Operaorkestern jubilerade med Segerstam

I lördags nordisk romantik med Tirfing, i söndags musikal med Les Misérables och så i tisdags stor symfonikonsert med Leif Segerstam på pulten. Den tjugoåriga Malmö Operaorkester få verkligen visa upp hela sin bredd.I motsats till de sceniska verken var tisdagens jubileumskonsert en engångsföreteelse men trots det inte mindre gedigen: Mahlers Symfoni nr 4, Förspel och Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde samt Debussys La mer.

För att börja bakifrån: Debussyverket passade orkestern med dess mycket välljudande träblås som hand i handske. Leif Segerstams fångade utsökt Debussys impressioner: stundtals lätt, lätt, stundtals med mäktig kraft.Den fjärde är förmodligen den mest lättillgängliga av Mahlers symfonier; glad, solig och mycket melodiös. Leif Segerstam framhöll just dessa kvaliteter, höll tempot ganska lågt och tonade ner de beskheter och ironier som trots allt finns där. Det var behagligt, en aning för utslätat för mina öron men det är mest en smaksak.Sopranen Ann Petersen, hyllad på andra sidan Öresund men så gott som okänd i Sverige, var solist i både Mahlersymfonin och Wagnerverket. En äkta Wagnersopran med både lyrik och dramatik, kraft, vacker klang och fin inlevelse.

Även i Wagnertolkningen plockade Leif Segerstam fram orkesterns alla kvaliteter med tät, vacker klang, precision och god dynamik. Men trots allt detta går det inte att komma ifrån att orkestern med sina 62 musiker är för liten till numerären för vissa uppgifter. Både Mahler och Wagner kräver större orkestrar. Hur skicklig orkestern än är kan den inte skapa den klangtyngd som behövs i vissa passager. I april har Wagners Parsifal premiär på Malmö Opera med Leif Segerstam som dirigent. Det är en from förhoppning att den välljudande Operaorkestern får viss förstärkning för att kunna ge denna opera full rättvisa.