När klumpen i halsen löstes upp
”Och jag gråter ett hav av sorg och längtan.” Så beskriver Madeleine In Hwa Björk utan större åthävor men med glasklar tydlighet sin reaktion när hon för första gången pratar i telefon med sin biologiska moster.
Jag har en rejäl klump i halsen och ofta tårar i ögonen när jag lyssnar på hennes Sommar. Det handlar om hur hon adopterades från Sydkorea som liten och hela sitt liv, fram tills för något år sedan, trott att hon visste varför och hur hennes historia såg ut. Så visar det sig att allt är fel, att hennes papper blandats ihop med ett annat adoptivbarns papper och inget i hennes egen bild av sin bakgrund före Sverige stämmer. I sitt Sommar berättar hon också om hur hon så småningom får kontakt med den familj som verkligen är hennes biologiska familj i Sydkorea och också får veta att hon adopterats bort utan sin mammas godkännande.
Madeleine In Hwa Björk är lyssnarnas sommarvärd, framröstad bland Sveriges Radios lyssnare för att hennes berättelse var den som flest ville höra.
Och just berättelser, både andras och egna, står i centrum för ett annat av veckans minnesvärda sommarprat – skräck- och fantasyförfattaren Mats Strandbergs. Han slår fast redan i inledningen att det är just det han ska prata om och att det som helhet blir berättelsen om hans liv i form av ett sommarprat. Och det handlar om mobbning, om att gömma vem man är och att så småningom hitta sig själv. Och det handlar om kärlek, både till maken och till berättelser och till det egna skrivandet. Fokus ligger så klart på skräck och fantasy – och på berättelsernas makt att förändra eller fånga något viktigt inom en själv.
En annan sommarpratare som också har berättelser i fokus i sitt liv är den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba. Här får vi följa hur hon hittar fram till sitt eget uttryckssätt som konstnär; nål, tråd och färger som blir enorma broderade, berättande konstverk. Färgerna och förmågan att fånga bilder finns också i hennes prat när hon berättar om sin uppväxt i Idivouma i Karesuando, om pappan som dog när hon var fem, om nomadskolan, om att fortfarande i dag bli kallad lappjävel – senast i tvättstugan i sitt eget hus ...
Starkast hänger ändå Madeleine In Hwa Björks röst kvar efter denna vecka. Kanske är det för att jag i förväg inte visste vad jag skulle förvänta mig. Men nog framförallt på grund av känslorna som vibrerar bakom hennes neutrala röst och för den befriande ilskan som kommer i slutet när hon knyter sin historia till andra adoptivbarns och talar om efterfrågan och tillgång och pengar som byter händer och barn som byter länder och om att vi måste fortsätta och prata om det här, om barn som handelsvaror.
Och så ger hon en rejäl känga till alla rasister som försöker ta över adoptionsfrågan – inte minst genom att avsluta med Lily Allens ”Fuck you”. Just där löser den där klumpen i halsen upp sig helt och lyssningen avslutas med ett brett leende.
