Raindear utforskar ett mörkare sound

Det har varit en händelserik period för Rebecca Bergcrantz sedan debutalbumet Embers släpptes för tre år sedan under alter egot Raindear.

Förutom en flytt från hemstaden Malmö till Stockholm, har Rebecca börjat jobba mer som producent och är engagerad i musikkollektivet Oda Studios som vänder sig till kvinnor och transpersoner. Och så har förstås det nya albumet Skies to my name hunnit landa, ett album där vi får möta en kaxigare Raindear än någonsin.

– Förra skivan var mer bohemisk och euforisk, den här är mer rakt på sak och tydligare, samtidigt som den har glimten i ögat. Det är så skönt att den är släppt nu så att jag kan ta lite semester, nu vet jag ju att världen har lite bra musik att lyssna på igen, säger Rebecca Bergcrantz och skrattar.

Soundet tycker hon dock påminner om första albumet, även om det har utvecklats lite och framförallt blivit mörkare och hårdare.

– Jag brukar beskriva min musik som bohemisk elektronisk musik med psykedeliska element. Och så har jag mycket 80-talssyntar för ett retroljud den här gången. Efter Embers tog det dock ett tag innan jag började skriva musik åt mig själv igen. Den skivan blev så hyllad så jag kände mig lite låst i mitt skapande. Därför jobbade jag med ett jämställdhetsprojekt där jag fick möjligheten att stärka andra istället under ett tag. Men så lossande det lite en dag och låten ”Diamonds in my chest” kom till. Det blev startskottet till min nya musik, säger Rebecca.

Skies to my name är också en hyllning till Rebeccas egna år som 20-någonting. Den 27 juli fyller hon nämligen 30 år och lämnar ett kapitel bakom sig som hon själv beskriver det som.

– Jag skriver ju bara om livet i mina låtar så då blir det ett visst kapitel det handlar om. Det här är livet sedan förra skivan. 20-årsåldern var kul, men det är skönt att den snart är över för den var ganska jobbig också.

På vilket sätt?

– Det är så mycket krav på en, att man ska veta vad man ska bli och allt sådant. Det ger en ganska mycket ångest. Jag har mest fokuserat på att ha kul, och jag har haft så många äventyr. Jag har rest mycket, följt mina drömmar, gjort artistgrejen och bott i stora städer. Jag har fått leka av mig och känner mig ganska stabil nu.

Trivs du i Stockholm?

– Ja, det gör jag. Men vi får se hur länge jag vill vara här. Jag börjar drömma om att bo på landet. Att få ha stort utrymme och kunna ha en egen studio i hemmet, det hade varit nice. Det går ju inte i Stockholm. Men jag lämnade Malmö för att det är i Stockholm som musikbranschen till stor del existerar. Det är en bubbla här, folk bryr sig inte om vad som händer i resten av världen, och min dröm om att vara artist och producent var större än att stå emot Stockholmsbubblan, så jag åkte hit och spelade spelet.

Du började jobba som producent mer också när du kom till Stockholm?

– Ja, det är nice. Jag har alltid älskat att snickra ihop musik. Det kan vara väldigt skönt att inte bara göra det till sig själv utan även få ett tydligt uppdrag. Redan efter ett par dagar här i Stockholm kom jag i kontakt med bra personer i musikbranschen.

Ja, du var med och startade Oda Studios?

– Ja, musikbranschen är en väldigt mansdominerad bransch och det här är ett kollektiv där icke-manliga personer kan samlas och stötta varandra. Det är skönt att vi kan lyfta varandra istället för att bara försöka konkurrera ut varandra.

I kollektivet ingår ett tjugotal artister, låtskrivare och producenter som representerar de flesta genrer.

– Vi har definitivt blivit en snackis. Vi vill att kollektivet ska vara en plats dit folk ska kunna komma om de vill beställa något jobb. Du anar inte hur många gånger som jag har hört att det inte finns några kvinnliga producenter att jobba med. Eh, hey – vi finns! Kom förbi vårt kontor! Det är så skönt att kunna säga det idag.

Du är skolad inom jazzmusiken, vad har du haft mest nytta av från den genren i ditt musikskapande idag?

– Jag är inte rädd för ovanliga melodier, även om mina är rätt poppiga. Och det är absolut lite jazzinfluenser i min sångstil. Sedan märker jag det mycket på inställningen till musiken också. När man har pluggat jazz så är det mycket improvisation och man lyssnar på sitt gehör. Så när jag spelar med folk som har pluggat pop blir det alltid ”Ska vi inte repa mer?” medan jag mer är ”Va? Vi har ju repat i en halvtimme, det löser sig!”. Å andra sidan har jag ägnat många år åt att träna på att just kunna improvisera så vi har väl lagt ner lika många timmar totalt fast på olika sätt.

Vad händer framöver?

– Jag kommer att ta några veckors paus nu, sedan är det lite andra musikprojekt som väntar och så är jag lite sugen på att släppa en ep i höst med fyra låtar. Jag vill utveckla det hårdare soundet jag har i framförallt låtarna ”Grace” och ”Your vibe” på nya skivan. Göra något supermörkt och dramatiskt. Fast jag är tidsoptimist. Skies to my name skulle egentligen ha släppts förra året, så den där ep:n kommer väl nästa år då, skrattar Rebecca.