Om begåvning som stulits av historien

Ellinor Skagegårds För dig ska musiken bara vara ett smycke, har underrubriken ”berättelsen om Fanny Mendelsohn”. En bättre undertitel vore ”berättelserna om Fanny Mendelsohn”. Trots det blygsamma omfånget är det tre böcker i en. Det är trevlig och medryckande läsning som inte kräver stora förkunskaper om klassisk musik. Skagegård har en liten ordlista för att den som inte känner till musiktermerna som diskuteras ska slippa googla.

Den börjar som en 1800-talsroman, där den vackre Felix sörjer sin avlidna syster. Skagegård vill göra syskonen Mendelsohn levande genom svärmiskt detaljrika redogörelser för hur allt såg ut, luktade, kändes och om personen som skildras var vacker eller ej. Dessa romanliknande delar är lite svagare än resten, eftersom det inte går att veta vad Felix Mendelsohn tänkte, än mindre kände, i ett visst ögonblick. Den skönlitterära friheten innebär att man, när författaren senare i boken gör antaganden om känslomässiga reaktioner, snubblar och undrar om hon vet det eller om det är spekulation, även om det kan ha framgått av ett av de många brev som syskonen Mendelsohn skickade till varandra.

Skagegård har fascinerats av judarnas historia i Tyskland och en av de tre berättelserna som ryms mellan pärmarna är den om tyska judars ställning i samhället och kulturen. Trots att familjen Mendelsohn konverterade till kristendom gör sig deras judiska identitet ständigt påmind i ett antisemitiskt tidevarv. Dessa mer ”allmänhistoriska” delar är dock välskrivna och intressanta.

Den tredje ”boken” är den om människan Fanny. Det är lika delar intressant och frustrerande. Man kan irritera sig på brodern Felix, som ömsom uppmuntrar sin syster och berömmer hennes kompositioner och ömsom förbjuder henne att publicera musik och förmanande skriver att hon ska fokusera på att vara en bra hemmafru. Förtrycket är dock betydligt mer försåtligt än konservativa bröder, tidsandan sår ett förakt för sitt kön i Fanny så att hon inte behöver censureras. Hennes eget tvivel på sin förmåga är censur nog. I ett brev talar hon om sin ”eländiga kvinnonatur”. När hon skriver intressanta stycken kallas de ”maskulina” av kritiker. Boken visar hur konventionella föreställningar leder till intellektuella felslut och hur musikkritiker hellre är dåliga på sitt yrke än att erkänner att kvinnor kan skriva musik.

Felix Mendelsohn har möjligtvis inte samma stjärnstatus nu som under sin livstid. Skagegård hänvisar till Richard Wagners elaka omdömen i Judendomen i musiken och antyder att det är hans fel att Mendelsohn inte är geniförklarad på samma sätt som Bach eller Mozart. Det är begripligt efter att ha levt med Fanny så länge att bli defensiv kring den ”mendelsohnska stilen” som syskonen komponerade i, men båda kan vara sant: Wagner kan vara antisemit och Felix Mendelsohn omodern som kompositör. Det finns på en del ställen ett ”tuggmotstånd” hos Fanny som saknas hos Felix, men vi får aldrig veta hur Fanny Mendelsohn skulle ha låtit om hon fått utveckla hela sin potential, eller hur väninnan Clara Schumann hade komponerat om hon slapp bli hemmafru.

Kvinnliga konstnärers begåvning har stulits ifrån oss av historien.