Kjöller och missade poänger
Dels för att det är sanslöst tråkigt när journalister diskuterar journalister och journalistik på ett internt sätt. Ledarskribenter som diskuterar andra ledarskribenter är knappast roligare. Ett annat skäl var att debatten blev precis så icke-konstruktiv som man kunde tänka sig, i sämsta fall. Fokus har hamnat på att sätta dit Kjöller och inte på de frågor hon ställer: varför vissa medier är intresserade av en viss typ av ”offerjournalistik”, gärna om någon som är drabbad av ond borgerlig politik i det ”nya kalla Sverige” men inte intresserade av att kolla sanningshalten bakom?Visst är det tråkigt för den som äger en lägenhet eller en bil och blir informerad om att de måste sälja den innan det blir aktuellt med socialbidrag. Och naturligtvis kan man känna sig väldigt sjuk och ändå inte formellt vara berättigad till sjukskrivning. Poängen är inte det, utan att det är rätt ohederligt mot läsaren att berätta sådana historier utan att ha med all information.
Kritiken mot Kjöller är i viss mån berättigad: faktafel är inte OK. Klantigt och slarvigt, absolut. Men diskussionen bakom är fortfarande intressant. Eller? I diskussionen om hennes allmänna uselhet mot en principdiskussion om vart sanningen tagit vägen i en viss typ av reportage blev det 1-0 till Kjöllers uselhet. Det är många som väntat på en möjlighet att såga hennes penna av stål mitt itu och nu fått tag på metallsågen att göra det med. SM i att hata Hanne Kjöller, som gick långt utöver att vara upprörd över faktafel i boken, är inte avgjort: tävlan är i full gång.Vänstern är överens om att hon har en Obehaglig Människosyn. För inte kan väl borgerliga åsikter komma ur annat än ondska? Att det vore relevant även för vänstern att diskutera ”offerjournalistik” verkar inte ha fallit någon in. Om det varit en vänsterprofil som startat diskussionen om hur man skildrar ”offer” i svensk press, som Kajsa Ekis Ekman eller Åsa Linderborg, så hade kanske diskussionen kallats viktig! Klok! Obligatorisk läsning! Och andra slentriangrepp som man tar till för att uppmana till läsning av en text om att någon tyckt likadant som man själv ...
Under min helg på Bokmässan i Göteborg diskuterades Kjöller (snarare än boken) överallt: det enda som var mer uppmärksammat var Schibbye och Persson, som inte oväntat skrivit en bok om att sitta i fängelse i Etiopien. Uppmärksamheten kring dem bestod såvitt jag kunde avgöra tyvärr mest av idoldyrkan. Två superintressanta diskussioner om personliga val och hur man berättar en historia för läsaren, som reducerades till polemiskt gapande istället, trist.
Jag är normalt sett inget stort fan av Jan Guillou, men den bästa texten kring Kjöller-kontroversen är skriven av honom. Han påpekar att klappjakten omöjliggjort en konstruktiv diskussion som man kunde varit intresserad av alldeles oavsett om man gillar Kjöller eller inte. Jag gör själv inte alltid det.Kanske är jag själv inte bättre kålsupare än alla andra: nu blev det en krönika om Kjöller lika mycket som om de frågor hon ställer. Eftersom jag nu alltså tycker alla bör ägna sig åt lite självkritik då och då.
