Prisad dokumentär om omskrivet experiment

2010 var det regissören och dramatikern Marcus Lindeens första dokumentärfilm Ångrarna. Den spelades in i en svart studio och följer ett närgånget samtal mellan två män i 60-årsåldern som båda ångrar sina könskorrigeringar. Filmen byggde på Marcus Lindeens teaterföreställning med samma titel och redan här föddes idén till det som blev dokumentären Flotten (The Raft).

– Med Ångrarna upptäckte jag potentialen med den svarta studiomiljön, att jag kunde kontrollera mer som regissör, berättar Marcus Lindeen. Jag upptäckte också att det fanns något spännande i överenskommelsen med publiken, att filmen kanske signalerar mer teater än journalistik och därför blir läst av tittaren på ett annat sätt än en vanlig dokumentärfilm. Det här ville jag fortsätta att utveckla och undersöka. Ett sätt var att arbeta med scenografi. Vad händer om jag bygger något rumsligt i studion? Och så började jag leta berättelser som skulle passa den formen.

Vad Marcus Lindeen så småningom hittade var historien om ett märkligt vetenskapsexperiment som den mexikanska antropologen Santiago Genovés (1923-2013) genomförde 1973. Med syfte att studera hur våld och konflikter uppstår bjöd han in ett antal frivilliga försökspersoner av olika kön och med olika bakgrund vad gällde klass, etnicitet och religion att följa med på en färd över Atlanten i den specialbyggda flotten Acali.

Deltagarna och Santiago reste från Kanarieöarna till Mexiko och var till havs 101 dagar. Den enda av de totalt elva personerna ombord som hade sjövana var den svenska sjökaptenen Maria Björnstam som också var expeditionens kapten. Flotten blev snabbt omskriven av världspressen som ”sexflotten”.

– När den här historien dök upp tänkte jag bara – ja! Och att vi skulle kunna bygga en kopia av flotten i vår studio, säger Marcus Lindeen.

Marcus Lindeens film följer resan med Acali med hjälp av gamla arkivfilmer från expeditionen och Santiago Genovés anteckningar och dagbok.

Parallellt med detta sammanför han de av deltagarna som fortfarande lever, bland dem Maria Björnstam, i en exakt kopia i trä av Acali som han byggde i sin svarta studio. Ombord på flotten får deltagarna diskutera minnen och återuppleva avgörande upplevelser.

Från idé till färdig film tog Flotten nära fem år att göra.

– När jag hittade historien förstod jag direkt att jag behövde två saker – arkivmaterialet och deltagarna, säger Marcus Lindeen. Bara det tog nästan två år. Deltagarna var utspridda över hela världen och i sin dagbok hade Santiago anonymiserat dem. Tack vare svenska kvällstidningar hittade jag Maria Björnstam och tack vare henne och en adressbok så småningom deltagarna i bland annat Israel, Japan och Alaska. Filmmaterialet tog också tid eftersom det fanns i olika filmarkiv i Mexiko.

Av expeditionens elva deltagare levde åtta när Marcus Lindeen påbörjade sitt arbete – alla kvinnorna och två av männen. En av männen var dock för sjuk för att få resa till Sverige.

– Svenska Maria som levde ett liv till sjöss höll kontakten med de andra deltagarna i början men sedan har de inte setts på fyrtio år så det var otroligt fint och rörande när de träffades i studion i Trollhättan, berättar Marcus Lindeen. Det var som att se syskon återförenas efter ett helt liv och det var starkt att de kom så nära varandra direkt.

Santiago Genovés flottexperiment utföll inte riktigt som han hoppades. I filmen får man genom dagboken följa frustrationen när resan inte utmynnar i våld, konflikter och olika sexuella relationer trots att han gjorde sitt bästa för att provocera fram det.

Genovés hade också en feministisk ambition och gav de tunga posterna ombord till expeditionens kvinnor, något som visade sig vara svårt för honom själv att hantera och resulterade i stora konflikter mellan honom och Maria Björnstam.

Att Flotten nu genom att det framförallt är kvinnor som medverkar i nutidsrekonstruktionen på många sätt blir kvinnornas film är Marcus Lindeen väldigt nöjd med.

– Det blev fint och speciellt med tanke på Santiagos feministiska ambitioner som han ironiskt nog inte klarade av.

Samtidigt kan Marcus Lindeen också känna igen sig i Santiagos frustration.

– Han fick panik, tror jag, halvvägs över Atlanten när det inte blev som han tänkt. Så mycket stod på spel för honom. Jag hade en liknande upplevelse i studion där jag förväntade mig att det skulle vara mycket olika åsikter hos deltagarna om vad som hänt och kanske konflikter. Så blev det inte alls och så tänkte jag – herregud jag är Santiago fast fyrtio år senare. Jag har också samlat pengar, byggt en flotte, bjudit in folk och vad handlar egentligen den här filmen om? Santiago ville något vetenskapligt och jag ville något konstnärligt. Den insikten gjorde att jag i klippningen insåg att jag måste berätta hans berättelse också – inte bara låta försökspersonerna avfärda honom som en idiot. Så det blev ett stort beslut att bjuda in en skådespelare som läser ur hans dagböcker i filmen.

Förutom att Flotten har svensk biopremiär på fredag, 21 september, visas den också på dokumentärfilmfestivalen Nordisk Panorama som startar på torsdag. 20 september. Där är den en av 15 filmer som tävlar om titeln Bästa Nordiska dokumentärfilm.

– Den har säkert möjlighet att vinna men det är samtidigt svår konkurrens. Det är också ett tecken på att det har hänt något med dokumentärfilmen de senaste 10–15 åren. Den har flyttat fram sina positioner

Formexperimentet att göra dokumentärfilm i studiomiljö är något som Marcus Lindeen ska fortsätta att undersöka och det är också en del av den forskning han gör på Stockholms konstnärliga högskola.

– Där är mitt ämne att försöka förstå vad som händer med en dokumentärfilm i studiomiljö. Tanken är att jag ska göra en trilogi i den här formen. Just nu letar jag efter nytt material.

– Parallellt med det håller jag också på med två teaterprojekt. Och jag måste säga att det är roligt att gå vidare nu. Jag har varit inlåst på flotten i flera år så det ska bli underbart att få kliva av.