Juljazzbord med för många rätter
Problemet med dignande julbord, åtminstone för den som vill må bra, är att de oftast är alltför mastiga. Efter någon timmes oavbrutet spisande orkar man inte sätta i sig mer. Precis så var det med JulJazzGalan 2012: Tre timmars sång och musik, inklusive paus för bensträckning och toalettbesök. Och visst, det mesta smakade alldeles utmärkt, men hälften hade kunnat vara nog. Då hade man kunnat koncentrera sig på det som man gillade allra bäst. Nu blev det mest plockmat.
Låt oss i alla fall konstatera att vårt lands två bästa sångerskor i jazzbranschen, Vivian Buczek och Viktoria Tolstoy, gjorde alldeles utsökt ifrån sig. Vivians "Tea for Two" och den lika vackra som sorgliga balladen "The Little Boy That Santa Claus Forgot", med text av Nat King Cole, var två av kvällens verkliga höjdpunkter. Och Peter Asplunds trumpetsolo i den senare sången var fullständigt grandiost. Viktorias tolkning av Buddy Johnsons "Since I Fell For You" var också något som sent ska glömmas. Bland andra toppnoteringar kan nämnas Svante Thuressons "Vad jag åt som barn", med fantastisk text av Beppe Wolgers, och duetten med Viktoria i Gunnar Svenssons (alltså Helmer Bryds) "Karl Bertil Jonssons julafton". Oemotståndligt!
Sångsextetten Vocation var också utmärkt, även om intrycket kanske skulle ha blivit ännu mer positivt, om man hade kapat bort åtminstone något av acapella-numren. Men "Sleighride", i vilken Peter Asplund stöttade med sin trumpet, var magnifik. Och en liten bit bakom det mesta återfanns för det mesta pianisten och kapellmästaren Claes Crona och hans fina trio med basisten Hans Andersson och trumslagaren Johan Löfcrantz Ramsey. Claes påminde mellan varven också om att han är en av Sveriges bästa och mest mångsidiga jazzpianister. Lyhörd som få och med en teknik och harmonisk briljans som förklarar varför han var Putte Wickmans pianofavorit och den som Toots Thielemans först kontaktar inför sina Sverigebesök.
Men man undrar i sitt stilla sinne varför Charlotte Perrelli och Arne Weise skulle medverka i en jazzgala. Perrelli, som nog bör hålla sig till dansbandsgenren, bjöd bland annat på ett par Monica Zetterlundspärlor, som man är glad över att Monica själv slapp höra. Att de kunde framföras så rytmiskt fyrkantigt och så totalt utan finess var något man knappt kunde ana. Och Weises lätt förvirrade och ointressanta mellansnack hade man klarat sig gott utan. Det hjälpte inte med fusklappar – det blev ofta helt galet ändå.Kom gärna igen med en ny JulJazzGala 2013, Claes Crona! Men ransonera för allt i världen bland alla läckerheter i den dignande buffén, så vi hinner – och orkar – njuta av det som smakar bäst! Och plocka för allt i världen bort sånt som inte hör dit!
