Plaskvåt premiär på Fredriksdal

På scenen är det dock idel solsken, utom när lamporna slutar att fungera. Det gör de med jämna mellanrum. Men med kommentarer som, ”nu blev det kväller” klarar proffsen det galant. Liksom de klarar av att dansa i det hala plasket på scengolvet. Lite får de hålla igen på stegen och det känns, men vad ska de göra? I skådespelandet hålls det däremot inte igen. Där ges järnet från första början, i denna Pygmalioninspirerade pjäs om en slusk som ska göras om till lord. Claes Malmberg gör slusken, Bill Snibson, underklass av födsel och ohejdad vana men lord av börd. Och det är hans faster den stela hertiginnan Maria, perfekt gestaltad av Lotta Thorell, som får det tvivelaktiga nöjet att göra honom till gentleman. Själv tycker han att han duger som han är och dessutom vill han inte bli av med sin käresta, den välsjungande, ljuva och tuffa Sally ( Sofie Lindberg), vilket fastern kräver. Till sin hjälp har fastern familjens advokat, Parchester spelad av Eva Rydberg. Som vanligt stjäl hon nästan hela showen med sina obetalbara gester och sin mimik. Men bara nästan, för hon får dela den med Claes Malmberg som går från klarhet till klarhet, trots att det i andra akten strular till sig ordentligt för honom. Ljudet krånglar och han måste byta mick. Under de minuter som går håller han en improviserad show som får folk att vrida sig av skratt. Här kommer hans ståuppvana verkligen till sin rätt. Men oturen, eller är det kanske turen, håller i sig. Den stora mantel han bär, blir tung av vatten nertill och fastnar i högtalarna, i stolar och inte minst runt honom själv. Han svänger manteln för att svepa in sig i den, och eftersom den är så tung lindas han in från topp till tå i en hårt tvinnad kokong som han inte kommer ur. Över huvudet håller han en utsträckt hand, också inlindad. Med den gestikulerar han vilt och fortsätter oberört tala i kokongen. Jag skrattar så jag gråter och det gör de flesta runtomkring mig. Till slut får han hjälp ut av Sally som också har svårt att hålla masken. Efter det är det som om proppen har gått, och pjäsen går från att ha varit en småtrevlig och mysig tillställning till att bli riktigt bra. Romantiska duetter blandas med fartfyllda dansnummer. Absurda gags flikas in med ojämna mellanrum. Scener ändras i blinkande rappet, och vilka kostymer. En eloge till Marianne Lunderquist. Det är fart och fläng men ändå finns det en värme och en tanke i den här uppsättningen som gör den betydligt bättre än sina föregångare. Men Malmberg får nog blöta manteln i fortsättningen också.