Mörkt och gripande om vårdnadstvist

Hur långt hade du varit beredd att gå för att få träffa dina barn?

Regissören Amanda Kernell som slog igenom stort med sin debutfilm Sameblod 2017, är nu tillbaka med långfilmen Charter. En gripande och hjärtskärande historia om en vårdnadstvist som hon skickligt levererar pusselbitar till genom hela filmens gång för att åskådaren själv ska få avgöra vad som egentligen är rätt och vad som är fel i den mörka historien.

Tvåbarnsmamman Alice vaknar av att sin åttaåriga son Vincent ringer med gråten i halsen innan han får fram meningen ”Jag vill inte vara här.”. Sedan läggs luren på. Alice som flyttat till Stockholm medan barnen är kvar i den lilla orten Vuollerim i Jokkmokk, blir förstås orolig och försöker nå sin exman Mattias (Sverir Gudnasson) men alla nummer är utbytta och banden redan klippta efter en den smutsiga skilsmässan.

Alice ser därför inget annat val än att ta sig till barnen som hon inte har fått träffa på ett par månader för exmannen och sätter sig på första bästa tåg så fort hon kan. Men väl utanför familjens gamla hus blir hon bortkörd av Mattias som barskt informerar henne om att hon inte får träffa barnen så länge utredningen pågår.

Förtvivlat inser Alice att hon kommer att förlora vårdnadstvisten och blir nu smått desperat. Kanske hade hon kunnat knyta starkare band till barnen om de bara fick lite mer tid? Kanske hade hon kunnat förstå varför Vincent ringde den där kvällen och luskat fram hur de egentligen har det hos sin pappa? Kanske hade hon till och med kunnat skaffa bevis på att de har det dåligt? Om de bara hade fått mer tid ihop. Men om hon ser till att ge sig själv och barnen det då? Så att de kan skapa minnen och tillit. Knyta ihop de trasiga banden och hitta tillbaka till den där kärleken och lyckliga tid som de en gång haft och som finns dokumenterad i videoklipp som hon gång på gång spelar upp på sin mobiltelefon, varje dag.

Alice fattar beslutet, hon för olovligen bort barnen och tar med dem på en charterresa till Teneriffa.

Charter är både stark och välgjord, inte minst på grund av Sophia Olssons närgångna och råa foto, och det är länge sedan jag blev så berörd av en film. Smärtan som finns hos föräldrarna men framförallt hos barnen Vincent och hans fjortonåriga storasyster Elina, går rakt genom duken och in under huden på en. Det är hjärtskärande att se dem kastas fram och tillbaka i sina känslor, mellan hopp och förtvivlan och de unga skådespelarna Troy Lundkvist och Tintin Poggats Sarri gör sina roller med bravur. Den största elogen går dock till den norska skådespelerskan Ane Dahl Torp som verkligen bär hela filmen i rollen som mamman Alice. Hennes desperation och framförallt små nyanser i uttrycken bidrar till ett trovärdigt och ångestfyllt porträtt av en förälder som håller på att förlora sina barn.

Det som jag gillar bäst med filmen är alla frågor den väcker och hur ett beslut som kanske är rätt känns så fel, precis som ett beslut som är så fel känns så rätt. För att i nästa sekund svänga igen. I en sådan här historia är aldrig något svart eller vitt. Vilket vi brutalt påminns om gång på gång. Inte minst genom barnen.