När drogen står i centrum
Ett program som avslöjar missförhållanden, eller en programserie som lyfter fram ett samhällsproblem kan uppenbarligen skapa debatt.
Djävulsdansen heter en dokumentärserie som sänds i SVT och handlar om hur det är att leva med någon som är beroende. Det är en viktig programserie. Inte för att frågan är ny eller bortglömd. Tvärtom har under senare år frågan om hur anhöriga påverkas av att leva med personer med beroende och missbruk fått allt större uppmärksamhet, framför allt när det gäller barnen. En rad skönlitterära skildringar, som Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen, har spelat in, men också ett aktivt arbete från olika organisationer.
IOGT-NTO:s juniorförbund har under cirka tio år kartlagt vilket stöd barn som växer upp i familjer med missbruk får av kommunerna. De har lyft fram bra lokala insatser som görs för att ge barnen stöd i att klara vardagen. Ökad uppmärksamhet gör att dessa barn också har lyfts fram av regeringen.
Ändå finns mycket kvar att göra. Ännu får inte alla barn det stöd de behöver, till exempel i form av stödgrupper. Fortfarande är det inte alltid självklart att till exempel socialtjänsten ser också barnen när de möter de vuxna missbrukarna.När det gäller andra personer runt den som är beroende – föräldrar, partner, syskon, vänner – är insikten inte lika stark.
Föräldrar kan plötsligt stå utan rätt till information när deras barn fyller 18 år och är myndiga. Föräldrarna kan då uppleva sig som helt uteslutna från möjligheten att göra något åt den uppgift som de själva ser som den viktigaste i livet – det egna barnets överlevnad.Föräldrar kan inte ges en formell roll i sina vuxna barns liv, lika lite som syskon och vänner. Men samhället behöver förstå att alla runt den beroende påverkas och kan behöva stöd och hjälp.
Förhoppningsvis hjälper dokumentärserier som Djävulsdansen oss att se behoven också hos de personer som finns runt den som lever ett liv där flaskan, tabletterna, drogen är det centrala. Kanske kan det också få bort de mest ihållande missuppfattningarna om alkohol- och narkotikapolitiken, bland annat föreställningen att den enda som drabbas och skadas av missbruket är missbrukaren själv och att det därför inte behövs någon politik som begränsar missbruket – man får väl skylla sig själv.
Även en cyniker borde inse att alkohol- och narkotikamissbruk drabbar många fler än enbart missbrukare: barn, släkt och vänner. Det är bra att behovet av stöd till dem som finns runt missbrukaren nu får mer uppmärksamhet, det är viktigt att det stödet utvecklas och förbättras. Men det är att reparera i efterhand.
Det viktigaste är att skapa ett samhälle där färre växer upp i en familj där drogen står i centrum. Att färre behöver uppleva att en vän, en dotter eller ett syskon lever ett liv styrt av beroendet. Ett samhälle med mindre alkohol och andra dödande droger.
