Ser författandet som en allvarlig lek
Varför ville du bli författare?
– Eftersom mina äldre systrar aldrig ville låta mig prata när jag var liten.
Din senaste roman på svenska, Historien om mina tänder, är om jag har förstått det rätt skriven i dialog med arbetare på Mexikos största juicefabrik. Hur fick du idén att skapa en roman på det sättet?
– Det stämmer. Ursprungligen skrev jag den här romanen som ett avsnitt i veckan för en grupp fabriksarbetare i Mexiko. Jag hade ingen aning om att jag skrev en roman då, jag var bara intresserad av att ha ett utbyte med dem. Det här sättet att arbeta tvingade mig utanför min trygghetszon. När jag skrev var jag tvungen att både underhålla trötta fabriksarbetare efter deras långa arbetsdag och klara av att få ur dem tillräckligt med material för att kunna skriva nästa veckas avsnitt. De försåg mig med mikrohistorier som är inkluderade i romanen men också med ett klimat och en atmosfär, och inte minst en bedömning av det pågående arbetet. Det var svårt ibland att ha så många bollar i luften. En författare är van vid tystnad och en viss ensamhet. Det var som att vara clown och psykolog samtidigt, vilket gjorde mig ödmjuk. Vi författare har en tendens att tro att vi upptar en mycket viktigare plats i samhället än vad vi verkligen gör. Egentligen är vi mer gycklare och skämtare än visselblåsare och moraliska vägledare. Att acceptera vår ganska obetydliga plats i samhället kan vara deprimerande–men också befriande.
Absurd, rolig, en stor historieberättare, uppfinningsrik. metafiktion–det är några av de ord som används för att beskriva ditt författarskap i svenska recensioner av dina böcker. Hur skulle du själv beskriva det du skriver?
– Andra har också sagt att jag är experimentell och postmodern. Men jag är inte så intresserad av att sätta etikett på det jag gör. Mer än något tar jag mig an litteraturen på samma sätt som jag tar mig an ett spel. Ett väldigt allvarligt spel. Jag ser på Historien om mina tänder helt som ett slags sentida litterärt försök att ta sig an äldre konceptuella konstformer och diskussioner men inom ramarna för den skenande kapitalism som tvingar så kallade ”tredjevärldenländer” att leva under produktionspress från den så kallade ”utvecklade världen”. Romanen är en undersökning av det relativa värdet av konst i en kontext av en modern form av kapitalistisk produktion och konsumtion. Länder som Mexiko erbjuder billiga produktionsmedel för ”utvecklade länder”. Vi erbjuder skrivarna, maskinerna, grundläggande teknologi och så klart billig arbetskraft så att andra kan frodas i sin dröm om utveckling. Historien om mina tänder undersöker förhållandet mellan fabriksarbete och konst i den här kontexten. Rent konkret mellan en fabrik som producerar juice till de mexikanska hushållen och konstgallerier och konstsamlingar som äger och ställer ut samtida konst i och för en bubbla av den globala eliten, detta tack vare avkastningen från den där juiceproduktionen.
Arbetar du med någon ny roman nu. Och i så fall, kan du berätta något om den?
– Jag har precis avslutat en roman som heter Lost Children Archive. Den kommer troligen på svenska i slutet av 2019 eller början av 2020. Och just nu gör jag research för en bok/ett projekt/en ljudinstallation/ett ingripande som heter Brown & Black Confinement och är kopplad till interneringen och fängslandet av stora grupper immigranter i USA.
Valeria Luiselli:
Valeria Luiselli är född 1983 i Mexico City och sedan flera år bosatt i New York. Hon är översatt till över 20 språk och har medverkat i tidskrifter som The New Yorker, The New York Times, Granta, McSweeney’s, den svenska utgåvan av Freeman’s och i podden This American Life. Hennes debutroman De tyngdlösa, som gavs ut av Malmöförlaget Rámus i våras, belönades bland annat med Los Angeles Times pris för bästa debut. Hon är nu aktuell på svenska med sin andra roman Historien om mina tänder.
Källa: Rámus, Malmö Stadsbibliotek