språket vecklar ut en nattsida,/ man vet inte alltid varifrån det kommer/ bara att det är bakifrån ….ord saknas/ i det spelet”. Ibland tänker jag mig Wittgenstein som en språkets moderne kosmolog, en som nuddar vid tillvarons yttersta men som sällan har någon tröst att ge. Tidholm är kanske mer hoppfull: ”Det abstrakta och det konkreta möts/ någonstans långt inne i ord/ i en daggpunkt där båda faller ut/ och kanske någon gång/ åt samma håll”.
