Sommarens pockettips

Joyce Carol Oates är en underbar författare, men hon är inte precis lättsmält. Lilla himlafågel (Bonnierpocket) handlar om ett olöst mord, och om de plågsamma ringar på vattnet det efterlämnar hos dottern till den mordmisstänkte mannen och sonen till den mördade kvinnan (som var mannens älskarinna). De båda barnen växer upp i skuggan av föräldrarnas tragedi, och utvecklar med tiden en egen relation över vilken mordgåtan svävar som en mörk och hungrig olyckskorp.

Låter det kul? Det är det inte. Inbäddat i Oates närmast obegripligt mångordiga prosa är det dessutom bitvis fruktansvärt svårtuggat. Men ändå. Ändå. Hon har ett sätt att långsamt och suggestivt peta och rota i detta att vara människa som gör henne till ett befriande undantag från vår tids ständiga flöde av snabbt, lätt, ytligt, enkelt och meningslöst. Bit ihop. Läs.

Första volymen av sex i Karl Ove Knausgårds självbiografiska mastodontprojekt Min kamp (Pocketförlaget) har landat i pockethyllan, och jag bereder mig på några dagars sträckläsning av det mer febriga slaget. Men, och det borde jag ha begripit, ingen roman i världen kan leva upp till den typ av hysteriska förväntningar som byggts upp av en samstämmigt lyrisk kritikerkår och en likaledes lyrisk bekantskapskrets. Det blir ingen feberläsning. Vilket är förväntningarnas fel, och inte bokens. Knausgård skriver rakt, osentimentalt och stundtals mycket drabbande, lyfter omsorgsfullt på det förflutnas stenar utan att någonsin bli narcissistisk, vågar vara plågsamt självutlämnande utan att bli intern. Den som vill vara en del av ett samtidslitterärt samtal har inte råd att missa Min kamp.

På CajsaStina Åkerströms uppväxtskildring Farsan och jag (Norstedts) har jag inga förväntningar alls, vilket bidrar till en omvänd effekt i form av positiv överraskning. Åkerström lyckas fånga det lojala barnets sorg och smärta i den brinnande kärleken till en förälder – den legendariske vissångaren Fred – som ständigt sviker. Finstämt och fängslande.