Inför investeringsgolv

Det är skillnad på investeringsbudget och driftbudget. En ny skola betalas bit för bit av under dess livslängd och ska rymmas i driftsbudgeten. Detta betyder att varje investering äter upp utrymmet för andra utgifter under kommande år, men också att det är möjligt att bygga utan att kommunen eller landstinget uppvisar ett stort underskott.

Staten har andra principer. Alla pengar som betalas ut ett visst år ska rymmas under det årets budgettak. I valet mellan att göra stora investeringar i vägar, järnvägar och annan infrastruktur eller att öka statens konsumtion i form av allt från gratis inträde på museer till höjd sjukersättning finns risken att regering och riksdag i alltför stor utsträckning väljer kortsiktig konsumtion framför långsiktiga investeringar. Därmed försämras den långsiktiga tillväxten.

I en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel får ekonomen Lars Calmfors ställa frågan om inte överskottsmålet ska slopas och att det samtidigt ska införas ett minimikrav på offentliga investeringar.

Att förändra statens principer för hur investeringar räknas skapar omedelbart ett utrymme för ytterligare investeringar. På riktigt lång sikt spelar det ingen roll. Pengarna ska betalas någon gång. Det ena alternativet innebär att utrymmet för framtida investeringar minskar med varje investeringsbeslut som tas idag.

Dessa prioriteringar skulle bli enklare för dagens beslutsfattare om de kunde skicka räkningen för investeringarna till framtidens skattebetalare, men det vore att smita från ansvaret. Bättre då att införa ett investeringsgolv för staten, på samma sätt som det finns ett utgiftstak. Då garanterar staten en minsta investeringsnivå. Sedan får utrymmet för löpande konsumtion anpassas mellan utgiftstaket och investeringsgolvet.