Helgresa full av östgötsk industrihistoria

Under drygt hundra år bolmade industriskorstenarna i centrala Norrköping. Det forsande vattnet i Motala ström utnyttjades för energiutvinning och vid vattnet arbetade tusentals i pappers- och textilindustrier. Allra längst historia har Holmes bruk, som startade här i Norrköping redan på tidigt 1600-tal.

Under tidigt 1970-tal lades dock fabrikerna ner och maskinerna stannade för gott. De tomma industribyggnaderna kunde mycket väl ha rivits för att ge plats för bostäder, parkeringshus och shoppingcenter. Men den mest intensiva rivningsperioden i svensk historia var redan förbi när den sista fabriken slog igen.

"Bland bevarade textilmaskiner berättas historien om flera generationers hårda liv"

Så husen rustades så småningom upp och promenadvägar och broar byggdes där sådana tidigare saknats längs vattnet. Först nu när industrierna var borta lanserades namnet "Industrilandskapet". I dag är kvarteren längs Motala ström Norrköpings intressantaste besöksmål, med rader av vackra hus i tegel eller Norrköpingsgul puts, en kulör som togs fram på Holmes bruk kring 1750.

I området Knäppingsborg i Norrköping fanns förr både snusfabrik och kvarn men nu går man dit för att besöka alla restauranger, fik och kulturevenemang. I tillbyggda lokaler på Holmens bruk huserar stadens symfoniorkester och i det ikoniska, trekantiga huset Strykjärnet håller Arbetets museum till.

Fast grannen Stadsmuseet – i huset som kallas strykbrädan – är faktiskt än mer intressant om man vill lära mer om stadens arbetarhistoria. Bland bevarade textilmaskiner berättas historien om flera generationers hårda liv.

På andra sidan Motala ström, i en yllefabrik som blivit bostäder, finns Industrilandskapets senaste attraktion – Ståhl Collection. Trots sitt namn har det inget med industri att göra. Här visas i stället fastighetsmagnaten Mikael Ståhls utsökta samling av samtidskonst – kanske landets bästa i privat ägo.

–  Mikael är här ofta och han har själv kurerat hela utställningen. Just nu visas 170 av samlingens närmare 600 verk och delar kommer att bytas ut kontinuerligt, säger museikoordinatorn Eva Lindblad.

Det tar oss ett par timmar att uppleva allt – nutida svenska storheter som Lena Cronqvist, Cajsa von Zeipel och Nathalie Djurberg, den spännande unga stipendiaten Amanda Karlsson och ännu större internationella kändisar som Louise Bourgeois, Georg Baselitz och Ai Weiwei. En stor upplevelse värd en alldeles egen Norrköpingsresa.

Linköping är Östergötlands största stad och vi beger oss till dess mest intima kvarter. Gamla Linköping bjuder på härliga stadsmiljöer från förr, hus som flyttats hit från hela staden och fyllts med autentiska möblemang eller aktiva hantverkare. Sommartid bjuder man dessutom på lajvande skådespelare. När vi var där fick vi lyssna på en intensiv kvinnlig rösträttagitator på torget och själva delta med egengjorda protestplakat.

Under coronapandemin har en del inomhusmiljöer tyvärr varit låsta, men alla hantverkare jobbar på som vanligt. I ett falurött timmerhus på en innergård ligger Bleck & Plåtslagerimuseet och där har Ulf Karlborg fullt upp med kundbeställningar – allt från kakelugnsskydd och stuprännor till formar för ljusstöpning och pepparkakor.

–  Jag har ett jätteroligt och varierat jobb och för mig blev det här en chans att komma tillbaka till arbetslivet efter år av psykisk skörhet, säger han.

I Rejmyre i norra Östergötland finns ett annat kul industriellt besöksmål som lever och frodas sedan 1810, Reijmyre glasbruk, där vi ser den 80-åriga glasblåsaren Håkan Olsson visa sin skicklighet. Han hämtar smält glasmassa ur ugnen, slår sig ner på en pall med sin glaspipa, tar drivsaxen och nyper raskt tag i det 1 100 grader heta glaset och drar ut formerna. På en minut har han gjort en liten häst i klarglas.

–  Glashästar är inget vi producerar. Men när jag var ny här på 1950-talet kom det många italienska glasblåsare hit och de lärde mig att göra figurer som de gjort i Italien.

Han började redan som 14-åring, hoppar regelbundet in och jobbar än i dag och räknar med att fortsätta långt efter 80-årsdagen.

–  Det är fortfarande väldigt roligt. Nu är jag mest med och blåser glas för turisterna.

Håkan Olsson fortsätter med glasblåsningen. Den här gången växer en långt mer avancerad, flerfärgad skål fram – ett jobb som man normalt är två stycken när man gör. Som mest hade glasbruket runt 200 anställda. I dag är man bara 15. Besökare är alltid välkomna – och vi åker inte därifrån tomhänta – Reijmyres unika genomfärgade glas är ju så vackert.

Johan Öberg/TT