Monica låter känslorna bestämma
Även mitt i sommarlättjan har Monica Dominique fullt upp med konserter. Så är det nog när man drivs av en arbetslust som aldrig säger nej. Och känslorna är de rätta.- Jag är en känslomänniska när det gäller allting. Jag jobbar inte på beställning, utan för att det är kul. Jag är ganska glad till min läggning och är en känslig människa: Jag har nära både till skratt och gråt. Jag kan gråta när jag är på centralen och ser kärlekspar som återförenas i en kram. Det är så gulligt, så innerligt.
Det är också hjärtat hon känner efter med när en melodi pockar på och vill bli skriven. Då känner hon att något viktigt är på gång, kanske ännu en klassiker vid sidan av Tillägnan, som hon komponerat och poeten Lars Forssell skrivit texten till.Väl på scen månar hon om att samverka med artister som är hängivna sin uppgift och sitt kall.- Det ska vara ärliga och genuina människor som är rädda om den gåva de har fått. Det är jag själv. Genom min musikalitet har jag kunnat nå många människor. På scen uppstår en djupare relation. Publiken tar emot och skickar tillbaka uppmärksamhet och kärlek.Vad gör du om kärleken inte uppstår?- Då lägger jag på ett extra kol.
Förutom att vara känslosam sägs hon vara rätt bestämd av sig.- Det är jag säkert. Därför kan folk alltid lita på mig. Jag säger det jag tycker, jag är ingen hycklande människa.Redan i skolan var hon ledargestalten som styrde och ställde och hade åsikter om såväl stort som smått, hur man skulle förhålla sig till lärare eller var man skulle leka på rasterna.Då hade musiken sedan länge erövrat hennes hjärta. Treåriga Monica lyssnade på musiken som strömmade ut genom radion, som ständigt var på. Snart visade hon prov på absolut gehör.- Jag hörde musiken, sedan gick jag till vårt svarta stora piano och försökte att ta ut melodierna. Det gick förvånansvärt bra.
Ett år senare satt hon vid pianot och spelade stycket Donauwellen inför publik för första gången.- Än i dag förstår jag inte hur jag kunde spela så komplicerad musik.Komplicerat, men på ett lite mer fysiskt plan, har det också varit att spela fyrhändigt piano. Det har Monica Dominique och hennes hjärtevän Carl-Axel erfarit ända sedan de blev ett par. Det började med att de spelade på kul tillsammans under tiden på Musikhögskolan i Stockholm och övergick efter premiären på Scalateatern 1961 till återkommande föreställningar.- Det är lite konstigt att spela fyrhändigt. Man nuddar varandra med händer och kropp. Det får man inte vara rädd för. När man sitter där och spelar måste man vara uppmärksam på den andra och vara anpassningsbar. Det har svetsat oss samman.
