Finns det rösträtt i rymden?

Inom fantastiken kan upphovspersonen bygga upp en ny värld från grunden. Det är kanske naturligt att det sällan blir realpolitik av det. Det är enklare att uppfinna en enväldig kung eller mystiskt imperium grundat av utomjordingar än att konstruera ett flerpartisystem där man tjafsar om skattesatser. Det är ganska rörigt att ha det så, som vi är väl medvetna om under valveckan.

Ursula K LeGuin menar i sitt förord till romanen Mörkrets vänstra hand att science fiction ofta är ett tankeexperiment, men också att det egentligen är omöjligt att beskriva något annat än författarens egen samtid.

Fiktiva världars politiska liv är inte sällan en kombination av element ur samtida politik plus ett dystopiskt eller utopiskt element, kanske beroende på vad författaren fruktar eller hoppas ska ske.

I bok- och tv-serien The Expanse (som kan ses på Netflix) ligger vi ungefär trehundra år fram i tiden.

På den överbefolkade jorden lever de flesta på medborgarlön och endast de bäst lämpade får läsa på universitetet och gå vidare till en karriär. Medborgarlönen är inte ett sätt för slackern att slippa arbeta: arbetet är ett privilegium, inte ett beting.

Star Trek är ett av de få världsbyggen som är omkullrunkeligt optimistiskt kring människans framtid. Där kan man se tankemässiga legobitar från antikens Grekland, som att filosofi är det kvinnodominerade feelgood-matriarkatet på planeten Betazeds huvudsysselsättning. I framtiden har man råd att tänka stora tankar på heltid.

På jorden går medborgarna uppenbarligen igång på stjärnskepp och rymdforskning. Man vill bra gärna veta hur man fick potentiella väljare i Förenade Planetfederationen (där jorden ingår) att gå med på en enorm budgetpost för ”långa rymdfärder till främmande solsystem och diplomatiska relationer med utomjordingar med horn i pannan”.

Att alla sjukdomar kan botas med en och samma manicklas önskar vi oss inför framtiden och det stör därför inte att det (kanske) är orealistiskt att hoppas på det.

Här ser man fördelen med en utopi: man kan ta bort de jobbiga sakerna utan att kulturkonsumenten störs.

Dystopin Hungerspelen är motsatsen. Det enda politiska ställningstagande man behöver göra är hur hårt man ska satsa på att överleva, eller om man ska lägga sig mer och svälta ihjäl.

När diktatorn störtas kommer en ny i dess ställe. Det hjältinnan Katniss Everdeen försvarar är något så osexigt som ett proportionellt demokratiskt valsystem och en sansad mittenpolitik, eller möjligtvis socialdemokrati.

Har vi någonsin sett någon gå och rösta i fantasy eller science fiction och vad är egentligen skattesatsen i framtiden? Hur mycket av kommunbudgeten kan gå till stjärnkartor, när man inte längre behöver vårdcentraler och sopsortering? I rymden slipper vi realpolitiken.