Med Stieg Larssons kamp i fokus

Film/recension

Mannen som lekte med elden är alltså Stieg Larsson, men den som förväntar sig bakgrunden till Milleniumtrilogin lär bli besviken. Ämnet avhandlas i stort sett bara som hastigast mot slutet av denna dokumentär. I stället är det här historien om författarens kamp mot nazismen, fascismen och andra högerextrema rörelser i allmänhet och det arbete som fördes av det granskande magasinet Expo i synnerhet.

På sätt och vis är det här alltså i lika hög grad historien om Expo och de högerextremas tillväxt från mitten på 1980-talet och framåt, som om Stieg Larssons kamp. Förmodligen för att tidningen var så starkt förknippad med honom själv, får vi veta. Vid sidan om sitt arbete som grafiker på TT började Larsson att sätta ljus på Nordiska Rikspartiet, och fortsatte sedan med att granska sådant som bildandet av BSS 1979, Ny Demokrati, som nådde riksdagen 1991, vit maktmusikens genombrott och konflikterna inom BSS, som ledde fram till SD:s uppkomst.

I samband med detta flimrar otaliga suddiga bilder på vrålande heilande skinheads, nostalgiska Karl XII-fans och annat löst folk förbi som på beställning.

I mitten av 1990-talet bildades Expo, och i denna redaktion var Stieg Larsson den outtröttlige åldermannen i fyrtioårsåldern bland mer ungdomliga kolleger. Ett porträtt av Larsson som kedjerökande, skräpmatsätande nattmänniska med intellektet på skaft och ständigt nya projekt på lut, som alltid lät arbetet och saken komma före motion och privatliv målas upp.

Detta visualiseras i sin tur för säkerhets skull i filmsnuttar, som i ärlighetens namn ter sig tämligen överflödiga. Upphovsmännen låter en också förstå att Larsson inte hade kunnat lägga ner detta arbete ens om han velat. I det läget blev skapandet av Milleniumböckerna en ventil där även andra frågor än fascism och rasism avhandlades. I fictionaliserad form med önskad upplösning dessutom.

Summa summarum får man väl alltså säga att Larsson framställs som en hyvens person, och det var han av allt att döma också. Livspartnern Eva Gabrielsson, vänner och arbetskamrater uttalar sig alla mangrant positivt om honom. Hans förståelse för andras behov av fritid fallerade väl för all del ibland, men det tillkortakommandet uppvägdes av att kampen han förde mot extremhögerns vidriga element var både rättfärdig och välbehövlig.

Samtidigt kan jag undra lite över hur Larsson i egenskap av sympatisör långt ut på det röda spektret såg på kommunismens illdåd eller den våldsbejakande vänsterextremismens framfart. Attacker mod demokratin och anständighet borde väl rimligen vara lika illa oavsett avsändare?

Larsson var uppenbarligen en intelligent man, så det hade varit intressant att veta något om detta också. Fast en sådan önskan får väl ses som överkurs i en film som inte ifrågasätter, utan i första hand vill hylla ett kompromisslöst livsverk med beundransvärda kvaliteter postumt.