Öppenhet ger starkt mandat

I veckan var Centerns tre partiledarkandidater på besök i Malmö. Evenemanget drog mycket folk – både Centerpartister och andra – och medieuppbådet var väl tilltaget. Och det blev utförliga presentationer och en utmärkt utfrågning av de tre, Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson. Ett led i den process som Centern valt att följa inför partiledarvalet på partistämman i Åre den 22-25 september.Men processen har av en del utmålats som ett publikt jippo utan verkligt innehåll. Den uppfattningen delar inte jag. Tvärtom är den här helt öppna processen helt lysande, både för Centern, för kandidaterna – och för demokratin.De tre har av valberedningen valts ut efter förslag som inkommit från partidistrikten och medlemmar ute i landet. De har också på ett tidigt stadium alla tre kungjort att de är intresserade av att ta över efter Maud Olofsson. Just nu åker de gemensamt runt ute i landet och träffar medlemmar, allmänhet och journalister. Den här processen innebär att alla tre får en ärlig chans att visa upp sig offentligt, oavsett hur kända namn de varit tidigare. När processen väl är avslutad kommer de tre att vara betydligt mer kända som politiker än tidigare och det borgar för att de kan komma att få viktiga poster i den nya partiledningen, även de som förlorar kampen om själva ledarposten. När valberedningen och partistämma till sist gör sitt avgörande val kommer vi ju också att se inte bara vem som valts utan också vilka som har valts bort. Av det kan man dra viktiga politiska slutsatser för framtiden och det ger den valda partiledaren ett starkt mandat att stå på. Den öppna processen har, som jag ser det, alltså bara fördelar för alla inblandade.Och den står sannerligen i bjärt kontrast till den process som föregick valet av Håkan Juholt till ny S-ledare. Eller rättare sagt, den icke-process som Socialdemokraterna valde. Här var det ingen insyn eller offentlighet över huvud taget. Ingen enda kandidat anmälde sig offentligt till uppdraget. Ingen visste vilka kandidater som valberedningen talade med eller hade aktuella i diskussionen. Håkan Juholt fanns över huvud taget inte med i förhandstipsen. Man hade lätt kunnat lista tio andra kandidater före honom som trolig efterträdare till Mona Sahlin. Därmed förekom det ingen offentlig diskussion om vilken väg partiet skulle gå för framtiden. När Juholt till sist valdes kom det som en överraskning för alla utom en liten inre krets. Ingen vet därför varför han blev vald. Ingen vet vilka kandidater som hade ställts mot honom och valts bort.

Resultatet blev att Håkan Juholt valdes till ny partiledare utan att någon egentligen vet varför. Det ger honom ett mycket svagt mandat för framtiden. Och det har nu resulterat i den vilsenhet i vägvalet som den nya S-ledningen visat upp i olika avseenden.Men en fördel har i alla fall socialdemokraternas helt slutna valprocess à la det forna östblocket fört med sig för framtiden. Inget parti i Sverige kommer hädanefter att välja en sådan sätt att utse sin ledare. Det får vi ändå tacka för.